Dagen kom. Som vanligt sov jag lite halvtaskigt natten innan. Vaknade massor med gånger och fick väl totalt runt 4 timmars faktisk sömn. Uff... Nåja, jag kände mig inte trött i alla fall, alltid något.
Promenerade ut i solen en stund innan det var dags för teknik-test och sådant. Stannade till utanför konferenslokalen och tog en selfie.
Efter att ha gjort teknik-check (dvs fått i gång datorn och fått den att projicera) så försökte jag slappna av. Det gick förvånansvärt bra, även om pulsen började gå upp lite när jag insåg att salen började fyllas upp...
När min snabba överslagsräkning fick antalet personer i salen till över 200 så bestämde jag mig för att det nog var bättre att låta bli att tänka på det.
Men se... Så snart jag faktiskt öppnar munnen och börjar prata så drar pulsen iväg. Från ca 80 slag i minuten till...nästan 170(!). Iiiiik!
Nej, jag gillar verkligen inte att stå i rampljuset. Även om jag tycker det är rätt skoj att prata om det jag gör. Men kan vi inte bara göra det lite informellt över en kaffe, öl eller ett glas vin? Kanske skall jag förslå det till nästa år?
Så det kändes rätt skönt när mikrofonen stängdes av, videokameran slutade spela in och jag kunde stänga ihop laptopen.
Äventyr är inte bara att "gå på tur", ibland är utmaningen att stå stadigt på en estrad.
ReplyDeleteSe vad jag hittade:
ReplyDeletehttp://video.ch9.ms/sessions/build/2015/3-779-LG.mp4
Bra jobbat! Nu har jag sett större delen av framträdandet och du låter så säker på det du talar om. Bra röst och jämnt tempo.
ReplyDeleteHar man jobbat med sakerna i över ett år så kan man dem ju. Det svåra är att lyckas förmedla till de som _inte_ jobbat med det hela det senaste året... Samt att inte staka sig...och inte tappa bort var man var i presentationen...och få naturliga övergångar...och...och...och... Nåja, som sagt, det är över för den här gången. Tack för den positiva feedbacken!
Delete