I will this moment last forever

Igår kväll promenerade jag ner på stan och ställde mig i kö...

Upp längs gatan, runt hörnet, och så runt hörnet igen och halvvägs ner för den gatan också. Yikes! Tur jag var tidig... Eh. Eller kanske skulle jag varit sen och det inte varit så mycket kö?

Anyways, kön ringlade på hyfsat snabbt och jag var inne med god tid tills själva konserten slkulle börja. Tänkte att "det är ju fredag trots allt" så jag lät mig skinnas på $9 för en 33cl öl... Var det värt det? Nej, inte egentligen. Men det var ju synth-konsert så _en_ öl måste man nog dricka i alla fall för att inte bli utkastad. ;-)

Vad stod på schemat? VNV Nation!
Jubileums-konsert. 20år i gemet, massor med låtar att spela, så de kör en specal-turné där de inte har något förband och helt enkelt röjer loss själva i tre timmar istället.

Var det bra? Well...

Ja det var det! Röj och glädje. Studs och "allsång". Klapp och stamp. Knäppa inlägg från Ronan, rants&raves om allt och inget mellan låtarna och skämtande med publiken. Bra i bött, helt enkelt.

De körde i stort sett alla "hits" och några låtar som jag tror de själva tycker mer om än kanske den stora skaran av publik - men det är klart, det är ju deras grej, så de skall väl få köra vad de vill. :)

Tyvärr var det en låt som saknades... En av miina absoluta favoriter - Defiant. Nåja, man kan inte få allt, och även utan den så var det sjukt bra. De tre timmarna försvann i ett naffs och jag var rejält trött i fötterna efteråt. Svetten rann om mig, halsen kändes lite rosslig och leendet var fastklistrat på läpparna medan jag promenerade hem genom natten.

Men... Som en bekant en gång sa: High highs, have low lows.

Idag matchar vädret mitt humör

Så jag tog en lång promenad genom det (vädret alltså, inte humöret) för att sträcka på benen och se om inte humöret kunde ändra lite på sig. Men det verkar inte gå idag - benen är sträckta, men humöret stannar där det var. Och inte blev det bättre av att jag glömde mina fantastiska Sennheiser-lurar på jobbet och fick nöja mig med äppel-lurarna som det är skrutt-ljud i. Blärk. Så nu är jag hemma igen, med blöta kläder och kall hud, med bättre ljud för musikkonsumtionen.

Dags att brygga en kanna te (gyokuro, för det känns som jag kan behöva det idag) och sedan krypa upp i soffan med musiken i bakgrunden, regnet lätt smattrande mot fönstret, och en bok framför näsan, och troligen inte göra något mer alls med den här dagen.