Regn, regn, regn

Det började i fredags, och det håller på än.

Ok. Det var kanske lite överdrift, men det känns som det inte varit uppehåll många minuter sedan jag klev upp i fredags morse.

Igår var det REJÄLT oväder. När jag väl tog mig utanför väggarna framåt lunch och stannade till vid mitt stammis-hak för en kaffe på min blöta promenad så frågade tjejen bakom kassan hur långt jag hade behövt simma för att ta mig dit...

Det var inte väder att vara ute i, men jag hade regnställ på mig så det var rätt ok ändå. Siktet var inställt på inomhusaktivitet, bara det att jag behövde ta mig genom regnet för att komma till den. Det var "nationella museidagen" i det här landet igår och det bjöds på gratis inträde till många av landets museum. Regniga dagar är ju som gjorde att vara museidagar så det passade utmärkt. Jag passade på att få mig lite kultur i form av Seattle Art Museum.

Efter att ha gått runt och fått konsttarmen mättad så traskade jag över gatan och in på Fonté. Kaffesnobberi. Gott etiopiskt kaffe i en stor mugg. Bryggkaffe minsann. Så där som kaffe ska vara när man vill sitta med det en stund.

Tiden gick inte fullt så snabbt som jag hade tänkt mig, så det blev till att traska hem genom regnet istället för att vara kvar på stan till kvällsaktiviteterna. Jag hann ganska precis in genom dörren när himlen öppnade sig helt och stormarna svepte in över staden.

OJ vilket oväder! Det var maffigt att se på, men jag var glad att jag hade ett fönster mellan mig och världen... Så jag gjorde mig en kopp te, svepte en filt om mig och satte mig i soffan med en bok. Omväxlande läste jag och tittade ut på stormen. Strömmen gick en stund. Inte länge alls, men ändå. Det är något man inte är van att det händer i en storstad...

Den sena eftermiddagen blev till kväll och jag svidade om mig lite för en kväll fylld av bio och musik.

Först var det kinesisk film - The Grandmaster. Den är "inspirerad av" en känd kung fu mästares liv. En mästare vars kung fu stil jag tränat. Wing Chun, eller som den gren av stamträdet jag tränade under valde att skriva det - Wing Tsun. Mannen i fråga är (såklart) Yip Man.

Filmen var helt ok. Inte den bästa jag sett, och inte den bästa om Yip Man kanske, men vacker var den. Lite tunn i storyn, de valde att inte gå in så djupt på hans personliga historia utan fokuserade på rivaliteten mellan kung fu-stilar och en (troligen påhittad) platonisk kärlekshistoria mellan honom och en rivals dotter.

Den var värd tiden i biosalongen, men om man vill se film om Yip Man och inte bara om kung fu-rivalitet så rekommenderar jag de två filmerna om honom som kom ut för ett par år sedan istället - den här och den här.

Biosalongen var rätt tom. Det var jag, ett amerikanskt par i tjugo-årsåldern och åtta kineser. Framför mig satt en äldre man och hans ena barn-barn. Mannen var gammal nog att ha definitivt ha kunnat träna för Yip Man i sin ungdom. Det var säkert inte alls så, men jag eftersom det är en roligare tanke än att det bara var en random dude som tittade på kung fu-film så tänker jag ha den bilden kvar - jag delade biosalong med någon som kanske tränat direkt under Yip Man... ;-)

Bakom mig satt fyra kinesiska tjejer som viskade till varandra under större delen av filmen, det är intressant hur det här med språk fungerar. Eftersom jag inte kan någon kinesiska så liksom föll deras viskningar in i bakgrunden och jag stördes inte alls av det. Hade samma sak skett med några som pratat svenska, engelska eller tyska så hade jag blivit störd och irriterad... Och som jag gissat så stämmer inte alltid översättningarna med vad som sägs! Vid ett tillfälle så skrattar alla kineser runt mig, men texten som stod var inte särskilt skoj alls. Attans. Jag missade något där. Tänk om man kunde lite fler språk...

Efter att filmen var slut så promenerade jag iväg till en vietnamesisk restaurang som ligger ett stenkast från bion och åt lite middag och läste bok en stund innan nästa begivenhet.

Vid tio var det dags för konsert. The Orb.

Det var... Wowsigt. Riktigt nice ljus-show och skön elektronisk musik. Och det var ju skoj att få höra en gammal klassiker "live" - Little Fluffy Clouds. Inte i originalversion, mixad som bara den, men i alla fall. Efter en dryg timme med skruvad elektro i öronen var det dags att promenera hem genom regnet igen. Den vändan hade jag tyvärr inte fullt regnställ, så det blev lite kallare och blötare, väl hemma var det skönt att krypa ned under täcket.

Idag regnar det...fortfarande... Nåja, jag har gott om böcker kvar att läsa så det kan få regna hur mycket det vill.