En första gång för allt...

Fram till i går var antalet gånger i mitt liv som jag ställt mig i en kö för att få en autograf noll.

Jag är liksom inte "den typen" av fan. Jag uppskattar vad mina "hjältar" gör. Jag njuter av deras alster. Jag kan finna det skoj att lyssna på dem hålla låda. Osv. Men jag har aldrig varit den där personen som "måste" ha en selfie, "måste" ha en autograf, "måste" få byta ett par ord med kändisen i fråga.

Idag är antalet gånger i mitt liv som jag ställt mig i kö för att få en autograf en.

Japp. 42 år gammal (jahadå! Inte 43 än på flera daaaagaaaar ju!) ställde jag mig så i en kö bara för att få en scribble i en bok. I'm such a fanboy...

Inte nog med det. Jag satte mig på ett flyg från Seattle till San Francisco, tog mig genom Caltrain-systemet ner till Palo Alto, gick(!) från Palo Alto till Menlo Park - bara för att få lyssna på den här mannen prata lite om en bok han skrivit:

Bruce Dickinson! Livs levande lajv ett par meter från mig, utan en barriär och scen mellan. :-)

Och det märktes att det var "metal fans" som var publiken för den här bok-turnen. Ety jag har aldrig tidigare varit på ett bok-event där publiken ställt sig up och jublat och ropat och visslat och vevat med "the horns" när författaren promenerat in till sitt lilla podium.

En timme pratade han på om saker ur boken, anekdoter från turne-livet med Maiden, läste lite passager, och svarade på en bunt frågor. Allt med massor av humor. Inte ens de allvarliga sakerna, cancern och behandlingen av den, behandlades utan humor. Jag skrattade mycket under den här timmen.

Så var timmen över, och det blev dags för boksignering. Skulle jag verkligen ställa mig i kön för det? Det var ju rätt mycket folk i lokalen.

Men som av en händelse visade det sig att signeringsbordet var uppställt i princip precis bakom min rygg - it's a sign!

Det hann bli en bunt andra i kön för mig, och det fanns en VIP-kö som de plockade folk från oftare än "pöbel-kön" som jag stod i. Men det tog inte mer än en halvtimme så var jag framme med boken och sa i princip "Öh...öh...öh...Hi Bruce! Big fan..." (no shit! Skulle någon som var där INTE vara en stor fan? *face palm*) med rödfärg nog i ansiktet för att måla en normalstor lada när jag höll fram boken.

Bruce tog min bok, började kludda sin signatur i boken, och medan han gjorde det så - "Promise me something, ey. Next time, you wear a maiden shirt, right? Like the rest of the crowd..." och tittade sedan upp med ett smile och en wink. Hah! Jo, det var nog sant. Jag var en av ett fåtal som inte hade en maiden t-shirt på mig den här kvällen. Also, I had no come-back to that.

Och sedan var det dags att flytta på sig för att nästa skulle få komma fram och säga hej och få en signatur i boken.

Och ja, jag inser att jag är totalt n00b på det här med att be om autografer, det här var första och troligen sista gången i mitt liv jag gör något sådat. Men det var ju Maiden liksom, Bruce alltså. Man kan inte låta det tillfället passera...

I'm such a fanboy...