Baker man is baking bread…

(Ompublicerat inlägg då bilderna var "suddiga" av någon anledning, bör se bättre ut nu utan att behöva klicka på varje bild.)

Så vill jag minnas att en låt av något sjuttio-åttiotals-band börjar. Men nej, jag har inte bakat bröd i helgen.

Vad jag däremot gjort är att vara ute i skog och mark igen, och traska upp på en bergstopp här i Washington. Tredje högsta – Mount Baker. Det är den där toppen bakom mig i bilden nedan.

Samma guide-företag som jag traskade upp på Mt Rainier med förra året. Och ja, även det här gänget guider var fantastiska att “jobba” med. Trevliga prickar, roliga, massor med utbildning mellan stegen upp för berget och mängder med historier om allt mellan himmel och jord (fast mest berg förståss) under luncher, middagar eller på kvällskvisten medan vi relaxade i lägret.

Fredag morgon mötte vi upp i en liten liten by en dryg timme från berget, introducerade oss till varandra, gjorde “gear check” (och som vanligt hade jag med för många prylar och lämnade en del i bilen istället för att bära på onödigheter upp för berget) och stuvade om oss i ett par färre bilar än vi mött upp i. Vi var bara fyra “turister” och så våra två guider. En liten grupp alltså, bara hälften av vad vi var upp på Rainier. Det var perfekt! Guidningen blev personligare och alla var “i synk” under hiken upp till där vi skulle slå upp lägret. Vi var ungefär lika vältränade (eller alla lika otränade om man frågade oss i morse ) och höll samma tempo utan att någon tyckte att det gick för långsamt eller för fort. Sedan gjorde det ju inget att vi alla verkade trivas ihop också. Småprat längs vägen upp, samtal kring middagarna, samtal i tälten. Kunde inte ha önskat mig en bättre grupp än det blev.

Vägen upp till camp-platsen var lång och ringlande. Upp, upp, upp i sakta mak. Rutten vi tog är en lite mindre känd och promenerad väg än många andra rutter upp på berget, så vi stötte bara på en annan guidegrupp på den vägen. 1000m höjdskillnad från där vi parkerade till där vi slog upp våra tält. Tog oss nästan fem timmar att ta oss upp, men då hade vi ju alla stora packningar att bära upp, och så lyckades vi ta en väg över en bergskam som bjöd på ordentlig klättring med rep och grejjer – äventyr!

Platsen vi hittade för att slå upp tälten på bjöd på fantastiska vyer.

Efter att ha slagit upp lägret, tränat lite på att gå i snö och på is (nej, det är inte “bara att gå” om ni trodde det) så var det dags för middag. Den tillagades i detta ultramoderna kök:

Men man är inte så knusslig när man befinner sig på nästan 2000m höjd, sitter på en sten med en varm dryck i handen och ser solen gå ned över Puget Sound medan den lyser upp topparna på Mt Olympus i väst. Livet är rätt gott då.

Sedan var det bara att ge sig i säng. Morgonen efter skulle det ju ut och klättras!
Sängen i fråga var en sovsäck på ett liggunderlag i ett tält på en glaciär vid en...kant till avgrunden? :) Nej, inte fullt så illa, kanske tio-femton meter ner där, men det var där nere vi hade vår vattenkälla, och det var i den där skålformade backen som vi tränade lite på eftermiddagen.

Tyvärr blev en i teamet sjuk under natten. Troligen hade hon ätit något dåligt dagen innan… Och tyvärr är det så att om man inte kan behålla mat och vätska i kroppen så är det inte riktigt läge att ta sig upp ytterligare 1200m över is och snö för att nå en bergstopp…
Så när morgonen väl kom var vi bara fyra… Tre “turister” och en guide. En guide stannade alltså i lägret med vår sjukling. Det skulle visa sig att hon blev bättre under dagen, lyckades behålla lite nudlar och te, så hon och guiden tränade alpin räddning under dagen medan vi andra klättrade.

Så själva klättringen då. Oh my… Det är brant! VÄLDIGT brant! Sista biten upp till “ryggen” innan toppen är som att klättra upp på en vägg! Fast med lite steg utstakade i snön då… Yikes! Men det är ju sådant där jag gillar så jag njöt även om fjärilarna flög runt i magen. Och nej, jag tittade _INTE_ ned!

Upp kom vi. Och vilket väder vi hade! Strålande sol på hela klättringen. Fantastiska vyer medan vi promenerade över glaciärerna. Det blåste rätt illa uppe på toppen, så pass att mina läppar domnade nog att det blev svårt att prata. Heh. Tur att man inte spenderar så mycket tid uppe på toppen… Men oj vad jag njöt!

Sedan var det ju bara att ta sig ned igen då… Det tog oss fem timmar att ta oss upp. Ned? Tre. Det är rätt bra traskat åt båda hållen. Både upp och ned tragglade vi igenom en hel timme snabbare än guiden hade räknat med dagen innan. Eller som han själv uttryckte det “Awesome work guys! You’re crushing it!”.

Väl nere i lägret igen var det grymt skönt att ta av kängorna och bara sitta ned med vatten, te och… GODIS! Oj oj oj så OK det är att äta godis när man tränat så hårt under dagen. Och den där chocolate-chip-cookien som fått smyga med i ryggsäcken upp var det flera som lade rejäla bud på när jag fiskade upp den ur gottepåsen. Men nej, jag sålde den inte.

Vi började promenaden upp på berget vid sju på morgonen, var nere igen vid lunch-tid. Resten av den dagen spenderades på ändan. Vi bara satt runt “köket” och pratade, åt, drack, pratade, njöt av utsikten, njöt av livet.

Sista natten i tältet var lite jobbig. Jag hade svårare än vanligt att sova och hur jag än låg så kändes det som att jag hade en stem som tryckte mot kroppen – tältet stod på snö, det fanns inte en sten på flera meter under det… Så när guderna kom och “knackade på” och sa att det var dags att börja packa ihop och äta frukost så var jag rätt glad.

Vädret sista dagen? Inte skoj… Så nej, inte en endaste bild på vägen ner till bilarna igen. Det var fär blött för att ta ut elektronik helt enkelt. Dimma och lätt regn. Hela vägen från lägret till bilarna. Vi får väl säga att vi “krossade det” på den biten också. Tog oss lite drygt två timmar att ta oss ned den bit som tagit oss fem att gå upp… Men det är klart, den här gången gick vi över snöfälten istället för att klättra över sten och små bergsspetsar.

Väl nere packade vi om, bytte om, sa hejdå och körde var och en till sitt. Så här sitter jag nu och skriver lite om min helg, och jag vill inte att den skall vara slut. Inte än. Vill inte tänka på jobb på ett tag till. Vill hellre sitta uppe på ett berg och se solen gå ned över North Cascades medan jag dricker en kopp te, sittandes insvept i en dunjacka med ett leende på läpparna. Ja, _det_ är vad jag vill göra…