"I love this company!"

Wow...

Jag har idag varit på mitt första riktiga amerikanska "företagsårsmöte". På Microsoft.

Wow...

Jag aldrig att jag KÖAT för att komma in till ett årsmöte någonsin. Men idag så... Vi var på plats en dryg timme innan dörrarna öppnade för att garantera att vi fick en plats (lokalen höll "bara" 16000 personer...).

Stämningen var på topp redan i kön. Det skämtades, det pratades om allt möjligt och det gick runt personer som serverade kaffe och delade ut donuts. Cool.

Väl inne så...
Well. Jag får inte skriva om exakt vad som skedde där inne, det är NDA på det, men jag kan skriva om upplevelsen.

Wow...

Ja, jag har skrivit det tidigare men jag skriver det igen: Wow...

När man som svensk ser videos från amerikanska företagsmöten så är det ofta man tycker att det verkar lite "cheesy", lite "over the top" och att det liksom är lite plastigt och fejk. Men oj! Man rycks verkligen med... Och att det här var Steve Ballmers sista årsmöte gjorde det hela lite speciellt. Det var mycket känslor när väl Steve äntrade scenen. WOW!

Och extra wow - jag fick minsann en "high five" av mannen i fråga. :-)

Jag satt ute på kanten av en rad, vid en av trapporna, och det råkade sig som så att han sprang upp för just den trappan på sitt "ärevarv" genom arenan till intro-låten. Hoho. Mitt första, hans sista, en high five på det... Disco.

Och ja. Jag skall erkänna att jag hade ett "Japan moment" vid ett tillfälle.
En "Jag är här. Jag är verkligen här. Jag jobbar fasen på Microsoft. På MICROSOFT!"-stund. Det liksom välde över mig att jag faktiskt är här, i Seattle, på ett företag som jag faktiskt bryr mig om, bland otroligt skarpa människor som gör förbaskat coola saker. Det blev "verkligt" där i KeyArena när Ballmer sprang runt på scenen och Macklemore's "Can't hold us" (otroligt bra energi i den låten btw) pumpade med rejäl bas på hög volym till 16000 personer som stod upp och ropade/sjöng med/klappade takten. Wow! WOW!

Jag tror inte jag kan förklara det här för andra. Jag vet inte om det går att förstå om man inte känner samma sak själv för där man är i livet. Det är stort. STORT.

Jag är otroligt glad att jag fick uppleva ett årsmöte med Steve, jag är otroligt glad att jag är där jag är idag och jag ångrar inte ett enda av valen eller uppoffringarna jag gjort för att hamna här. Det känns verkligen som att ha kommit hem.

Jag är fånig, jag vet, men det är så jag känner det.

Saker jag aldrig tidigare upplevt efter ett årsmöte: ömma handflator av allt klappande i händerna. Öm hals från allt ropande/jublande. En känsla av "let's kick some ass!".

Det är otroligt coolt att ha upplevt detta. Det är otroligt coolt att vara en del av detta.