Acklimatisering

Igår flög vi och åkte buss. Först flyg till närmsta lite större stad, sedan fyra timmar buss till Terskol där vi nu bor.

Här är långt söder ut, så det blir mörkt redan vid 19-tiden, vi anlände strax innan midnatt igår så jag hade ingen aning om hur området såg ut.
Ni kan ju gissa hur stort leendet var på läpparna när jag vaknade i morse och drog undan gardinen och såg det här:

De vita topparna i horizonten är Elbrus, det är dit vi skall framåt helgen. Bara ena toppen (den östra) syns ordentligt, det är naturligtvis inte den vi skall upp på. ;-)

Idag har vi ägnat dagen till att acklimatisera oss. En lite hike upp till 10500ft (3200m). Liten och liten iofs. Tog oss fyra timmar att ta oss upp, och ungefär hälften att komma ner igen. Utsikten på vägen var dock värd varje steg trots att det inte var till toppen vi var på väg...

Här är några bilder på vägen...

 Stannade till vid ett vattenfall och svalkade oss lite under en paus. Det var riktigt varmt idag, ett väder som dock inte är lovat att hålla i sig...vi får se hur det blir...

Ja alltså, sämre ställen än så här kan man ju äta sin lunch på.

Sedan tog vi oss ner, stannade till vid ett kafe på väg tillbaka till hotellet och fick i oss lite mer energi, och sedan upp på hotellrummen och lägga i ordning all utrustning för inspektion för att se om något saknades eller se om det var för mycket av något - man vill ha med sig precis rätt saker och varken mer eller mindre.

Behöver skaffa ett par "vantar", dvs inte handskar. Stora tjocka saker. Det är tydligen lite mer vind på berget i år än det brukar, så den lokala guiden ville verkligen att vi skulle ha "mittens" och inte "gloves". Det blir till att fixa imorgon - som tur är är ju det här en klättrings-by, all turism är runt berget, så det finns butiker i stan som både hyr ut och säljer utrustning.

Nu är det snart dags för middag. Får se om det blir något nytt "ryskt" att testa på. :)

Imorgon är det träning på berget som acklimatisering. En natt till på hotell efter denna innan vi tar oss upp till hyddorna på berget. Jag skall duscha varmt och njuta av min säng riktigt mycket båda nätterna - man får passa på medan man har lyx!

St Petersburg

En dag av turistande.
Jag vaknade vid 06 som vanligt. Tog gott om tid på mig. Gjorde 27st burpees för att min tränare fyller år idag - och skickade med en time-lapse video på att jag faktiskt gjorde dem med min grattishälsning till henne. Japp, när folk fyller år gör man burpees, lika många om åren som fylls. Så från och med nu fyller jag aldrig mera år! ;-)

Anyways, det var en sido-not. Här är jag ju i Ryssland och vi hade en dag av lugnt turistande att se fram mot, de flesta andra är ju jetlaggade som bara den då de flög in från USA igår - själv har jag ju haft en vecka på mig att ställa om redan.

Vid 07 öppnade frukosten så då tog jag mig ner och fyllde på energiförådet, de andra drällde in en efter en då och då fram till halv nio då jag traskade upp på hotellrummet igen för att packa dagsväskan och sedan dra iväg vid 09.

Mycket turistande blir det... Det finns typ en miljooooon palats i staden. Varenda person på 17- och 18-hundratalet verkar ha fått eller byggt sig ett palats i den här stan. Wowza. Och de är alla färggranna. Det finns också hur många broar som helst, för stan är byggd på öar.

Ett gammalt fyrtorn, från när staden grundades så inte elektriskt utan eld som ljuskälla. Ser lite snyggare ut än vanliga vita kolosser tycker jag nog. :)

Jodå. Kyrkor finns ju också förstås. Vi var inte inne i just denna, men de är ju rätt granna utifrån också - även dessa är färgglada i den här stan.

Det här är en fantastiskt dålig staty av Peter den Store. Den ser inte alls ut som honom. Konstnären tog sig rätt stora friheter, men eftersom han tydligen är väldigt känd så kan man inte tacka nej till den, typ. Den är tydligen lite av ett skämt bland lokalbefolkningen...

Vi stannade även till vid Aurora. Denna båt var central i den ryska revolutionen (den som inträffade 1917 alltså, de har ju haft några stycken) då det var från denna som signalen om start av det hela kom.

På andra sidan vattnet från den där båten ligger ett hus. Huset har ett par stoooora antenner.
Det är KGB som ligger där. Skämtet från guiden var att de har så stor antenner att skämt om Putin inte får ske utanför bussen, för då hör KGB det... Jag tror hon bara halv-skämtade, iaf lät skrattet lite tvingat...

Det här, det är en tunnelbanestation det. Snacka om att inte se ut som T-bane-uppgångarna i Stockholm direkt. ;-)

 Och inte inne heller...

Klart man skall ha kristallkronor i tunnelbanan!
Det här var väl den mest flådiga av stationerna just i St Petersburg, men jag ser fram mot att se de i Moskva i slutet på vår resa - de skall vara sjukt flådiga säger de.

Så var det ju de där palatsen då. Notera hur jag väntade lite med dem. ;-)
Just de här tre kallas för "de tre systrarna".

Och så en färgglad kyrka till. Den här gick vi in i.

 ...och lagom när jag tog det här kortet kom det en sur vakt och sa att vi minsann inte fick ta kort där inne. Så njut av kortet som egentligen inte får finnas. ;-)

 Även i St Petersburg har de gubbar på pinnar över hela stan. Det där huset till vänster i bild är dock inget speciellt - bara en bokhandel och ett cafe - inte ett palats. ;-) Till höger är dock ett gammalt palats...

 St Petersburgs mest kända byggnad - Hermitage. Det är fånigt flådigt. Och sjukt stort!

 Bevis på att jag var där. :)
Och ja, vi hade strålande väder hela dagen. Solsken och över 30C varmt. Ouff kokis!

Inget turistande i St Petersburg är komplett utan en båttur runt stan och under en massa broar. Lite som Stockholm, fast nog mer vatten i själva centrala delen av stan...

Jodå, jag var på båten också, och solen gassade och gassade och gassade...

 Ett litet palats i bland träden. Ibland tror jag att de kallar allt för palats bara för att det byggdes av någon kunglighet eller så. Nästan så dasset intill var ett palats också, eller hur? :)

Tight mellan husen på vattnet ibland...

På kvällen blev det middag på ryska så att säga:

Borscht till förrätt.

Och biff Stroganoff till huvudrätt.

Nu dags att duscha av sig all dagens sol och värme, och sedan hitta till kudden. Det är en lång dag imorgon - mer turistande på förmiddagen och sedan flyg ut till Terskol som är "byn" vid berget.

Äventyret börjar...

Efter en vecka av tidsomställning i Sverige är det nu dags att börja bege sig mot det riktiga äventyret för den här semestern.

Tog en natt på Hilton i Frankfurt för att slippa stressa mellan flyg på morgonen och för att minska riskerna med strul med bagaget mellan flygbuten också.

Så nu sitter jag i loungen på flygplatsen och väntar på att klockan skall bli "boarding". Jag flyger med Lufthansa och jag passade på att unna mig lite lyx i resandet - så slipper man tänka på övervikt eller bagage antal också - jag flyger alltså Business, därav access till loungen.

Det märks att Frankfurt är en av hemma-hamnarna för Lufthansa och att det är en stor flygplats, för de har en hel avdelning av terminal 1 som bara är till för business och first class resenärer. Hoppla. Dock använde jag mig inte av den då det fanns en "quick check-in" för Lufthansa nätan precis vid hotellet - tänkte att det kunde vara skönt att slippa släpa på bagaget längre än man absolut måste. :)

Och eftersom jag lämnade väskorna tidigt så hade jag tid att gå tillbaka till tågstationen och shoppa lite på Rossmann:

Mmmm, Ritter Sport - Quadratisch. Praktisch. Gut.  Bästa slogan för en choklabit ever tror jag. ;)

Nu har jag nog med snacks för både klättringen och dagarna innan och efter om det är så att den ryska maten inte riktigt faller en i smaken. Men jag äter ju det mesta så det skall nog inte vara något problem.

Nu väntar ett par dagar i St Petersburg med lite turistande, och sedan åker vi vidare till Terskol för acklimatisering och sedan topp-försök på Mt Elbrus till nästa helg.

Väderprognosen ser lite si-så-där ut för både Terskol och Mt Elbrus, men det blir nog bra.

Får se om jag knattrar blog under själva resan, eller om det blir en enda stor först när jag kommer tillbaka. Om jag inte skriver något så:
Kom ihåg - "no news is good news". Dvs om ni inte hör något från mig så mår jag bra och har det bra, det är troligen bara tekniken som inte fungerar. :)

Träning

Jag började skriva en blogpost om min träning och lite så igår, men jag blev trött och gick och lade mig. Tänkte avsluta det idag, men i morse hände något som inte händer varje dag, så jag tänkte att jag börjar med det...

Som vanligt på måndagar traskar jag upp ur sängen vid 05:30, tar på mig gym-kläderna, sveper en protein-drink och..går sedan och lägger mig en halvtimme igen. :)

Sedan ringer vanligen klockan vid 06 och så drar jag iväg till gymmet. Den där lilla tuppluren är mest för att jag behöver få i mig min frukost i god tid innan träningen, men jag känner inte riktigt för att göra något vettigt med tiden innan jag måste börja ta mig till gymmet - så att vila på soffan en stund till är lagom.

Idag blev det dock annan väckning... Strax innan 06 händer detta:
Hårda slag på en dörr: *BOOOM* *BOOOM* *BOOOM*
FEDERAL AGENTS! OPEN THE DOOR!

Hårda slag på en dörr igen: *BOOOM* *BOOOM* *BOOOM*
FEDERAL AGENTS! OPEN THE DOOR!

Två sekunders tystnad där jag lite sömdrucket hinner fundera "Holy shit! Var det där på min dörr!?", men sedan följs det av ett "ON YOUR KNEES! HANDS BEHIND YOUR HEAD!"

...Och jag inser att det måste vara hos min granne de är.

Ehm. Ok. Nu blev jag ju klarvaken iaf, så det var väl lika bra att ta sitt pick och pack och dra till gymmet då...fast jag såg till att ta si så där 5min fördröjning på det så jag inte skulle traska rakt ut i något jag inte borde traska ut i... Man vet aldrig hur nervösa fingrar det är på saker "mitt i hettan" så att säga.

Anyways. Jag tar väskan på ryggen och min kemtvättspåse i handen. Öppnar försiktigt dörren...och står näsa mot näsa med en kille i full kamoflage, body armor, hjälm och automatvapen.

Eeeek!

- Good morning sir!
- Eeh. Good morning...
- You want to take *THAT* way out today. [pekar åt andra hållet från grannen sett]

Ehm. Ja. Jo. Jag gissade det.  Korridoren åt hållet mot grannen till var full av fler folk i body armor och en hel hög med personer i FBI-jackor. Det var minst fyra fullt beväpnade killar som den som jag nästan krockade med utanför min dörr, och så en handfull blå-jackor och en kvinna i vit skjorta med en bricka om halsen.

Såg inte grannen...

Man blir ju lite fundersam - vad var anledningen?  Om det är full "combat gear" på supportfolket så lär det ju inte ha varit "white collar crime" riktigt...

Anyway, det kryllade av "civila" runt huset utanför också när jag åkta ut med bilen. De försökte se ut som om det bara stod och liksom inte alls var FBI... De misslyckades kapitalt med det kan jag säga. Hah! Det är ALDRIG folk runt huset vid den tiden på dygnet, särskilt inte i kombination med örton svarta bilar med tonade rutor!

Btw. FBI verkar föredra Dodge Chargers. ;-P

Får väl ta en kik i lokalpressen senare idag och se om det skrivs något så man kan få en pekare om vad det handlade om... Om det någonsin kommer något om det, FBI kan ju vara lite hemliga ibland. Det kan vara saker som inte avslöjas på ett år eller mer, eller inte alls.

Anyways. Det var min morgon det.
Så tillbaka till det där inlägget jag började skriva igår då. :)

Någon gång i februari började jag ta min träning på allvar.

Visst, jag har gått till gymmet regelbundet ett par år, jag har sprungit hyfsat regelbundet och jag har hike:at av och till på helgerna under sommarhalvåret.

Men efter senaste årets klättringar (Kilimanjaro och de mexikanska vulkanerna) så har jag insett att det inte går att göra den här hobbyn lite halvhjärtat bara. Att släpa runt på för många kilon redan innan ryggsäcken åker på, och att på det inte ha rätt styrka i kroppen, gör att hobbyn blir lidande.

Visst kommer jag upp på mina berg, och visst är det härligt när jag väl är där - men samtidigt är det tyngre än det behöver vara...

Så som sagt, i februari började jag bli lite seriösare. Jag ger all credit till min tränare för detta; hon är fantastisk på att motivera, och att pusha precis rätt. Hon har fått träningen att bli inte bara "en bra sak som jag gör för att jag vet att det är det man skall göra", men också till en rolig sak, något jag faktiskt ser fram mot. Det är inte "gå till gymmet och klocka av en timme med lite vikter" längre, det är "pusha, testa nya saker, se resultat, känna resultat" och faktiskt ha roligt även när det är tungt och jobbigt - omväxling i träningen men samtidigt återkommande till övningar så jag ser hur mycket förbättring det är mellan månaderna. Och förbättring sker verkligen...

Och ovanpå detta så har kosten förbättrats. Mina middagar och kvällar har varit det som hållit mig tillbaka i att tappa vikt - jag har helt enkelt inte förberett saker och istället fallit ned i skräpmats-fällan när man kommit hem sent från jobbet och är vrålhungrig - ätit för mycket och för dålig kost.

Well. Här kommer min fantastiska tränare in igen! Till skillnad från både den dietist jag arbetade med ett tag och mina tidigare tränare så har min nuvarande gått "above and beyond". Där min dietist mest stämde av en gång i månaden och kollade vikt och sa "kanske försöka med..." vid våra möten så följer min tränare upp dagligen. Ja. Dagligen. Ibörjan flera gånger per dag för att verkligen få in mig i bra mönster.

Det började med en "låt oss se vad det är du egentligen äter hörru". Tog kort på alla mina måltider och snacks under en veckas tid och skickade över. Ingen dom under tiden, men en utvärdering efteråt. Och ja, middagarna och snacksen var...inte de bästa alltid. Luncherna var "on point" - jobbet har en helt ok salladsbar.

Så vi fortsatte - varje middag tar jag kort på vad jag äter. Även om jag senaste dryga månaden har fixat ordentliga middagar (dvs gjort vecko-kok på söndagarna och fixat "matlådor" till veckans middagar så jag bara behöver värma på dem på kvällen) och ersatt mina dåliga snacks med bra sådana (yogurt utan tillsatt socker, Rx bars, äpplen, ...) så fortsätter vi. Det gör att jag inte vill fuska med maten - någon håller koll på mig lite extra. Det gör skillnad. Så pass skillnad att jag till och med kan få börbi kak-hyllan på QFC utan att plocka något från den ner i varukorgen...

Och vilken skillnad fysiskt sen!

Sedan februari har jag tappat drygt 8kg! Och med träning på det så innebär det att jag inte blir "bara skinn och ben". Nej, det är en sund viktminskning - jag tror inte jag varit i så här bra form och mått så här bra på säkert tio-femton år.

...och så sitter inte t-shirtarna och hikingkläderna lika tight längre heller. :) Bra för världen.

Det är en bit kvar tills alla de onödiga kilona har trillat av kroppen, så vi fortsätter - träning och mat-kontroll. Och ja, jag är fullständigt ärlig - när jag käkar middag ute med vänner en fredag så tar jag kort även på pommesfritsen om den är där...och får tillbaka en suck och en "ät åtminstone bara hälften av dem, ok?" som kommentar. :)  Och ja, jag äter mindre av de onyttiga sakerna generellt. Visst är det gott med pommes, men är det verkligen så gott i stor mängd? Oftast är svaret att det inte är det, men äter det gör man ändå så länge de finns framför en - det är där jag lyckas ändra min inställning till mat. Visst äter jag en del "onyttigheter" då och då (en eller två gånger i veckan kanske), men det är inte i den mängd jag brukade sätta i mig det. Jag äter lite av det istället, och njuter av upplevelsen istället för att bara trycka i mig allt som lagts på min tallrik.

...fast jag erkänner - jag är VÄLDIGT sugen på en kaka nu! ;-)

Men nä, det får bli en vända till gymmet istället

Sarajevo

Igår gick jag och såg en dokumentärfilm - Scream for me Sarajevo.

En film om belägringen av Sarajevo under balkankriget i början/mitten på nittiotalet. Det är fokus på musik då det handlar om strapatserna kring Bruce Dickinsons spelning där i december -94. Men det är till största delen en berättelse om människor, om hopp, om hur något som kan tyckas trivialt kan föra personer samman och ta dem genom enorma svårigheter.

Jag får erkänna att under den tiden av mitt liv var jag inte allt för insatt i vad som hände där nere. Jag visste att det var krig, jag visste att det var krypskyttar som sköt på civila, jag visste att det var slitningar mellan olika etniciteter och religioner. Men riktigt hur illa det var tror jag inte någon kan förstå som inte upplevde det själv. Filmen förmedlar en del av det, men det är svårt att relatera till delar av det - man ser de brinnande byggnaderna, men skalan är svår att greppa, "Hela Sarajevo? Ja, alla hus med fler än tre våningar bombades, besköts och sattes i brand". En hel stad utbränd. Det är svårt att greppa...

Samtidigt skrattar man så tårarna rinner när de brittiska herrarna är så...brittiska. :)
- Isn't there, you know, a war going on there?
- Well. Yes. But it's not too bad. We'll air-lift you in and out. No biggie.
- Oh. Ok. Verry well then. Let's go.
- Jolly good!

:-D

Bara Britter alltså. Bara britter...

Att prata inför stora samlingar

...är inte min starka sida.
Jag stressar som bara den innan, jag har hög puls och är spänd som en fiolsträng under tiden jag pratar, det tar alla mina energi-reserver att genomföra det.

Så när jag blev pekad på med "Gå och gör en presentation och håll den på //build/ i år" var det väl inte riktigt så att jag hoppade av glädje...

Men det här hör till jobbet, och man skall ju ta sig ur sin komfort-zon då och då för att utvecklas och växa.

Så för si så där fyra veckor sedan började jag fila på innehållet till en presentation. Den skulle vara 45min lång, plus lite frågor-och-svar efteråt.

Samtidigt som detta skulle göras så hade jag ju mitt vanliga jobb att göra också. Och som om det inte var nog så var vi dessutom i en period i projektet just nu där det behövdes massor med möten, diskussioner och skrivande av design-specar.

Kort sagt - det blev väldigt många timmar jobb varje dag under en ganska lång period. All energi gick åt, det var rätt tungt framåt slutet av detta.

I går var det så dags - hålla låda inför ca 100 utvecklare.

Titeln var lite missvisande, för så mycket Mixed Reality var det ju inte. Men den som satte titeln är nu skyldig mig en riktigt fin whisky eller vin för den snafu'n...

Så hur gick det då?

Svårt att säga, men jag tror det gick OK. Ingen verkade somna i sin stol, trots att det var dagens första föreläsning - 08:30 - på sista dagen av konferensen. Och jag själv stakade mig bara lite, sa bara fel ett par gånger, och jag trillade inte av scenen - så det får väl räknas som en seger av något slag.

Efter att ha hållt låda på scen var jag inte fri att springa iväg till ett mörkt hörn för att försöka bli av med all efter-stress av det här, nej då var jag ju tvungen att stå och hålla låda med alla som hade uppföljningsfrågor eller som ville prata om deras problem eller scenarios inom det här området.

Så jag blev kvar på konferensen nästan hela dagen, och när jag väl kom därifrån kändes det som om min hals hade blivit genomkörd med en rasp...

Kvällen tillbringades i soffan med bra musik och ett glas vin. Försöka slappna av och "komma ner" igen.

Idag jobbar jag som vanligt, för vi har en bunt kundmöten, men imorgon tar jag ledigt för att hitta energin igen så jag kan ta tag i slutspurten av projektet.

Var kan man se videon där jag håller låda, undrar ni?
Här - "BRK3506 Building powerful desktop and MR applications with new windowing APIs"

Lookin' good out there

De officiella fotona från racet blev tillgängliga i går.

Det är viktigt att hålla stilen ute på banan alltså:

Alltid metall! ;-)

Fast ibland bryter man ihop av skratt åt det omöjliga i situationen. Som sista hindret, "monkey bar rig" med massa olika typer av grepp-saker att hänga i...när alla muskler bara skriker av trötthet och önskan att få gå hem och vila ett dygn. Både jag och tjejen bredvid mig började skratta, så pass att vi till slut bara klev av pallarna och gick bort till burpee-hörnan. Det var inte lönt att försöka sig på det där...

Där syns rätt bra hur lerig jag var också...

Fast de sista 30 burpeesarna "tvättade" av lite av leran med allt sitt vatten på marken där, så när det var dags att "hoppa genom eld" inför slutlinjen så såg det ju inte fullt så illa ut:

Får säga att jag allt är rätt nöjd med den där bilden. Den fångar liksom känslan rätt bra. Raaaaaaaah! :)

Fast om ett par veckor, när "runner's high" har lagt sig, och jag börjar fundera på nästa lopp och kanske till och med en "beast" (13-15miles istf 8-9) så påminn mig om detta:

Aouch... Nåja, det går över.

Och som sagt, nästa mål är att traska upp på en bergstopp i Ryssland, så inga hinderlopp innan dess - vill ju inte råka trilla snett med en fot och få ställa in klättringen ju.