Ståkkholmsnatt

Det var härligt att vara i Sverige en sväng. Det är alltid skönt att träffa familjen en stund. Och det är skoj att träffa vänner man inte sett på länge.

Men av allt jag inte visste att jag saknat var det här det jag visste minst att jag saknat mest:

Sommarnatt i Stockholm.
Ljuset som aldrig riktigt helt försvinner. Värmen som håller sig kvar och sipprar från stenfasaderna. Lugnet som lägger sig över staden.

DET hade jag saknat.

Men jag insåg också när jag promenerade genom Stockholm en tidig sommarmorgon att även om jag saknar den där "sommar i stan"-känslan, och blir glad och lugn i hela kroppen av den, så vill jag inte ha den på heltid. Jag vill inte jobba i Stockholm, jag vill bara vara där på semester.

För jag inser varje gång jag kommer tillbaka till Sverige att jag inte riktigt saknar Sverige så där som utlandssvenskar på TV/radio/tidningar verkar göra. Jag vurmar inte för "svenskt kaffe" (kaffet i Seattle är generellt bättre), jag klarar mig utan "sill och nypotatis" (även om det är gott), jag tycker inte alls att svenskar i stort på något sätt är bättre än någon annan nationalitet i stort.

Sverige är helt enkelt inte mitt hem längre. Jag har slagit ned bopålarna i ett annat land nu, en annan stad, en annan kultur, en annan natur. Även om det finns dagar då Seattle känns skit, när "allt och alla" befinner sig för långt bort, när det känns som om all min historia har blivit suddiga, sköra, solblekta kort som ingen längre har en relation till - så är det ändå så att när jag landar i USA, drar mitt kort i immigrations-kontrollen, och promenerar genom tullen så kommer jag hem.

Och när jag nu sitter här en tidig morgon, med solen som jobbat sig upp över horisonten och som smeker staden i ett mjukt gult ljus, med Mt Rainier som tornar upp sig på andra sidan takåsarna, så känner jag att det här verklgen är rätt plats för mig att vara på. Det är här jag hör hemma, det är nog hit jag egentligen alltid varit på väg.

...om nu bara sommarnätterna kunde vara mer som i Ståkkholm då'rå. ;-)