Regn, regn, regn

Det började i fredags, och det håller på än.

Ok. Det var kanske lite överdrift, men det känns som det inte varit uppehåll många minuter sedan jag klev upp i fredags morse.

Igår var det REJÄLT oväder. När jag väl tog mig utanför väggarna framåt lunch och stannade till vid mitt stammis-hak för en kaffe på min blöta promenad så frågade tjejen bakom kassan hur långt jag hade behövt simma för att ta mig dit...

Det var inte väder att vara ute i, men jag hade regnställ på mig så det var rätt ok ändå. Siktet var inställt på inomhusaktivitet, bara det att jag behövde ta mig genom regnet för att komma till den. Det var "nationella museidagen" i det här landet igår och det bjöds på gratis inträde till många av landets museum. Regniga dagar är ju som gjorde att vara museidagar så det passade utmärkt. Jag passade på att få mig lite kultur i form av Seattle Art Museum.

Efter att ha gått runt och fått konsttarmen mättad så traskade jag över gatan och in på Fonté. Kaffesnobberi. Gott etiopiskt kaffe i en stor mugg. Bryggkaffe minsann. Så där som kaffe ska vara när man vill sitta med det en stund.

Tiden gick inte fullt så snabbt som jag hade tänkt mig, så det blev till att traska hem genom regnet istället för att vara kvar på stan till kvällsaktiviteterna. Jag hann ganska precis in genom dörren när himlen öppnade sig helt och stormarna svepte in över staden.

OJ vilket oväder! Det var maffigt att se på, men jag var glad att jag hade ett fönster mellan mig och världen... Så jag gjorde mig en kopp te, svepte en filt om mig och satte mig i soffan med en bok. Omväxlande läste jag och tittade ut på stormen. Strömmen gick en stund. Inte länge alls, men ändå. Det är något man inte är van att det händer i en storstad...

Den sena eftermiddagen blev till kväll och jag svidade om mig lite för en kväll fylld av bio och musik.

Först var det kinesisk film - The Grandmaster. Den är "inspirerad av" en känd kung fu mästares liv. En mästare vars kung fu stil jag tränat. Wing Chun, eller som den gren av stamträdet jag tränade under valde att skriva det - Wing Tsun. Mannen i fråga är (såklart) Yip Man.

Filmen var helt ok. Inte den bästa jag sett, och inte den bästa om Yip Man kanske, men vacker var den. Lite tunn i storyn, de valde att inte gå in så djupt på hans personliga historia utan fokuserade på rivaliteten mellan kung fu-stilar och en (troligen påhittad) platonisk kärlekshistoria mellan honom och en rivals dotter.

Den var värd tiden i biosalongen, men om man vill se film om Yip Man och inte bara om kung fu-rivalitet så rekommenderar jag de två filmerna om honom som kom ut för ett par år sedan istället - den här och den här.

Biosalongen var rätt tom. Det var jag, ett amerikanskt par i tjugo-årsåldern och åtta kineser. Framför mig satt en äldre man och hans ena barn-barn. Mannen var gammal nog att ha definitivt ha kunnat träna för Yip Man i sin ungdom. Det var säkert inte alls så, men jag eftersom det är en roligare tanke än att det bara var en random dude som tittade på kung fu-film så tänker jag ha den bilden kvar - jag delade biosalong med någon som kanske tränat direkt under Yip Man... ;-)

Bakom mig satt fyra kinesiska tjejer som viskade till varandra under större delen av filmen, det är intressant hur det här med språk fungerar. Eftersom jag inte kan någon kinesiska så liksom föll deras viskningar in i bakgrunden och jag stördes inte alls av det. Hade samma sak skett med några som pratat svenska, engelska eller tyska så hade jag blivit störd och irriterad... Och som jag gissat så stämmer inte alltid översättningarna med vad som sägs! Vid ett tillfälle så skrattar alla kineser runt mig, men texten som stod var inte särskilt skoj alls. Attans. Jag missade något där. Tänk om man kunde lite fler språk...

Efter att filmen var slut så promenerade jag iväg till en vietnamesisk restaurang som ligger ett stenkast från bion och åt lite middag och läste bok en stund innan nästa begivenhet.

Vid tio var det dags för konsert. The Orb.

Det var... Wowsigt. Riktigt nice ljus-show och skön elektronisk musik. Och det var ju skoj att få höra en gammal klassiker "live" - Little Fluffy Clouds. Inte i originalversion, mixad som bara den, men i alla fall. Efter en dryg timme med skruvad elektro i öronen var det dags att promenera hem genom regnet igen. Den vändan hade jag tyvärr inte fullt regnställ, så det blev lite kallare och blötare, väl hemma var det skönt att krypa ned under täcket.

Idag regnar det...fortfarande... Nåja, jag har gott om böcker kvar att läsa så det kan få regna hur mycket det vill.

"I love this company!"

Wow...

Jag har idag varit på mitt första riktiga amerikanska "företagsårsmöte". På Microsoft.

Wow...

Jag aldrig att jag KÖAT för att komma in till ett årsmöte någonsin. Men idag så... Vi var på plats en dryg timme innan dörrarna öppnade för att garantera att vi fick en plats (lokalen höll "bara" 16000 personer...).

Stämningen var på topp redan i kön. Det skämtades, det pratades om allt möjligt och det gick runt personer som serverade kaffe och delade ut donuts. Cool.

Väl inne så...
Well. Jag får inte skriva om exakt vad som skedde där inne, det är NDA på det, men jag kan skriva om upplevelsen.

Wow...

Ja, jag har skrivit det tidigare men jag skriver det igen: Wow...

När man som svensk ser videos från amerikanska företagsmöten så är det ofta man tycker att det verkar lite "cheesy", lite "over the top" och att det liksom är lite plastigt och fejk. Men oj! Man rycks verkligen med... Och att det här var Steve Ballmers sista årsmöte gjorde det hela lite speciellt. Det var mycket känslor när väl Steve äntrade scenen. WOW!

Och extra wow - jag fick minsann en "high five" av mannen i fråga. :-)

Jag satt ute på kanten av en rad, vid en av trapporna, och det råkade sig som så att han sprang upp för just den trappan på sitt "ärevarv" genom arenan till intro-låten. Hoho. Mitt första, hans sista, en high five på det... Disco.

Och ja. Jag skall erkänna att jag hade ett "Japan moment" vid ett tillfälle.
En "Jag är här. Jag är verkligen här. Jag jobbar fasen på Microsoft. På MICROSOFT!"-stund. Det liksom välde över mig att jag faktiskt är här, i Seattle, på ett företag som jag faktiskt bryr mig om, bland otroligt skarpa människor som gör förbaskat coola saker. Det blev "verkligt" där i KeyArena när Ballmer sprang runt på scenen och Macklemore's "Can't hold us" (otroligt bra energi i den låten btw) pumpade med rejäl bas på hög volym till 16000 personer som stod upp och ropade/sjöng med/klappade takten. Wow! WOW!

Jag tror inte jag kan förklara det här för andra. Jag vet inte om det går att förstå om man inte känner samma sak själv för där man är i livet. Det är stort. STORT.

Jag är otroligt glad att jag fick uppleva ett årsmöte med Steve, jag är otroligt glad att jag är där jag är idag och jag ångrar inte ett enda av valen eller uppoffringarna jag gjort för att hamna här. Det känns verkligen som att ha kommit hem.

Jag är fånig, jag vet, men det är så jag känner det.

Saker jag aldrig tidigare upplevt efter ett årsmöte: ömma handflator av allt klappande i händerna. Öm hals från allt ropande/jublande. En känsla av "let's kick some ass!".

Det är otroligt coolt att ha upplevt detta. Det är otroligt coolt att vara en del av detta.

Rundvandring

Igår tog jag en promenad ner på stan och vidare till International District. Det var ett tag sedan jag var i de krokarna nu.
Nere på stan är väl allt sig likt, det verkar ha stängts ett par restauranger och det renoveras lite lokaler, men annars är det som det var för ett halvår sedan.

ID låg kvar ungefär som förut också. Den kambodjanska restaurangen var dock stängd för renovering, så någon fish amok blev det ju inte till lunch. Men jag grät inte över det, för jag hittade en fantastisk liten Phở restaurang runt hörnet. Inte mycket mer än ett hål i väggen och inredningen var väl inte den bästa här i världen heller. Men oj vad gott det var!

Efter att ha fått mumsig mat i magen så promenerade jag runt lite i ID och mest bara njöt av dagen. Tittade förbi Seattle Pinball Museum, men det var knökfullt så jag stannade inte. Jag är inte mycket för det där med att köa för att få spela saker, så stor flipperentusiast är jag inte.

När jag ändå var i krokarna så tog jag en sväng in på Uwajimaya och botaniserade lite bland hyllorna. Jag kan gå runt och bara titta på alla underbara produkter och knäppa smakkombinationer en hel dag tror jag. Behöver inte köpa något, bara tittat.
Ibland hittar man saker som är nutidsfenomen och antagligen har ganska kort livsspann, som det här:

PSY's egna sprit... Nej, jag köpte inte en för att testa. Koreansk soju (risbrännvin) är inte min kopp te. Men kanske skulle jag ha köpt en och ha som bjudsprit? Jag är ju (ö)känd för att ha skumma saker i mitt spritskåp som jag bjuder på när jag får gäster - och jag vill ju inte göra folk besvikna. ;-)

En sak som Uwajimaya är helt oslagbara på (utanför Asien) är utbudet av grönt te. Allt från smaksatta hemskheter till fantastisk matcha. Ibland med mer cheesy förpackning än annars. Vad sägs om denna?

"Grönt te för moderna krigare". Heh. Jag gillar hur "mer koffein" är en säljande punkt i denna tid av koffeinfritt, fettfritt, sockerfritt, fritt-från-allt.

Fast ännu mer cheesy var den här, som jag bara var tvungen att köpa:

NINJA-TE!
Eller. Ptja. Instant-te-mjölk-pulver eller nåt. Jag har inte vågat öppna den än, det är säkert hemskt. Baksidan med instruktioner håller samma standard och gör en inte besviken:

Gillar särskilt slutklämmen "Hejdå tekanna...". Ja, för det här är nog något som man alltid vill ha istället för "ordentligt" te. Mhm. Säkert.

Oh Japan how I miss you. Så pass att jag blev tvungen att köpa mig en sådan här:

(mini)KitKat med grönt-te i chokladen. Gottigt. Fast lite väl sött kände jag när jag väl åt den nu. Smakade bättre i Japan. Kan vara det där med att omgivningen färgar upplevelsen.

När jag väl traskat hem igen så satt jag på takterrassen och läste tills solen försvann i moln och kvällen kom krypandes.

Idag blåser det massor och så regnar det av och till. Det blir nog en löptur på löpbandet istället för ute...

Hösten närmar sig

Igår morse invaderade aliens Mt. Rainer. Men de verkade bara vara på genomresa för de kom inte ner och hälsade...

Det börjar bli kallare här nu. Morgnarna är det "jacka på", vid lunch (om det inte regnar) kan man traska utan jacka till lunchen och solstrålarna värmer gott, när det sedan är dags att ta sig hem är det på med jackan igen.

Den här mitt-i-mellan tiden är lite svår att planera för - antingen blir man svettig när man ger sig ut eller så fryser man. Nåja, det är inte nattsvart när man kliver upp än i alla fall, några dagar är det alltså kvar till det riktiga höstrusket.

Så. Vad gör man då för att inte gå ner sig i "det bara regnar och det är mörkt, inget är skoj nu"-läge när hösten kommer?

Well. Först bokar man in lite konserter, filmer och föreläsningar:

23/9 - Kill! (Samurai Cinema)
27/9 - Metallica Through The Never (film)
28/9 - The Orb (konsert)
30/9 - Yojimbo (Samurai Cinema)
(3/10 - Moby, kanske, det är i Los Angeles så det är inte helt lätt att klämma in, men jag vill verkligen uppleva en "liten och intim"-spelning med Moby. Jag har sett honom på stora scener, men inomhus med bara 1000 pers närvarande? Troligen oslagbart. Det kanske kan vara värt att "kasta bort" två semesterdagar på?)
5/10 - Helloween (konsert)
7/10 - The Sword of Doom (Samurai Cinema)
10/10 - Marky Ramone's Blitzkrieg (konsert)
14/10 - Samurai Rebellion (Samurai Cinema)
21/10 - The Hidden Fortress (Samurai Cinema)
23/10 - Craig Venter: The Dawn of Digital Life (föreläsning)
 Och när nu inte detta räcker för att hålla hösten vid dörren så sätter man sig ned med lite inspiration inför våren/sommaren:

Mhm. Hiking höjer alltid humöret, oavsett om den upplevs, planeras eller reflekteras över efteråt.

Och när mörkret väl sänker sig över världen som en stor hårig spindel i sin tråd och regnets smattrande mot rutorna dränker stadens alla vanliga ljud, ja då är allt man kan göra att krypa upp i soffan, svepa en filt om sig och med en stor mugg te låta timmarna försvinna med en bok eller två. Och ibland vill man ha de där kårarna längs ryggraden, det passar ju extra bra i höstrusket, så då tar man någon i handen och ger sig in i den mörka värld som H.P. Lovecraft drömde upp i början på förra seklet.

Nummer ett i serien har inte dykt upp än, bör anlända i veckan som kommer, till dess att den dyker upp så öppnar jag inte pärmarna på denna (även om alla berättelser är fristående och kan läsas i vilken ordning som helst). Skall bli skoj att se hur någon illustrerat och anpassat dessa klassiker till "seriebok"-format. Jag har läst allt som H.P. Lovecraft skrivit men hållt mig borta från filmatiseringar och tecknade alster tidigare. Den här har dock fått gott betyg av någon vars smak jag litar på, så jag skall ge den en chans.

Och om allt detta inte hjälper så finns ju alltid en långhelg att planera i slutet av november. Då är det nog dags att antingen sätta foten i ett nytt land eller en ny (solig och varm) stat. Får se vad det blir, det är en stund kvar innan jag börjar den planeringen.

Och så kommer ju min nya leksak i slutet av november också: Xbox One tillsammans med Forza Motorsport 5. Det kan nog få en timme eller två att försvinna på kvällar och helger...

Upphällt, urhällt, omhällt, hällt ut

Note to self: man skall testa om tunnorna är helt täta INNAN man börjar hälla saker i dem.

Nåja. Nu såg jag ju McGyver som liten och var dessutom scout i ett tidigare liv, så jag reder mig. Men jag har använt en del ord som inte lämpar sig för väna öron...

Portvin, Madeira och Sherry.
Portvinet är ett bra sådan. Madeiran och sherryn tog jag det jag kunde hitta - så det blev amerikanska varianter. Nåja, de smakade helt ok när jag smuttade lite på dem så de funkar säkert till att smaksätta tunnor med...

Imorgon skall jag kolla så att min stearin-tätning verkar hålla på dem, sedan är det bara att "glömma bort dem" ett halvår eller så.

Ja, det är bara tre. Jag hittade ingen rökig whisky i butiken så jag får hitta det på annat håll en annan dag.

Sådant som gammalt är och sådant som gammalt skall bli

I söndags var jag på konsert. The Mission spelade här i stan och det kan man ju inte missa som gammal gothare. De har åldrats bättre än den andra delen av bandet de ursprungligen kom från - Sisters of Mercy. Mr Husseys röst håller nästan hela konserten och det gick att höra vad han sjöng, något Mr Eldritch inte lyckades med när jag såg SoM live senast...

Det rockade på rätt bra får jag säga, och det var allt lite skoj att se att många i publiken var yngre än bandet. För annars känns det nog mest som gubbrock idag. Det är väl inte mer än väntat när medlemmarna passerat 50 för flera år sedan... "Svår och mörk" har bytts mot "cynisk" känns det som, men det rockar fortfarande och det är bra. Jag log och njöt.

Igår var det annat gammalt - Samuraj-film! SIFF kör en samuraj-film varje måndag under två månader. Igår var det dags för Harakiri ('Seppuku' heter den i orginal). Jag hade, otroligt nog, inte sett den tidigare. Den var...väldigt japansk. Inte den bästa gamla samuraj-film jag sett, men den höll mig fångad hela de dryga två timmar den höll på.

Så, det var sakerna som var gamla det. Vad är det då som gammalt skall bli?
Jo förstår ni. Jag har äntligen hittat små ekfat!

En liter går det i dem. Det är inte mycket nej, så de är rätt söta de där faten.

Det är tänkt att man skall "lagra sin egen whisky" i dem egentligen, men sådant skall jag inte hålla på med. Eller... Well... Jag skall hälla whisky i ett av dem, men inte för att få bättre/lagrad whisky - utan för att dra in lite karaktär i faten innan jag gör det jag egentligen skall göra med dem.

Jag skall bygga chilisås. :-)

Japp, ni läste rätt - chilisås. Jag tänker alltså göra min egen sådan. Och som den lilla nörd jag är går det ju inte att göra något halvdant utan man måste ta i ordentligt när man håller på.

Så, först skall faten få olika drycker i sig (whisky, portvin, och något mer - troligen madeira i ett av dem, kanske vanlig vin i ett). Sedan skall de stå och dra i minst ett halvår. Därefter skall spriten tappas ur (tillbaka på flaska gissar jag, man kan ju inte öda med de dyra dropparna!) och ned i tunnorna skall det sedan hällas chilibas som skall jäsa ett par veckor. Sedan gör man sås och hoppas på att det blev ätbart. :-)
Tips på chili-typer att göra sås på mottages också. Det blir iaf en bastard-blandning på habanero och scorpion, sedan troligen en "ren" ghost-bas. Kanske gör jag en mildare på thai-chili också. Nåja, jag har ju ett halvår på mig att bestämma mig för vad jag vill ha för hetta och smak så det är ingen ko på isen än.

Det är med andra ord ett långtidsprojekt. Jag dokumenterar mer när jag sätter igång. Imorgon skall jag botanisera i vin&sprit-hyllorna och se om jag hittar något jag tror jag vill "färga" faten med.

Wroooooooom!

Igår var jag på inflyttningsfest. Ett par bekanta har flyttat upp till Ballard. Det är en timmes bussresa dit(! visst, ett byte i det också), eller två timmars promenad, eller 10minuter med bil. Så... Sällskapet tyckte "I'll pick ju up at Joule". Dvs det blev bil.

Nu är det så att bilens ägare inte riktigt är så glad i att fickparkera, så när vi väl hittat en ledig ficka på gatan bakom huset så fick jag hoppa in på förarplatsen och ratta in bilen. "Och du får ha bilnyckeln ikväll för jag har inga fickor". Ok, packåsna alltså, nåja det är ju inte så betungande med en bilnyckel i fickan.

På tal om fickparkeringen:
Eftersom det är lite taskig sikt bakåt och nedåt i bilen så fick jag guidning så jag inte skulle dra i bakhjulen i kantstenen. "STOPP! Du är för nära!" fick mig naturligtvis att stanna på det avståndet och räta upp bilen där. När jag väl kliver ut så ser jag att det är 10cm kvar mellan hjulen och kanten. 10cm är mer än väl med avstånd tycket jag och säger att jag kunde ju parkerat lite närmre. "You're supposed to be 12 inches out!" blir svaret på det. He he. Nej, du får stå upp till tolv tum (~30cm) ut från kanten... :-)

Väl inne på festen så var det mat och dryck, jag valde dock alkoholfritt alternativ och när bilägaren noterade detta fick jag frågan om jag ville köra hem. Ville och ville... Men visst, jag har inget emot att dricka saft när andra dricker margherita och champagne. ;-)

Jag hade en mycket trevlig kväll, skoj samtal, intressanta samtal, skratt så magmusklerna gjorde lite ont och nya bekantskaper.

När det så var dags att styra sig tillbaka mot Capitol Hill fick jag alltså sätta mig i förarsätet och agera chaufför. ...I en Porsche Boxster S... En v6:a med 315 hästar som drar fram 1300kg bil. Behöver jag säga att den största mätaren i instrumentbrädan är varvräknaren, inte hastighetsmätaren? Det är en leksaksbil, inte en transportbil.

Så... Kanske tog jag den lite längre vägen hem. Kanske tog jag den vägen med lite mer kurviga vägar och backar. Kanske tog jag den vägen som var rolig att köra istället för den som var snabbast och rakast.

Mhm. För det kanske var så att bilen var lite rolig att köra då. Kanske lite.

Fast jag vill inte ha en själv. Jag tycker om min Audi glidare. Den liksom ligger som en stabil kloss på vägen och oavsett väder och vind tar den sig fram. En liten Porsche går ju bara att ha när det är torrt och soligt. Men kanske kan man hyra sig en R8 över sommarmånaderna? :-)

Idag är det rått och fullt med dimma ute. Jag funderar på om jag skall spela lite Forza motorsport en stund...