Det närmar sig visst

Jag blir påminnd varje år om att det snart är dags att fylla år genom att det dyker upp paket som inte får öppnas på ett par veckor...

Stooooooooort paket i år.
Fast tulldeklarationen avslöjade att det var ett mjukt paket redan innan jag tog upp det ur kartongen. :-)

Och ja, som vanligt håller jag mig till rätt dag med att öppna paket som kommer så här års. Man kan ju inte fuska, rätt skall vara rätt!


In other news... Man ser inte klok ut när man tränar höghöjdsträning på låg höjd.

Det där är alltså en "high altitude training mask". Genom att sätta på olika plastventiler på den så simulerar den allt från 3000ft (~900m) till 18000ft (~5500m) höjd. Jag testade den i morse på min lördagsrunda. Ställden den på lägsta möjliga höjd, dvs 900m. Oj oj oj vad jobbigt det var! Gnask! Men så jobbigt är det ju inte alls att andas på 1000m höjd. Det blir liksom värre i masken än på riktigt, i alla fall i form av andningsmotstånd, men det kanske är samma mängd luft som kommer in per andetag? Hm. Nåja, lär ta ett bra tag innan jag kommer upp i de nivåerna som det skall bli på riktigt i sommar...

Lite skoj hur mycket vinkande, nickande, leenden, och "tumme upp" man fick av de löpare man mötte ute i morse med den där på förresten. De flesta icke-löpare regaderade helt motsatt. :)

Blixtarr och dunder, ...

...uteblev.

Äschdå. Det här ovädret hade hype:ats så mycket i media att jag nu känner mig lite blåst (haha) på konfekten.

Igår kväll såg det ut att kunna bli åka av

Molnen blev tjocka och svarta, vinden tog i, och regnet blev tyngre.

Så jag gick upp på takterrassen för att iakta det hela från första parkett så att säga.

Men det kom aldrig igång... Det liksom stannade av där. Det blev inte mer än så. Och visst, vinden var frisk, men det var ju inte så att saker blåste iväg. Och visst, närmre 10.000 personer blev utan ström under kvällen, men det var fixat redan vid midnatt och nu på morgonen är det ingen som är utan el i väggen...

Jag är lite besviken. Jag ville ju ha ett rejält oväder att stå i. Känna naturen visa sin kraft. Meh... Ah ja, med lite tur kan det fortfarande bli åska till kvällen i alla fall. Jag håller tummarna för det...

Klass

...iskt.

Igår tog jag mig ut i blåsten och regnet. Jag "fuskade" och tog tåget mellan Capitol Hill och Downtown då jag inte har en bra regnjacka att ha när jag är kostym-klädd. För kostym måste man ju ha när målet med kvällen är att sitta i en konsertsal och lyssna på klassisk musik framförd av symfoniorkestern.

Och det var ju inte "bara" symfoniorkestern heller. Nej, igår var en speciell kväll - gästspel (haha!) av den fantastiske Yo-Yo Ma! Oh my... När jag blir rik skall jag ha en egen cellist i mitt hem som spelar för mig om kvällarna. ;-)

Det märks hur mycket han älskar vad han gör. Hans närvaro drar in inte bara orkestern utan hela publiken i musiken och det blir så där elektriskt och intimt att man nästan inte vågar andas för risken att man skall bryta magin.

Så när personen bredvid mig hostade till var det nästan så jag hoppade ur stolen... Heh. Ja, så totalt insluten i musiken var jag att jag helt glömt att det fanns andra i lokalen och det plötsliga hostljudet var som när man tittar på en skräckfilm och någon hoppar fram från skuggorna... Yikes...

Ja, det var en fantastisk spelning. Jag rös av välbehag och det var på gränsen att det rullade en tår ur ena ögat vid ett av avsluten. Vackert. Vackert.

Något annat som är vackert, fast på annat sätt, är naturen just nu. Inte nog med att höstfärgerna sprakar - moder natur visar minsann vad hon går för också! Vi har regn och stormoväder här i stan den här helgen. Igår kastade sig grenarna fram och tillbaka på träden längs gatan som ett böljande hav. Och det var inte ens "den värsta" av dagarna enligt prognosen...

Och som bonus skall det troligen bli åskoväder idag också. Åskoväder här är inte som åskoväder i Sverige. Nej, inte ens i närheten av samma sak. När det blir rejält åskoväder här så kommer det hundratals(!) blixtar per timme. Det är sjukt imponerande och vackert. Förra hösten hade vi ett sådant åskväder som passerade och gav oss 500(!) blixtar under en timmes tid. Wow. Ja, jag hoppas på något liknande idag. :)

Men det här med oväder kan ju inte låta en stoppas, jag måste ju träna också - det är ungefär en månad kvar tills halvmaran. Så igår bröt jag min "jag springer bara i solsken"-prinicp och gav mig ut trots regn och rusk.

Blöt blev jag.

Men rätt klädd var jag så det var inte så farligt trots allt. Att bli kall om låren var nog det värsta, och så det faktum att det var lite som att springa i en sjö till och från. Bra genomflöde i skorna dock - det var inte "gishigt" utan rann ut och blev ok så snart man var ur vattenpölarna i alla fall.
Blev bara 5km, men det var konstant motvind - det är ju märkligt hur det kan vara motvind åt precis alla håll samtidigt! - så det får nog nästan räknas som 10km va? ;-)

Idag skall jag dock inte trotsa vädret, det får bli löpbandet nere i gymmet istället då vinden är mycket starkare idag.

I will this moment last forever

Igår kväll promenerade jag ner på stan och ställde mig i kö...

Upp längs gatan, runt hörnet, och så runt hörnet igen och halvvägs ner för den gatan också. Yikes! Tur jag var tidig... Eh. Eller kanske skulle jag varit sen och det inte varit så mycket kö?

Anyways, kön ringlade på hyfsat snabbt och jag var inne med god tid tills själva konserten slkulle börja. Tänkte att "det är ju fredag trots allt" så jag lät mig skinnas på $9 för en 33cl öl... Var det värt det? Nej, inte egentligen. Men det var ju synth-konsert så _en_ öl måste man nog dricka i alla fall för att inte bli utkastad. ;-)

Vad stod på schemat? VNV Nation!
Jubileums-konsert. 20år i gemet, massor med låtar att spela, så de kör en specal-turné där de inte har något förband och helt enkelt röjer loss själva i tre timmar istället.

Var det bra? Well...

Ja det var det! Röj och glädje. Studs och "allsång". Klapp och stamp. Knäppa inlägg från Ronan, rants&raves om allt och inget mellan låtarna och skämtande med publiken. Bra i bött, helt enkelt.

De körde i stort sett alla "hits" och några låtar som jag tror de själva tycker mer om än kanske den stora skaran av publik - men det är klart, det är ju deras grej, så de skall väl få köra vad de vill. :)

Tyvärr var det en låt som saknades... En av miina absoluta favoriter - Defiant. Nåja, man kan inte få allt, och även utan den så var det sjukt bra. De tre timmarna försvann i ett naffs och jag var rejält trött i fötterna efteråt. Svetten rann om mig, halsen kändes lite rosslig och leendet var fastklistrat på läpparna medan jag promenerade hem genom natten.

Men... Som en bekant en gång sa: High highs, have low lows.

Idag matchar vädret mitt humör

Så jag tog en lång promenad genom det (vädret alltså, inte humöret) för att sträcka på benen och se om inte humöret kunde ändra lite på sig. Men det verkar inte gå idag - benen är sträckta, men humöret stannar där det var. Och inte blev det bättre av att jag glömde mina fantastiska Sennheiser-lurar på jobbet och fick nöja mig med äppel-lurarna som det är skrutt-ljud i. Blärk. Så nu är jag hemma igen, med blöta kläder och kall hud, med bättre ljud för musikkonsumtionen.

Dags att brygga en kanna te (gyokuro, för det känns som jag kan behöva det idag) och sedan krypa upp i soffan med musiken i bakgrunden, regnet lätt smattrande mot fönstret, och en bok framför näsan, och troligen inte göra något mer alls med den här dagen.

Saker man kan, och saker man inte kan skriva om

Det är lite fokus på jobbet just nu. Och jag kan inte skriva om det... Jag kan inte ens prata med mina kollegor om det. Det är lite jobbigt när det är så, men ibland är projektorganistationerna uppsatta på sådana sätt att man blir "ensam" från sitt team, så de vanliga bollplanken finns inte att tillgå och nya måste skapas.

Ibland är jag rätt dålig på att skapa nya bollplank, så då går jag in i mig själv, stänger dörren, drar på musik och fyller mina whiteboards med "total gibberish" som jag sedan försöker se från nya vinklar och förklara hur det hänger ihop och funkar för någon som inte har varit med och tänkt igenom sakerna.

Det går väl bra för det mesta, men ibland när de här situationerna uppstår så saknar jag en "soul mate" på jobbet. Det blir lite ensamt i mitt huvud ibland. Ja, trots alla röster där inne. ;-)

Nåja, allt är ju inte riktigt så isolerat. Andra saker jag jobbar med är "öppna" och jag kan prata med kollegorna om dem, men jag kan fortfarande inte riktigt prata om det med någon utanför jobbet.

Det är lite svårt det där. Att inte kunna prata om saker som man har en stark passion för/kring. Det äter på insidan och det är svårt att riktigt släppa tankarna kring sakerna på fritiden. Jobbet spiller över och tar upp tid utanför jobbet, fast då helt utan några som helst bollplank eller ens en whiteboard att tillgå. Frustrerande.

Men "in other news" så finns det ju saker jag KAN skriva om. Som tex vad jag håller på att jobba på privat. Och nej, det är inte "sitta framför en dator" jobbande jag tänker på då. Det är mycket mer fysiskt än så.

I slutet på november är det dags för en halvmara igen. Det är tre år sedan jag sprang en sådan nu. Att jag inte sprungit berodde bland annat på de trasiga fötterna, men också på att jag helt enkelt inte haft motivationen. Nu är dock fötterna OK sedan i alla fall ett år tillbaka och motivationen börjar komma tillbaka.

Men hur motiverar man sig till att börja springa långt och länge igen? Annat än att anmäla sig till ett lopp då alltså. Jo, man anmäler sig till något helt annat:

Jajjebass! Nu jäklar är det slut på dagdrömmandet och dags att faktiskt göra slag i saken.
Under 2017 skall jag alltså upp på Kilimanjaro. 5896 meter över havet skall jag stå och le som en tok efter fem dagars "hiking" för att komma dit.

Den där strapatsen sker inte förrän i slutet på juni, men det är dags att börja planera för den redan nu. Det är inte en teknisk "klättring", så det handlar mer om allmän fysisk kondition och mental uthållighet. Så det är bara att sätta igång, och för att inte skjuta det till sista stund (som, ehm, jag nog gjorde med både Rainier och Baker) så blir det delmål på vägen.

Första delmålet är alltså en halvmara. Det sätter press på att få igång grundkonditionen och att vara "uttråkad" under fysisk aktivitet. Visst, att traska upp på Kilimanjaro är nog inte alls lika "tråkigt" som att springa 21km i Seattle, men det är ju inte heller så att man konstant har intressanta saker att se och göra där heller.

Andra delmålet är mer äventyrligt. I mars (troligen slutet på mars, inte spikat helt än) skall jag ta mitt "mountaineering kit" och flyga ner till Kalifornien. Där skall jag traska upp på Mt Whitney. Det är högre än Rainier och vintertid är det en utmaning istället för en dags-hike (som det är på sommaren - men where is the fun in that?). Tre dagar inklusive approach och att traska ner igen. Lagom långhelg med andra ord.

Nu skall jag bara klura på om jag vill ha ytterligare något delmål där på slut-tampen, säg i början på maj, för att garantera att jag inte tappar farten på slutsträckan.

Och ja. Jag ser sjukt mycket fram mot det här!
Och ja, det här är bara början på en lista med bergsäventyr som jag jobbar på. Om Kilimanjaro går smidigt och fortfarande tycker att höga berg är skoj efter det, så blir det till att ta tag i den listan på riktigt också. Äventyr!

Sista dagen

Sista dagen i Seatte för syrran.
Det har varit en strålande solig dag.

Vi började med lite fotboll, sådan där amerikansk, hos ett par bekanta. Men vi får väl alla erkänna att det inte var så mycket fotboillsintresse, så efter att ha ätit mat, druckit lite rosé-vin (oh ja, det är preciiiis vad man skall ha till amerikansk fotboll, eller hur?) så tog vi en promenad till den japanska trädgården en bit bort istället.

Det var allt lite trånigt i trädgården idag. Fint väder och söndag - kanske inte så konstigt då...

Efter att ha promenerat runt lite så gick vi tillbaka, såg slutet på matchen (som Seattle vann) och åt efterrätt.

Lagom tills efterrätten slunkit ned hade klockan blivit dags att börja tänka på middag... Ojdå. Lite "baklänges-sittning" på det då.

Iväg och åka buss, och så gå lite. För gå måste man alltid, det är bra för världen. Och så fram till målet för kvällen - Red Cow. Biff, vin och goda goda strips till det. Mums.

Skall man bli "kränkt" som personal här? Att man blir kallad "kossa"? ;-)

Efterrätt blev det inte där. Vi var mätta och belåtna. Men då vi gick större delen av vägen hem (en nätt promenad på strax under timmen) så var det ju helt ok att svänga in på QFC och köpa glass - det var ju sista kvällen trots allt.

Syrran plockade en kaffe-glass. Själv stoid jag mest och velade och kunde inte bestämma mig, så till slut blev det den här:

Rocky Road. Det var ju inte igår det. Den där släpade fram en del gamla minnen vill jag allt säga.

Nu har vi stuvad in ungefär fyra väskors innehåll i två, för av någon anledning är det ju alltid så mycket som skall ner i väskor när man skall hem. Vi får se vad vågen säger på flygplatsen imorgon bitti. ;-)

Slut på semestern, slut på ett trevligt besök, imorgon blir det vardag igen...

Sol och sand och salta bad

Så tog jag visst lite semester en stund.

Vi drog till Maui för att få lite sol- och värme-garanti. Inte för att Seattle varit direkt dåligt senaste veckorna, men det är ju aldrig fel med lite sand mellan tårnam, kallsupar av saltvatten och lätt brända axlar...

Jag gillar Maui. Det är väldigt svårt att inte göra det när det ser ut så här på kvällarna:

Nu skall jag bara komma på hur jag kan fortsätta att jobba med roliga saker, klättra i berg _och_ bo på Maui. ;-)

Som sig bör när man är på sol-semester så dracks det färgglada drinkar. Vi hann inte igenom hela drinklistan, men i alla fall den "frusna" delen av den. Mumsigt, även om det var mycket kokosrom i basen på dem, något jag kanske inte skulle använda i mina drinkar annars.

Och på tal om kokos... Det var inte bara drinkarna som hade en doft av kokos - vi själva gick runt och kände oss som tropiska drinkar då hotellets shampo/tvål-utbud såg ut så här:

Mango-kokos för hela slanten!

Fyra av fem dagar spenderades på stranden. Den femte var det lite halvtaskigt väder så då åkte vi en vända runt norra delen av ön. I brist på berg att bestiga eller långa vindlande hikes att göra så promenerade vi ned till ett vatten-blås-hål som är en av utflyktspunkterna på ön.

Naturen är ju rätt imponerande när den sätter den sidan till.

Och jag fick ju lite äventyr där också...i alla fall enligt skyltarna.

Fast det var inte speciellt "xtreme" om man frågar mig...

Nu tillbaka i Seattle sedan några dagar tillbaka och imorgon sätter vardagen igång igen. Semestrar är alltid så korta...