Comicon

Jag är inte serie-nörd nog för Comicon. Jag tycker mest det är trångt och luktar gammal gymnastikpåse...

Skoj att se lite cosplay? Visst, men det räcker egentligen med Halloween eller annat kostym-party någon gång per år för det. Eller en helg i Akihabara/Harajuku...

För de som är starstruck är det säkert skoj att få se sina "hjältar" och pynta $30-50 för att få ett kort med dem, men jag känner mig mest stressad när jag försöker se vad som faktiskt finns i båsen istället för att bara armbåga mig fram och be om en autograf eller köpa en tidning/bok/t-shirt/poster. Och jag är verkligen inte startstruck nog att stå i kö i 45min för att få en autograf av en avdankad TV-serie skådis, inte ens om de spelat i Star Trek...

Jag blir lite ledsen av att det inte finns tid till ens ett uns djupare konversation än "Hi how are you, good, nice, bye" vid de mer kända serieskaparnas bord, och inte nog med att det inte finns tid - det finns ingen vilja till det heller. De flesta är dessutom så stressade eller disträ i sina bås att de redan påbörjar artigheteskonversationen med nästa person i kön medan de signerar boken/tidningen/postern som den förra personen just köpt... Kvantitet, inte kvalité. Fokus är på att sälja/köpa, inte på relationen med läsare/fans eller idéerna bakom verken, världsbyggnaden, persongallerierna, politiken, ... Inte ens mellan läsarna existerar denna dialog i myllret. Nej, man köar för att se/fotografera/köpa, inte för att diskutera serien i fråga med personen som står bakom/framför.

Kanske är jag bara för bortskämd från datorvärlden där event sker med fokus på att dela kunskap och idéer, inte på kändisskap, foton och autografer? Där de som dyker upp på "mässorna" är där för att lyssna på medryckande föredrag eller få intressanta uppslag och nya infallsvinklar, och kanske få chansen att diskutera det där intressanta ämnet med någon som också är djupt fascinerad av det. Bortskämd med att de som är "kändisar" är där med samma mål - att diskutera, mötas och dela - inte med säcken full av prylar de vill kränga.

Eller är jag bara gammal och för lite amerikan för det här? Som 14-15åring hade jag kanske gått runt med stora ögon och drömt våta drömmar om det hela i flera månader efteråt. Nu tröttnar jag efter ett par timmar och vill mest sätta mig i ett hörn och läsa en bok.

Kanske är det en roligare upplevelse om man är fler som tillsammans går dit och diskuterar det man ser/upplever istället för att försöka hitta någon slags gemenskap med likasinnade på plats?

Ja, jag är besviken. Jag förväntade mig något så mycket mer, det känns som jag lika gärna kunde ha suttit hemma i soffan och läst en bok med radion i bakgrunden och upplevt mer gemenskap och djupare konversationer...