Vissa saker i livet

gör att man mår bra.

Som tex att stå i köket ett par timmar på en söndag förmiddag för att ordna förrätts-snacks till lunchen med polarna.

Polaren vars hem vi skulle husera i önskade "något sous vide". Jag vet ju att han inte menar att det nödvändigtvis måste vara kört i en sous vide, det är mer menat att vara något lite modernistic eller så.

Men jag tänkte att säger han sous vide så säger han sous vide. Tyvärr är det få saker man kan göra på bara någon timme när det är en sous vide involverad. Så det fick bli en snabb-kok.
Körsbärstomater (halverade och urkärnade), smör och lite socker fick gosa ihop sig en stund i sous viden medan jag "panik-tinade" lite smördeg så den skulle vara lagom tempererad för baket.

När tomat-blandiningen blivit lagom gosig så tog jag ur den ur vattenbadet, slevade ut det i små muffinsformar varvat med hackade soltorkade tomater. För att få lite extra smakeffekt tillsammans med det som skulle ligga ovanpå dem så smet jag upp på takterrassen och rökte de soltorkade tomaterna en stund i körsbärsträ med hjälp av min "smoking gun".

Ovanpå tomat-goset lade jag sedan cirklar av smördeg, och så in med det i ungen 10-15min tills smördegen bakats.

Medan de bakades så vispade jag ihop en "getost-grädde" med timjan (getost, lite grädde, färska timjanblad, salt, peppar - ned i mixern, kör tills det blivit fluffigt och slätt) att ha ovanpå de små "matiga" tarte tatin (well, "a savory play on tarte tatin" skulle man nog säga på Engelska, men jag kan inte för mitt liv översätta det till något vettigt svenskt begrepp så det får vara så).

Slutresultatet:

I bakgrunden syns också det som jag gjorde med smördegen som blev över (jag hade bara en muffinsform så det satte liksom gränsen på antal tomat-bitar): ostsnurror. Utkavlad smördeg, på med riven cheddar och ett par teskedar chutney (tack syster, det var riktigt mumsigt med jordgubbschutney i de där :) ), rullar, skär och grädda. Enkelt som bara den och fånigt gott...

Anyways. När veckorna är långa och lite tunga så här i slutet av vintern när man önskar så att våren var här och solen tittade fram mer än den gör, så kan ett par timmar i köket göra rätt mycket för humöret.
Och visst, själva lunchandet med vännerna hjälper ju också. ;-)

Ynkel

Idag har jag varit hemma sjuk utan att jobba alls. Det ni! Inte ens läst ett email...

Åkte på en rejäl dänga av en kombo av influensa och förkylning eller så. Var tvungen att åka hem från jobbet igår för att ögonen började bli glasartade och hjärnan inte helt i läge att fokusera på jobb.

Dagen har till största del spenderats i soffan med att ta på mig och kasta av mig filten - för varmt, för kallt, för varmt, för... - och snyta mig fler gånger än jag orkar räkna.

Det är inte utan att man känner sig lite ynklig när det blir så här. Men men, this too shall pass, frågan är bara hur många dagar det tar.

Så då tänkte jag att eftersom jag ju inte orkar göra något vettigt kanske jag kunde orka skriva ett bloginlägg. Well. Nja. Inte riktigt.

Men en liten uppdatering iaf. Det blir ju inte så ofta längre, fasen vet varför egentligen, det är ju inte så att det inte händer saker, det är bara så att jag inte får "ro" att sätta mig ner och skriva direkt. Och att skriva om saker flera veckor i efterhand, well, då känns det som om det redan är gammal historia och ingen mening att skriva om.

Men något man kan skriva om är ju att det är Valentine's Day (alla hjärtans dag) idag. Traditionen (i mitt hem) bjuder att man då skall dricka champagne och titta på skräckfilm. Ni vet, romantisk komedi med glimten i ögat och massor med kalla kårar helt enkelt. :) Perfekt för en dag som denna.

I år tänkte jag att jag skulle ta det hela till en ny nivå och göra lite choklad-bak till champagnen, för det är ju trots allt något av en årets choklad-dag också om man får tro all reklam... Så min tanke var då att göra ett chokladhjärta. Fast inte ett format som ett tecknat "❤️" utan ett mer anatomiskt korrekt för att vara i balans med temat så att säga.

Så i söndags skaffade jag choklad och började projektet som jag visste skulle ta iaf två, kanske till och med tre, dagar/kvällar i köket. Men eftersom jag blev sjuk igår så blev det alltså inte färdigt. Ett halvhjärat projekt kanske? (haha!)

Chokladen tempererades väl, den knäckte så där härligt när jag testade. Och "blod-pastan" stelnade fint över det. Men innehållet blev alltså inte gjort. Hjärtat skulle varit fyllt med en härligt luftig (med hjälp av lite kemi och en sifon, yay for science!) choklad-ganache och i mitten en riktigt klart lysande röd jordgubbsås som alltså var tänkt att rinna ut när man skar itu hjärtat.

Men som sagt, jag är sjuk så V-day är inställd och projektet i soptunnan. Blargh. Ah well, jag får se det som att ha övat lite på choklad-temperering och lista det som en erfarenhet och övning i köket inför nästa gång.

Här är en bild på choklad-hjärtat med första lagret/omgången "blodpasta" på sig:

Nej, jag äter inte upp det, inget smakar gott just nu och halsen värker. Det blir te till skräckfilmen ikväll, och jag kommer säkert somna halvvägs genom den iaf, eller nicka till ett par gånger av febertopparna... Hoppas er dag var lite bättre iaf.

Långresa

04:00, Seattle-tid, imorse pep väckarklockan. Tjugo minuter senare satt jag i en Uber på väg ut till flygplatsen och anlände check-in vid strax innan 05.

Flyget skulle inte gå förrän vid 07:15, så två timmar kändes som en ganska så ordentlig buffert för att hinna med eventuell security-stök då det ju börjar vara res-säsong här borta.

De två timmarna var det ju tur att jag hade. För när jag skulle checka in tog det tiiiiid. Något strulade med min bokning, eller nåt, tjejen bakom disken var inte allt för tydlig med vad det var som strulade eller vad hon höll på med. Efter ett tag dök en "supervisor" upp och de var istället två kvinnor bakom disken som verkade skriva en hel doktorsavhandling på terminalen framför sig...fortfarande utan att ge någon direkt info om vad det var som strulade.

Så hör jag en annan person som checkar in i automat-systemet (det kan jag inte på internationella flighter eftersom jag har annat medborgarskap än min boplats) utbrista: Cancelled?!

Ah... Flighten jag skulle med har just ställts in. Så det som kvinnorna bakom disken höll på med var helt enkelt att försöka få med mig med ett annat flyg eftersom jag hade en "international connection". Och jodå. Sista platsen på flyger som skulle gå en timme tidigare blev min. Avgång 06:05 istället alltså. Tur jag var tidig på plats så jag inte missade det, för då hade det blivit strul i kubik...

Tack underbara flygpersonal för att ni fixade så jag kom med den tidigare flighten! Och inte skadade det att det blev en business-plats heller. ;-) Sov större delen av den resan...

Egentligen skulle jag ha flugit via Denver idag. Seattle->Denver->Chicago->Stockholm. Och med lite tid i varje byte. En ganska lång resväg och resdag, men inte mer än 4 timmar på en och samma flygplats i alla fall.

Well. Eftersom jag bokades om så blev det direktflyg till Chicago. Så jag var framme vid strax innan lunch lokal tid (9 på morgonen Seattle-tid). Mitt flyg vidare till Stockholm avgår vid åtta på kvällen Chicago-tid.

Woho... Åtta timmat på ORD! Yay!

För den som inte vet så är ORD en av världens absolut tråkigaste flygplatser. Visst, de har fixat till den lite på senare år men den är fortfarande inte mycket att hänga i julgranen.

Tur att jag har lounge-access, tänkte jag och traskade makligt genom en flygplats jag normalt brukar jogga genom för att hinna med flygen.

Men det här var vad som mötte mig:

Hah!
Loungen öppnade först vid halv fyra! Dryga tre timmar att slå ihjäl inne på Terminal 5 är väldigt många timmar. Nu har jag sett hela terminalen, samt alla butiker, och testat mat och kaffe på två olika fik/restauranger. Yff.

Men nu så sitter jag iaf i en rätt skön fåtölj i en tyst lounge med dämpad belysning och här tänker jag sitta tills de ropar ut att det är boarding.

Vet vet, om en stund kanske det kommer fler resenärer, men just nu är det rätt tunnsållat...

Jag tror jag kommer vara lite trött när jag väl kommer fram till Arlanda, strax efter 11 svensk tid (02 söndag morgon Seattle-tid, dvs 22 timmar efter att jag gick upp idag).

När jag blir stor skall jag ha privatflyg. ;-P

Snö, slask, plask?

Oj oj oj som nyhets-siterna varit i gasen senaste veckan med at varna för "DET STORA SNÖOVÄDRET" som skulle komma på torsdagen.

Oj oj oj vad alla var rädda och bunkrade allt från nödmat till stearinljus "utifallatt".

Oj oj oj vad snö det kom inatt...

Värsta kaoset, eller hur?
Jag blir nästan lite trött i ögat på överreaktionen på precis allt som är lite annorlunda än vanligt här borta...

Nåja, det mesta har regnat bort igen nu vid nio på morgonen och jag fick plaska genom slask större delen av vägen till/från bussen i morse. För nej, jag tar inte bilen när det är så här. Inte för att jag inte kan hantera det, utan för att bilister i Seattle inte kan hantera det... Det blir kaos av 1mm snö, så när det kommit 2cm (även om det blaskar direkt) vill jag inte vara där med min bil...

Fattas bara att det blir minusgrader i natt och det där blir is istället. DÅ blir det skoj att ta sig till gymmet imorgon bitti. ;-)

Thanksgiving

Den här veckan var det Thanksgiving här. Det är lite som midsommar för oss Svenskar skulle man nog kunna säga... Dels för att den här högtiden är mer "viktig" än jul men också för att den är fylld av mat, vänner, mer mat, dryck, mer mat, mer dryck, och så mer mat.

Jag spenderade årets Thanksgiving hos samma vänner som förra året. Skillnaden i år var dock att de just skaffat hus ute vid kusten, så vi fick bygga våra egna drinkar istället för att gå till cocktailbaren på andra sidan gatan efter middagen - för på andra sidan gatan nu fanns bara havet.

Vågorna gick höga - mäktigt så det förslog. Det var en och annan surfade ute under dagen, dock inte just där jag tog det där kortet, för det är ju inte så skoj att surfa bland sten...

Kvällen bjöd på en härlig solnedgång

Största delen av kvällen spenderades dock vid spisen. Eftersom jag "tycker om att laga mat" så får jag varje år det "struligaste, klurigaste, jobbigaste" receptet att arbeta med. I år var det gnocchi. Dock inte vilka gnocchi som helst - mjölfria sådana. Argh! Det tog mig tre timmar att få ihop "degen", att forma gnocchisarna, att koka dem, att bryna dem i smör, osv.

Holy crap!

Det gick sådär... De smakade bättre än de såg ut. Och jag skyller allt på att riccottan var för våt så "degen" blev lösare än den borde ha varit. Ah well, man kan inte lyckas varje gång på första försöket.

Efter att maten var äten och vinet drucket tog vi en promenad för att smälta maten - sedan var det ju bara att sätta igång att ta sig igenom de fyra(!) olika efterrätterna. Ouff... Ingen gick till sängs hungrig kan jag garantera.

En mycket trevlig Thanksgiving, väl värt att flyga ned till San Francisco för.

Idag var det dock den totala motsatsen mot en avslappnad Thanksgiving - idag var det dags för en halvmara. Första halvmaran på tre år.

Det gick förvånansvärt bra. Ja, jag var trött på slutet, och de sista backarna var som att springa i sirap och allt var jobbigt som bara den just då. Men så snart backarna avklarats kändes det rätt fint i benen och löpstegen var inte allt för tunga.

[edit]
Min klocka sa att jag tog mig runt på 1:53:05. Det är i så fall ett personbästa. Officiell tid postas om en vecka eller nåt, vi får väl se hur det gick då.
Officiell tid sa 1:52:58! Det är ett personbästa och en förbättring mot föregående PB med över två minuter! Yikes! Tack Becca för alla ben-träningar alltså! :-)

Kändes bra efteråt i alla fall, var inte helt "trasig" och slut, kunde nog ha skalat av en minut till om jag verkligen pressat mig, men det vågade jag inte för jag visste ju inte hur bra det skulle gå. Men, men, det kommer nog fler lopp jag kan testa att öka takten i om det skulle vara så.

Resten av dagen skall jag spendera med så lite promenerande som möjligt. Helst bara i soffan tror jag. Fast jag måste nog ut för att hitta mat till eftermiddagen om inte annat. Och ja, idag är jag minsann värd pizza!

Ibland tar det en stund

Ja, jag vet att jag varit lite dålig på att skiva på senare tid, jag skyller allt på att jobbet tar upp så mycket av min mentala tid att det blir svårt att sätta sig vid datorn och skriva annat än email, specifikationer, scenarios och kod.

Men nu så... En liten sväng i alla fall. För det är inte bara mitt skrivande som det tar en stund mellan omgångarna för, det finns andra saker som tar tid också. Som att få ett par handblåsta glas till exempel.

Förra året, efter att ha klättrat upp på Mt Rainier så hittade jag ett par fantastiska glas som jag tänkte skulle få mig att minnas den vinande vinden, dimman och snöfallet, isen som bildades på allt, värken i benen, tröttheten i kroppen...och det stora leendet på läpparna och den fantastiska känslan inombords.

Glasen i fråga hade nämligen Mt Rainier i botten. Ett "tryck" upp i botten med topologiskt korrekt version av Mt Rainier alltså. Fantastiskt fina glas.

"Tyvärr" så var de handgjord (inte alls "tyvärr" egentligen nej), så de som tillverkar dem gör så i små batcher, och varje måndag morgon öppnar de sin webbutik för att sälja de glas som tillverkats under veckan.

...och varje måndag morgon hade jag ett möte som jag drev så jag missade att få några glas.

Tills nu!

I måndags lyckades jag time:a ett inköp. Och ja, de är fantastiska! Och har bra "tyngd", och sitter bra i handen när man dricker, och, och, och... *sqquuueeeee*

Och ja, med en skvätt whisky i dem är de fina också. :)

Nackdelen är så klart att jag nu vill upp där igen... Men det finns det säkert tillfälle till så småningom igen.

Det närmar sig visst

Jag blir påminnd varje år om att det snart är dags att fylla år genom att det dyker upp paket som inte får öppnas på ett par veckor...

Stooooooooort paket i år.
Fast tulldeklarationen avslöjade att det var ett mjukt paket redan innan jag tog upp det ur kartongen. :-)

Och ja, som vanligt håller jag mig till rätt dag med att öppna paket som kommer så här års. Man kan ju inte fuska, rätt skall vara rätt!


In other news... Man ser inte klok ut när man tränar höghöjdsträning på låg höjd.

Det där är alltså en "high altitude training mask". Genom att sätta på olika plastventiler på den så simulerar den allt från 3000ft (~900m) till 18000ft (~5500m) höjd. Jag testade den i morse på min lördagsrunda. Ställden den på lägsta möjliga höjd, dvs 900m. Oj oj oj vad jobbigt det var! Gnask! Men så jobbigt är det ju inte alls att andas på 1000m höjd. Det blir liksom värre i masken än på riktigt, i alla fall i form av andningsmotstånd, men det kanske är samma mängd luft som kommer in per andetag? Hm. Nåja, lär ta ett bra tag innan jag kommer upp i de nivåerna som det skall bli på riktigt i sommar...

Lite skoj hur mycket vinkande, nickande, leenden, och "tumme upp" man fick av de löpare man mötte ute i morse med den där på förresten. De flesta icke-löpare regaderade helt motsatt. :)