Camp Muir

...igen.
Ja, det är en riktigt bra barometer för hur formen är och om det går bra att traska upp på bergstoppar. Så idag tog jag en ryggsäck på ryggen och traskade upp...

20-kilos ryggsäck skall kanske tilläggas...

Väderprognosen sa att det skulle vara bra väder, men när jag närmade mig Paradise så var det så tjock dimma att jag fick krypköra för att inte känna att jag skulle missa en sväng och hamna i diket.

Men eftersom jag ju var på plats så var det bara att bita ihop och traska iväg. Dimma eller inte, upp till Camp Muir skulle jag!

Och jodå. Vädret blev bättre när man passerat ungefär 7500ft (strax under 2300m). Det är ca 600 höjdmeter högre upp än där man börjar sin hike, så första timmen fick man inte mycket se... Det kändes skönt att lämna den här tjockan bakom mig får jag lov att erkänna:

Det var mycket mer snö kvar i år än förra året vid den här tiden. Det är både bra och dåligt. Bra för man kan traska snabbare vägar upp. Dåligt för det är rätt tungt att gå i utan rätt utrustning. Och jag ville inte dra på mig nya tunga kängorna och stegjärnen, det skulle ju räcka med att ha dem över "Muir snow fields" tyckte jag.

Så i kanten av Muir Snowfields tog jag en paus, åt en andra frukost och bytte skor. Här åkte också hiking-solglasögonen av, för redan nu började reflektionerna från snön att vara jobbiga för ögonen.

Sedan var det bara att dra på sig ryggsäcken igen och börja arbeta sig upp för snösluttningarna.
Ouff.
Ouff.
Ouff.

Jodå, alla nya prylar var perfekta. Skorna satt som de skulle, kändes som de skulle (och när jag kom ner igen så hade jag inga skoskav!) och var så bekväma den typen av skor nu kan vara. Stegjärnen funkade också som de skulle och satt bra på skorna, och var lätta att både sätta på och ta av. Yay for technology!

Efter många timmar nådde jag Camp Muir. Trött och rätt svettig. Det var varmt i solen... För ja, här upp sken solen alldeles underbart!

Lite trött som sagt, men ett leende bubblade upp när jag vände mig om, slog mig ned på en stenbumling, och tittade ut över molnlandskapen nedanför mig.

Efter en lunch med sådan utsikt, lite samtal med folket som just kommit ned från toppen av Mt Rainier (så avis! De fick stå uppe på toppen med vackert väder och fin utsikt!) så var det dags att resa sig och börja traska ner igen.

Att traska upp tog lite över fyra timmar.
Att traska ned tog... Två. :)

Mycket av den snabbheten berodde på att när det är så här gott om snö så kan man sätta sig på rumpan och bara åka ned för backarna så det swischar om det! Wiiiieeeeeee!

Fast man får naturligtvis se till att sikta rätt så man inte åker av över fel kant. Så det blir mycket gå också...

Ned kom jag. Och ännu tröttare blev jag. Att traska nedåt tär mer på knän och ben än att traska upp, Framförallt på knän. Gnyff!
Så nu sitter jag i soffan och försöker låtsas om att jag inte har några ben alls. Det går över. Kanske inte i morgon, men om ett par dagar.

Så. Var jag i form nog för Baker tro? Vet inte riktigt. Den snablars förkylningen som däckade mig veckan efter att jag varit i Sverige sitter kvar. Eller i alla fall delar av den. Hostan kom tillbaka vid ansträngning och näsan rann så mycket att det var lite jobbigt, och när den inte rann så täppte den till sig. Och tro mig, det finns inget jobbigare än täppt näsa när man traskar i berg - det är sjukt svårt att få in så mycket syre som man behöver då.

4 timmar upp är rätt lagom egentligen, men att vara så trött på sista biten vet i sjutton om det är bra. Nåja, det är ett par veckor kvar så än finns det tid att ordna till lite mer.