På äventyr i Mexico

Det har gått en vecka sedan jag kom tillbaka från Mexico. De som följer mig på fejjan vet att det inte gick riktigt som planerat - vi kom inte upp på topparna vi var där för att bestiga.

Det är inte alltid det här med klättring går så smärtfritt och smidigt som det gjort på mina tidigare resor. Det här var en övning i mental styrka kan man väl säga...

Det är rätt mycket att "gå igenom" så jag tror jag kommer korta ner och låta en del saker vara osagda/oskrivna här, vi tar dem över en öl/te/kaffe/vin istället då det är lättare att prata om dem än att skriva ned dem.

Men vi börjar väl i ena änden och arbetar oss igenom veckan så gott det går. Det kan ta en stund, så förbered er på ett lite längre bloginlägg.

Drog iväg från Seattle redan på fredagen. Siktet var tillfälligt inställt på Los Angeles, mest för att jag inte ville flyga klockan fyra på morgonen för att komma fram till Mexico City i tid, istället fick jag sovmorgon ända till 6... ;-)

Anyways... Lördag morgon, upp i lagom tid (06 som sagt), äta en bagel och dricka en kaffe, och så iväg till flygplatsen. Flygplatsen var som LAX brukar vara - stökig. Till och med så här dags på morgonen var det kö överallt och TSA-personal var redan rätt sura... Det hjälpte ju inte att Alaska Airlines inte kunde hantera att jag har svenskt pass, men är bosatt i USA - så jag var tvungen att checka in med deras personal, inte använda smidiga e-tjänster och slippa köa...

Yaaaay! Kö!

Men vad är väl lite kö när man skall iväg på Äventyr(TM)?
Efter köandet gick det rätt smidigt genom security och fram till en gate. Flygpersonalen var trevlig, hälsade välkommen och godmorgon och allt sådant. För ovanlighetens skull somnade jag en stund på flighten - det händer inte så ofta det.

Spenderade resten av resan med att läsa bok och anlände MEX på utsatt tid och utan incidenter - som en flygresa skall vara.
Väl i MEX var det däremot kööööööö till immigration. De hade visserligen 10-15 öppna immigrations-diskar, men det verkade ha landat en A380 från Seoul eller Narita precis innan oss, så det var rätt mycket folk som skulle pressas igenom.

Vilken flax jag hade! Efter kanske 30min i kö så kommer det en gränsvakt och börjar sålla ut en grupp av oss ur kön, bad oss stå och vänta vid en vägg medan han vinkade ut fler. Hm. Stå och vänta vid en vägg känns ju lite så där när man har med beväpnade män att göra... Men det visade sig att han bara ville skyffla in oss genom "Diplomatic immigration"-rundan. Snabbt som attan gick det där. Och vipps så var jag igenom redan innan bagaget hunnit fram på bandet. Disco!

Tog en liten stund att få fram väskorna, och jag sprang en vända mellan banden också för på flyget hade de sagt att bagaget skulle komma på ett visst band, men där fanns inget bagage, och sedan uppdaterades skyltarna över banden till att visa att bagaget skulle komma på ett av de andra banden, men i slutänden dök det upp på ett tredje. Yaaaay, Mexico!

Tog mina dufflar och släpade mig mot taxi-arean. Hittade en taxi att stuva in mig och mitt bagage i och tänkte att "vi får väl se hur det här går" eftersom jag ju inte kan någon spanska.

Well, visade sig att taxichaffisen pratade utmärkt engelska, och när han dessutom slog på radion och det var en station som bara spelade 80-90-tals metall så kände jag att jag var i bra händer. :-)

Men vad var det med alla husen med Convers-dojjor på som vi passerade på vägen alltså?

Converse...på husen...va?

Är det här de görs? Eller var det bara en stor bunt med Converse-fans som alla bodde i samma del av stan? Who knows...

Kom fram till hotellet, fick mig ett rum, dumpade väskorna och traskade ner till "common room" för att se om andra dykt upp eller sitta och läsa tills de gjorde det.

Mötte så resten av klättringsteamet och vår amerikanska guide. Totalt var vi sex klättrare, en rätt liten grupp. Kvällen närmar sig så vi traskar ut för en tidig middag. Bäst att se till att vi har ordentligt med protein innan vi ger oss ut i vildmarken...

Mmmm. Kött!

KÖTT i bött! Fantastiskt kött, grillat över öppen eld, med riktigt starka chilifrukter till och så lite potatis och salsa - yum!

Mätta och belåtna, och med briefing om vad de kommande dagarna skulle innehålla traskade vi tillbaka till hotellet för en natts sömn i riktig säng innan vildmarken kallade oss...

Upp i hyfsat tid på söndagsmorgonen, ingen stress då vi bara skulle ut och ta en kort promenad för att acklimatisera till högre höjd. Efter en stadig frukost så packade vi in oss i en van för vidare transport.

På väg mot äventyr!

Coola killarna sitter längst bak i bussen! ;-D
Som ni kanske ser har jag en EFF-keps på mig. Visade sig att det jag glömde hemma var min hiking-keps. Så det fick bli EFF-kepsen under klättringarna. Inte riktigt vad jag önskat mig, den är rätt varm och stöter inte bort svetten - den blir blöt och tung efter ett par timmars "workout" om man säger så. Nåja. Bara att gilla läget.

Efter ett par timmars omskakande bilresa (bokstavligen - vägarna var...lite som här hemma i WA - ganska dåligt underhållna) anlände vi nationalparken där den ena av våra vulkaner befann sig. Men upp på vulkanen skulle vi ju inte idag, bara hikea lite i dess närhet.

Parkeringen låg på 12000 fots höjd (ca 3700m) och vår två timmars hike tog oss upp ca 500 fot (150m). Som sagt, ingen klättring, bara låta kroppen vänja sig vid att andas på högre höjd. Det är jobbigt nog på den höjden om man bor på havsnivå under resten av året...

Alla tar kort på samma saker, nästan....

Jodå, jag var där...

Efter att ha traskat runt ett par timmar och tagit oss tillbaka till parkeringen så stuvade vi in oss i vår van igen och begav oss ner till lägre nivå igen. Sa jag att vi skulle ut i vildmarken? Well...

Inte riktigt än... Här bodde vi över natten. :-) Äventyret var dock att korsa vägen för att komma till restaurangen. Kvällstid var det verkligen ett äventyr - vägen var rätt högt trafikerad och det fanns inget övergångsställe eller rödljus i närheten. Det vara bara till att försöka förutse bilarnas hastighet och så göra en "dash" över när det kändes som det var långt nog till nästa bil...

Middagen inmundigades, morgondagens agenda gicks över (åka upp till base-camp för Ixta, gör en carry till high-camp) och så var det dags för sömn igen. Det finns ett "talesätt" inom klättringskretsar: "Skynda på och vänta". Man gör allt så snabbt som möjligt, sedan väntar man, och vänta, och väntar, och så gör man något igen, och så väntar man, och väntar...

Rushen över vägen upprepades på morgonen för frukost, även då utan incidenter, och sedan stuvade vi in oss i vår van och åkte upp på berget. Vägen från parkeringen jag nämde tidigare, och upp till base-camp var...intressant... Att köra med en van var något jag kanske inte skulle gjort själv, det var rejält taskiga vägar, med stora stenbumlingar och djupa gropar i. En jeep hade nog känts bättre.

Base-camp!

Tegelbyggnaden är där vi bodde. Inte mycket till "hus" kanske, men bättre än tält om jag får säga det själv...

 Lite vy från "verandan". Bakom molnen döljer sig en vulkan. En aktiv sådan...

Vårt lilla kryp-in. Se, där finns till och med madrasser i våningssängarna! Lyx! :-)

Efter att ha dumpat dufflar och väskor och bös i rummet, packat om våra ryggsäckar till att bara ha "the bare essentials" och sakerna vi skulle bära upp till high-camp så var det ju bara att traska iväg. Bruning daylight! Vi befann oss nu på 13300 fot (strax över 4000m) och skulle upp med utrustning till ungefär 15400 (strax under 4700m). En rätt rejäl klättring så här andra dagen på högre höjd än vatten nivå...

Titta lite på kartan, konstatera att det är ju en bit up alltså... Och så iväg.

Av någon anledning så envisas berg med att börja brant rätt ofta. Så även den här gången. De första 30minuterna fick pulsen att öka rejält och varm blev jag. Ouff! Men sedan blev det "bättre". Acklimatiseringen var ju inte riktigt i ordning än, så tungt var det och andas djupt fick jag ju göra då och då för att känna att jag fick ordentligt med syre.

Men vad gör väl lite ansträngning när man kommer upp till sådana här vyer:

Det är fantastiskt att vara "ovanför molnen". Allt annat stängs ute...

Någonstans runt andra stoppet byttes de kala stenarna mot lite snö och is. Fortfarande vackert, om än lite kallare.

 ...och här började äventyret...
En i gruppen tyckte att hon "mådde lite illa". Vår guide rynkade ögonbrynen lite och tyckte att eftersom det bara vara en "carry day" så skulle vi inte ta ut oss om vi inte var 100% i topp. Så hon tog vår klättringsvän och traskade ner till base-camp med henne.
Eftersom planen fortfarande var att alla skulle upp till high-camp dagen efter så packade vi om deras utrustning mellan resten av oss och gav oss vidare upp mot high-camp.

Oh my...

En ganska tung sista bit upp, men ack så vackert. Isande vindar, och sent på dagen dock, så vi stannade bara länge nog att lägga ner vår utrustning som skulle stanna på berget, ta en kort paus för mat och dryck och ett par kort.

Jodå, jag var där... Kolla in vulkanen i bakgrunden, det där är vattenånga upp ur den, inte ett moln!

...och sedan bar det av ned för berget igen...

Ner går alltid snabbare, men den här gången var det nästan fånigt... Vi stannade bara en väligt kort stund någonstans på mitten. Jag hann bara äta en halv snickers och dricka ett par deciliter vatten, sedan iväg igen. Våra lokala guider ville komma ner innan det blev mörkt. Smart drag, men fasen vad tungt det var på slutet. Benen skakade av utmattning och psyket var lite si-så-där av ansträngningen, bristen på mat/snacks/energi och den tunna luften...

När vi väl kom in i base-camp igen behövde jag en stund för migsjälv i ett hörn för att resetta tankarna och komma i balans igen. Och här började saker gå riktigt snett...inte för mig, men för kvinnan som "mådde lite illa" uppe på berget.

Medan guiderna börjar göra mat så sätter sig kvinnans man intill henne, pratar lite med henne och jag hör honom säga att han skall göra lite te åt henne. Hon verkar rätt sliten och trött. Han fixar en kopp te och kommer tillbaka. Sätter sig på sängkanten och skall få henne att sätta sig upp och dricka teet. Det verkar gå lite så där noterar jag. Så tittar han upp, får ögonkontakt med mig och jag känner hur min mage kniper ihop och jag blir alldeles kall - desperationen i de ögonen är omisstaglig, det ligger en panik bakom dem redan innan order kommer ur hans mun:
- Jag får ingen kontakt med henne... Jag kan inte väcka henne. Hjälp...

Det tar gruppen en sekund av stillastående innan vi alla nästan samtidigt ropar på vår guide. Hon kommer rusande och nu börjar en rush... Medan hon börjar kolla puls, andning, syresättning etc så börjar resten av gruppen att packa väskor. Vi förstår alla att den här kvinnan måste ner från berget omedelbart. Det behövs inte sägas. Allt flyter på i makalös fart, och utan "huvudlösa höns"-fenomen i gruppen. Kvinnas väskor, hennes mans väskor, vår guides väskor. Allt är packat medan de äntligen lyckas få kontakt med henne. I med höghöjds-medicin och iväg med väskor till bilen. Sedan hjälps vi åt att bära ut kvinnan i hennes sovsäck ut till bilen, hon kan helt enkelt inte gå. Det är som att flytta på en säck vatten. Adrenalinet pumpar i kroppen, det är frågan om minuter här, snabbt, snabbt!

Alla är inne i bilen, vi går tillbaka till vårt rum...bara för att hitta en av våra andra klättrarer som håller på att packa sina saker. What?! Ah...hon kan både spanska och engelska flytande - de vill ha med henne som tolk. Vi ser till att hjälpa henne få ihop sina prylar, och iväg med henne till bilen också.

...sedan var vi bara tre kvar... Vi sitter alla tre i rummet och tittar på varandra med rätt tomma blickar. Holy crap... Intensivt. Vad skall hända? Kommer de ner i tid? Klarra hon sig? Fy fasen...

Medan vi sitter där så fortsätter förståss våra lokala guider att fixa med middag och de ber oss om och om igen att äta. Efter typ tredje-fjärde gången de säger till så tar vi pliktskyldigt lite mat och lägger i våra skålar. Ingen är hungrig, men vi vet alla att vi behöver energin...

Efter en stund kommer en annan guide in och introducerar sig. Ricardo. Han är vår kontakt med Charlotte (vår egentliga guide). Han är också från USA och här och leder ett annat team för samma klättring som vi skall göra. Han delar med sig av nyheter och information så snart han har den.

Vi går så småningom och lägger oss, vi försöker sova men ingen av oss sover riktigt. Tidigt på morgonen kommer Ricardo in igen och berättar att kvinnan i fråga är "stabil" och att hon är kontaktbar igen, allt verkar gå bra. Vi andas ut lite...

Så var vi tillbaka i "hurry up and wait". Frukost, packa om väskor för klättring...och så vänta... Tjejen som följde med som översättare kommer till slut tillbaka. Men inte vår guide. Hon stannar nere i Mexico City med paret. Vi får klättra med våra lokala guider.

Upp, upp och iväg. Det är sent så det där med dagsljus börjar bli en bristvara. Klättra på!

Vi tar bara korta pauser, nog för lite mat och vatten, på vägen upp. Vädret är emot oss. En is-vind drar in någonstans i höjd med andra stoppet upp. På med goggles och rejälare vantar. Och så iväg igen...

Till slut kommer vi upp till high-camp. I med en snickers och så upp med tälten! Medan vi bråkar med tälten i tilltagande vind så hör vi en rejäl "boooooom!". Vi stannar upp och undrar vad sjutton som just hände. "Volcano next door just erupted" tycker en av guiderna glatt och fortsätter som om inget hänt. Oh my... Just ja, den var ju aktiv fortfarande.

...och så kom askan fallande. Man vill inte vara ute i askfall, det är inte skoj att andas in. Så vi skyndar oss att få ordning på tälten och kryper sedan in i dem så snabbt vi kan...

Tanken är att vi skall klättra kommande morgon. Teamet är inte riktigt i mentalt läge. De andra tycker att de "skall se hur långt de kommer" men att de inte ens tänker försöka nå toppen på Ixta. Well... Att "bara se hur långt man kommer" är enligt mig bara slöseri med enerig, då kan man lika gärna låta bli. Så jag stannar i tältet när de traskar iväg på natten. Bra val, ety den första vänder efter en timme, och de två andra vänder ytterligare en timme senare. De tog sig ca två tredjedelar av sträckan upp till toppen. Jag hade bara blivit arg och irriterad av att vända där...

Istället vaknar jag upp till bra väder, kallt men vackert. Vulkanen som hade ett utbrott är alldeles svart, snön borta eller täckt av aska. Wouha! Naturen är bra disco ibland alltså.

Nedan är en panoramabild över high-camp. Klicka på den så den öppnar i ny tab/ses helt. Och så se till att den zoomar till full storlek. Det är fantastiskt vackert där uppe.

Vi packar ihop allt. Distribuerar prylarna från de som inte var med mellan oss, lastar om grupp-prylarna ett par gånger tills vi alla är ok med våra ryggsäckar och beger oss ner igen...

Väl nere är det dags för "hurry up and wait" igen. Tar en stund innan vår chaufför kommer med sin van. Men när han väl dyker upp har han Världens Godaste ost&skink-mackor med sig åt oss. Vilken hjälte!

In i vanen igen och iväg till "Puebla", en stad i närheten. Dags för en "rest day" innan Orizaba (den högre vulkanen vi skulle upp på).

Ja,Mexico är verklgen så där färggrannt som det verkar på TV...

Väl framme på hotellet i Puebla möter vi upp med vår amerikanska guide. Över middagen den kvällen får vi en debriefing om vad som hände med vår klättringsvän.

"Acute Mountain Sickness", skit som kan hända på hög höjd. "Cerebral edema", dvs hjärnan svullnade upp. Det var verkligen frågan om minuters marginal ner till en lägre nivå så kroppen kunde reparera sig och svullnaden gå ner. Fy fasen... Men hon mår nu bra igen, de kommer dock inte att klättra med oss (av förståeliga skäl) utan är istället på väg tillbaka hem till USA. Skrämmande upplevelse, men med ett lyckligt slut i alla fall.

Så pratar vi om den kommande klättringen. Redan innan vi kom till Mexico så visste vi att vi inte skulle kunna ta den "vanliga" routen upp på Orizaba. Det har varit en dålig vinter, nästan ingen nederbörd alls, vilket har gjort att glaciären på norra sidan har blivit till is. Det är tekniskt väldigt svårt att klättra på sådant underlag, och då ingen av oss (mer än vår guide) har is-klättrings-vana så är det en no-starter. Istället var tanken att ta södra sidan upp.

Södra sidan består av sand. Sand och småsten. Sant och större stenar. Och så sand, sand, sand. Det är en brantare klättring och man får räkna med minst åtta timmar från "base-camp" upp till toppen den vägen. Well... Here's the kicker... Det är på väg en stormfront in mot Orizaba, och den kommer rakt söder ifrån, och den förväntas nå sin höjdpunkt just den natten/morgonen då vi skall klättra.

Så... Hur vill vi göra? Klättra i åtta timmars sandstorm?  Det behöver väl inte ens sägas att gruppen tar beslutet att "nej, det låter inte skoj alls.". Så vi landar på planen att ta oss upp till norra sidans base-camp och sedan klättra upp till den lägre biten av glaciärerna för en dags träning i rep-, yxa-, steghjärns-teknik istället - förbereda oss för nästa klättring.

Vi skålar för den planen och avslutar middagen. Vi tar oss till våra hotellrum och somnar gott...

Morgonen kommer och det är bara att packa ihop sig igen och ta sig ut till Tlachichuca (nej, jag kan inte uttala det heller ;-) ) för att packa om våra ryggsäckar och förflytta oss till en jeep istället för vår van, ety upp till Orizabas base-camp tar man sig inte med vanlig bil...

Sagt och gjort, off we go.
Men på vägen tycker vår guide att vi skall stanna någonstans och köpa lite kyckling till middagen. Vår cahufför har alltid en lång utläggning när han får en fråga. Ni vet, man ställer en kort fråga och får ett fem-minuters-svar tillbaka. Men...
- Vet du någonstans vi kan stanna och köpa kyckling?
- Si.

Kort och gott. Ingen vidare förklaring. :-D

Men oh my... Det var kyckling det!

Vedgrillad, med fantastisk kryddning, och underbara såser till.
Och helt fantastiskt så höll den där kycklingen sig mjuk och fin även över natten, lunch dagen efter så var kyckligen fortfarande bra och inte det minsta torr. Magi!

Anyways, vi kom fram till Tlachichuca och hälsades välkomna av Dr Reyes. Han driver en "climbers lodge" och är den som i stort sett organiserar all klättring i området. Lite av regionens gudfader helt enkel. Varför "Dr." där? Well, för att han är läkare också. Han driver en praktik intill klättrings-lodgen också. Intressant man det där.

Tyvärr fick jag ingen bild på det, men den coolaste syn jag sett var när Dr Reyes traskade ut från sin läkarmottagning i sin vita rock, med cowboy-hatt och rejäla kängor på! :-D

Så packade vi om oss till en jeep.

Upp med all packning på taket, och in med oss där bak...

Det är ett suddigt kort för det skakade massor och vi fick hålla i oss för att inte falla i varandras knän. Men det fångar stämningen. Många skratt, mycket glädje trots motgångarna, fantastiska guider och fantastiskt team.

Så kom vi fram till base-camp Orizaba. En tegelbyggnad utan något bling. En rad med bänkar på ena sidan för att fixa med mat, en rad med "bäddar" på andra sidan - i tre våningar. Bare-bone...

Där uppe är toppen jag inte kommer komma upp till...

Men mat hade vi ju i alla fall. Fantastisk mat hela äventyret. Våra guider gjorde salsa, pico de gallo, och guacamole från scratch till måltiderna. Lyx!

Tror vår guide var rätt nöjd med middagen... ;-)

Och så kom nästa motgång...
Visade sig att vår guide hade trampat till snett med foten under natten när hon hjälpte vår "fallna klättrare" ut ur vanen vid sjukhuset. Så nu hade den börjat svullna upp och hon haltade. Det var tydligt att det inte skulle bli någon klättring upp till glaciärerna för träning här inte...

Så vi fick tre val att välja på:
1. Traska upp med en av guiderna _till_ glaciärerna inatt, men inte ut på dem. En 4h klättring upp med alpin start.
2. Traska upp en bit på berget med en av guiderna, men en senare start, inte så lång klättring, bara lite utsikt typ.
3. Stanna nere vid base-camp och göra vad träning vi kan på sand och sten.

De andra valde #2. Själv tyckte jag att no way! Jag är här, jag vill så högt jag kan på det här berget!

Så det blev tidigt i säng för mig, och upp vid 03 för lite frukost och på med all teknisk-utrustning och iväg upp på berget.

Vilket berg! Vilken klättring! Det var fantastiskt! Min guide, Eduardo, satte ett perfekt tempo från start till slut. Sakta men säkert tog vi oss upp en bit i taget, stannade en stund för lite mat och vatten, och så vidare igen. Genom natten. Och med morgonen kom de där vyerna som gör att man nästan gråter av hur vackert och underbart det är...

 "Alpen-glow" på en av de mindre topparna när solen precis börjar bryta igenom på morgonen. Kamerna lyckas inte fånga det, men grymt vackert är det när man är där. Och ja, den skinande saken på himlen är månen...

 Det är grymt vackert med soluppgång över bergskammen. Både början och "slutet" av uppgången har sin sida. När det fortfarande är mörkt och himlen riktigt brinner av guld och rött.

...och när himlen precis blir blå och "dagens" solljust börjar titta fram. Känslan att stå där, i naturens tystnad och se denna majestätiska vy. Det går inte att riktigt beskriva. Det infaller ett lugn i kroppen som är svårfunnet för mig på andra platser. Njutning...

Där uppe är toppen. Den kan tyckas nära, men det är 2000fot (600m) höjdskillnad där, det tar många timmar att ta sig den där biten upp när förhållandena är optimala.

Tittut! Jodå, jag var verkligen där, det är inte en dålig photoshopping. ;-) Glad och nöjd med den "lilla" klättringen det blev (3.5h upp, ca 1.5h ner).

När vi nästan var hela vägen ner igen så mötte vi de tre andra (och deras guide) som hade valt att bara ta en kortare sväng upp på berget.

Eduardo och jag till höger i bild, som kanske syns av all extra utrustning vi har på oss. ;-)

Så kom vi ner...och då blev det mer mat, för hungrig skall man inte gå på IMG-äventyr.
Lite de-briefing med Charlotte medan vi väntade på att de andra skulle komma ner från sin klättring.

Och så kom naturligtvis det här med burpees på tal igen. Jag hade nämnt att min tränare ville se en "topp-burpee" från i alla fall en av topparna, men att nu när det inte blev någon topp så kanske jag skulle ha gjort ett par på så hög höjd som möligt. Well... Jag gjorde ingen burpee uppe vid glaciärerna på 16700 fots höjd (nästan 5100m), så Charlotte började pika mig om att jag nog egentligen inte alls kunde göra burpees. Meh! Tjööööta! När väl alla var nere igen så - på't då!

Sagt och gjort, hämta kameran, på med handskarna och så gör vi väl ett par burpees då... Base-camp är på 14000 fot (ca 4200m), det är segt nog med syre redan där... Men here we go:

Troligen gör jag aldrig mer om det där. Ischk vad tungt det var! Men nu är det gjort, hah! :-)

Så stuvade vi in oss i jeepen igen och tog oss tillbaka till Dr Reyes place. Där väntade duschar och en god middag. Kvällen spenderades med lite sociala spel och så trött i säng i hyfsad tid. Trött? Well, ja, jag sover inte uppe på berget. Det bara funkar inte för mig, så jag hade varit igång i nästan två dygn när jag väl hittade kudden... Sussade gott tills tuppen väckte mig vid halv sex på morgonen... Tuppj... :)

Efter en fantasiskt god frukost så var det bara att bege sig av mot Mexico city igen. Vårt äventyr på väg mot sitt slut.

Över vår sista gemensamma middag så gick vi igenom veckan, listade vår höjdpunkter och lågvattenmärken med äventyret. Vi grät lite, vi skrattade mycket, vi delade öppet våra känslor. Serveringspersonalen trodde nog vi var tokfulla eller knäppa, känslorna svallade åt alla håll, snabbt och ofta.

Det gick alltså inte riktigt som planerat. Men det kan ju inte alltid gå som på räls och vara perfekt. Det här var en lärdom, något att ta med sig i sitt bagage framöver och ha i minnet. Men visst hoppas jag på att jag inte behöver uppleva den här typen av äventyr igen om jag kan slippa det. En erfarenhet rikare, inga nya toppar under bältet, men med ett par nya goda vänner...

Ever onwards!