Sista dagen

Sista dagen i Seatte för syrran.
Det har varit en strålande solig dag.

Vi började med lite fotboll, sådan där amerikansk, hos ett par bekanta. Men vi får väl alla erkänna att det inte var så mycket fotboillsintresse, så efter att ha ätit mat, druckit lite rosé-vin (oh ja, det är preciiiis vad man skall ha till amerikansk fotboll, eller hur?) så tog vi en promenad till den japanska trädgården en bit bort istället.

Det var allt lite trånigt i trädgården idag. Fint väder och söndag - kanske inte så konstigt då...

Efter att ha promenerat runt lite så gick vi tillbaka, såg slutet på matchen (som Seattle vann) och åt efterrätt.

Lagom tills efterrätten slunkit ned hade klockan blivit dags att börja tänka på middag... Ojdå. Lite "baklänges-sittning" på det då.

Iväg och åka buss, och så gå lite. För gå måste man alltid, det är bra för världen. Och så fram till målet för kvällen - Red Cow. Biff, vin och goda goda strips till det. Mums.

Skall man bli "kränkt" som personal här? Att man blir kallad "kossa"? ;-)

Efterrätt blev det inte där. Vi var mätta och belåtna. Men då vi gick större delen av vägen hem (en nätt promenad på strax under timmen) så var det ju helt ok att svänga in på QFC och köpa glass - det var ju sista kvällen trots allt.

Syrran plockade en kaffe-glass. Själv stoid jag mest och velade och kunde inte bestämma mig, så till slut blev det den här:

Rocky Road. Det var ju inte igår det. Den där släpade fram en del gamla minnen vill jag allt säga.

Nu har vi stuvad in ungefär fyra väskors innehåll i två, för av någon anledning är det ju alltid så mycket som skall ner i väskor när man skall hem. Vi får se vad vågen säger på flygplatsen imorgon bitti. ;-)

Slut på semestern, slut på ett trevligt besök, imorgon blir det vardag igen...

Sol och sand och salta bad

Så tog jag visst lite semester en stund.

Vi drog till Maui för att få lite sol- och värme-garanti. Inte för att Seattle varit direkt dåligt senaste veckorna, men det är ju aldrig fel med lite sand mellan tårnam, kallsupar av saltvatten och lätt brända axlar...

Jag gillar Maui. Det är väldigt svårt att inte göra det när det ser ut så här på kvällarna:

Nu skall jag bara komma på hur jag kan fortsätta att jobba med roliga saker, klättra i berg _och_ bo på Maui. ;-)

Som sig bör när man är på sol-semester så dracks det färgglada drinkar. Vi hann inte igenom hela drinklistan, men i alla fall den "frusna" delen av den. Mumsigt, även om det var mycket kokosrom i basen på dem, något jag kanske inte skulle använda i mina drinkar annars.

Och på tal om kokos... Det var inte bara drinkarna som hade en doft av kokos - vi själva gick runt och kände oss som tropiska drinkar då hotellets shampo/tvål-utbud såg ut så här:

Mango-kokos för hela slanten!

Fyra av fem dagar spenderades på stranden. Den femte var det lite halvtaskigt väder så då åkte vi en vända runt norra delen av ön. I brist på berg att bestiga eller långa vindlande hikes att göra så promenerade vi ned till ett vatten-blås-hål som är en av utflyktspunkterna på ön.

Naturen är ju rätt imponerande när den sätter den sidan till.

Och jag fick ju lite äventyr där också...i alla fall enligt skyltarna.

Fast det var inte speciellt "xtreme" om man frågar mig...

Nu tillbaka i Seattle sedan några dagar tillbaka och imorgon sätter vardagen igång igen. Semestrar är alltid så korta...

Avdelningsaktivitet

I fredags var det dags för den årliga "grillningen" med avdelningen.

Det är inte så mycket grillning iofs, det är mer någon annan som langar upp hamburgare och så dräller vi nördar omkring och äter sagda hamburgare, dricker en öl eller två, spelar utomhussällskapsspel eller bara "hänger" och pratar strunt.

I år hade dock våra sekreterare/administratörer tyckt att det skulle vara tema-grill. Temat de valde var "superhjälte". Så folk dammade av sina superhjälte t-shirts. Fast de var nog inte så dammiga för det här är Microsoft och tjänste-uniformen är t-shirt och jeans/shorts, så de flesta dök upp som om de var på jobbet vilken dag som helst... :-)

Själv kan jag ju inte låta bli att ta i lite då...
Alltså, antingen gör man saker ordentligt eller så gör man dem inte alls.

Så jag dök upp så här till jobbet:

Ok... Det kanske inte ger så mycket hint om "superhjälte" där. Så jag tog tag i mina Mad Photoshop Skillz (nåja) och fixade den här att hänga i passerkortshållaren:

Ja, då förstod folk vad det var för superhjälte jag var. Och kommentarerna var många om att jag gått "all in" på temat och gjort det bra.

Så efter en timme på grillningen tyckte jag att det var dags att visa att man liksom inte gör saker ens så halvdant som att "bara" slänga på sig en kostym och skriva "Clark" på passerkortet. Nej, man ser naturligtvis till att göra den lilla extra touchen på det hela, saker som inte syns men som man vet är där...

Jajjemän. T-shirten var där under kostymen hela dagen. :-)

Som sagt - varför göra saker om man inte gör dem ordentligt?

Och ja, jag är gammal så jag kör på "orginal-loggan" för Stålmannen. De nya kanske är modernare och "snyggare", men jag tycker nog att den där rena loggan är den som det skall vara...

Långhelg

Vi har långhelg här i väst. Det är Labor Day idag så det jobbas så lite som möjligt i landet. Lite som första maj fast utan demonstrationer och kravaller... :-)

Annat som händer den här helgen är PAX - Penny Arcade Expo. Lite som ComiCon fast för spelnördar. TV-spel, kortspel, rollspel, brädspel, spel, spel, spel i kubik!

För första gången sedan jag kom till Seattle lyckades jag få mig en endags-biljett (lördag) så efter lunch tog jag mig ner för att se hur det hela var.

Well... Det var som ComiCon fast med spel helt enkelt. ;-) Och så mörkare förstås, för det verkar som gamers inte klarar av att hantera ljus från andra källor än skärmar och lysdioder monterade på teknikutrustning...

Såg dock vad som troligen var killen som fick "årets pappa" priset i år.

Svängde in i en av utställningshallarna och hörde "Let it go" på hög volym, fast med "fel" röster... En ganska så mörk och mullrig stämma och en väldigt ljus. Kommer så runt hörnet på båset som är mellan mig och ljudet och ser en man i min ålder någonstans med metall t-shirt, svarta jeans, kängor, långt hår, rejält skägg, och tatueringar över hela armarna som brölar "Let it goooooo, let it goooooo" tillsammans med en sex/sju-åring i prinsessklänning
som ler från öra till öra och har the time of her life med att spela "karaoke-spel" bland en bunt spelnördar som glatt hejjar på.

Sött.

I övrigt vet jag inte om PAX var så mycket att hänga i granen för min del. De flesta spel jag var intresserad av hade jag redan spelat, de flesta spel jag inte visste om innan hade jag ingen direkt längtan efter att spela. Det finns mycket "skräp" och det finns mycket som inte faller i min smak.

Men det är klart. Ett spel ställde jag mig i kö för att få testlira:

Tekken 7.
Tekken är ju Tekken liksom. Ett fighting-spel som jag finner skoj och vars serie jag spelat alla spelen av. Det har följt med mig genom min spelhistoria helt enkelt, så om man får chansen att testa konsoll-versionen innan den släpps måste man ju ta den.

Sedan lyssnade jag på ett "talk" om produktionen av Deus Ex: Mankind Divided, ett spel jag just körde igenom i helgen, och ett snack om VR och hur det förändrar/kan komma att förändra social interaktion online. Båda intressanta, det ena lite flummigare än det andra...

Bortsett från spel så spenderas min långhelg mest med att röja ur skåp. lådor och garderober och kasta eller lämna saker till välgörenhet, och så städning och iordningställande av lägenheten. Jag har varit lite slapp och likgiltig vad gäller det under senaste halvåret eller så. Men nu börjar saker bli organiserade igen och yta frigjord från högar av hiking-prylar... Skall väl en sväng till IKEA idag och köpa "nöd"-bokylla - Ivar - så jag kan få undan stapeln med böcker också. Det får bli så för jag kan inte bestämma mig för vad för bokylla jag _egentligen_ vill ha - så, IKEA to the rescue!

Skall bli intressant att se om bitarna får plats i bilen bara...min är ju inte så stor, men det går att fälla ryggdelen på baksätet så det skall nog gå bra.

Fler Baker-bilder

Gänget som var med upp på berget i helgen har nu delat med sig av bilder, så jag tänkte dela med mig av några av dem här också.

Jag sa ju att vi fick klättra lite under promenaden upp till där vi slog upp våra tält. Well, jag fångades på bild på en av ned-klättringarna:

Och jodå, vi är försiktiga och det är någon som håller i repet i övre änden och hjälper mig ned där. Men lite äventyrskänsla och sug i magen blev det helt klart.

Hurdan är utsikten från era sovrum? Den här vyn hade vi ut genom tältet jag var med och delade:

Inte så pjåkigt va? Det har sina fördelar att promenera iväg från "civilisationen"...

Vår led-guide passade på att ta ett kort på oss på väg upp på morgonen. Det här var precis innan första pausen. Jag ser allt lite fokuserad ut, men det är väl så det skall vara i början innan man kommit in i rutinen antar jag.

Lite senare var leendet dock framme på läpparna, trots vinkeln på backen upp... Nej, kameran är inte lutad för att ge illusion av mer lutning än det är. Snarare tvärt om tror jag, vinkeln döljer lite av lutningen i backen:

Fast nej, det där var inte den brantaste biten. Inte på lång väg. :)

Men det är klart, att sitta ned en stund är ju alltid skönt... Sista pausen innan toppen var vid kanten till kratern. Ja, Baker är en vulkan. Ja, den är fortfarande aktiv. Well. Inte så att den spottar lava och grejer, men den rumlar lite i grunden ibland enligt geologerna - inget man märker som besökare - och dess svavelos är närvarande i omgångar. Det var en skön paus där, och då vi visste att det var den sista innan pushen upp till toppen tog vi ett par extra minuter att njuta av att inte stå på benen en stund:

Vi ser väl inte ut att ha det så illa va? :)

Och så toppen då. Man skall ju ta en bild med "yxorna i vädret". Det hör till, så här är vår:

Jag får erkänna att jag hade en lite shitty dag idag, så där så man vill dra för gardinerna och inte låtsas om omvärlden en stund, men att gå igenom bilderna från helgen suddar bort allt dåligt och får mig att le i hela kroppen. Attans vad jag tycker om det där! Och vad jag vill ut igen! Klättra upp till nästa topp. Så snart som möjligt...

Men det får vara en liten paus en vecka eller två i alla fall, för jag har lyckats göra något med foten... Har ett blåmärke under vänster fotknöl och lite ont i foten. Jag tror jag vet vad det var som hände, men det är inget att göra åt annat än att vila och ta det försiktigt en stund. Och ja, jag har pratat med läkare om det, och nej de kunde inte göra något mer än säga "öh, ta det försiktigt en stund, det läker sig självt, inget är brutet". Så ni kan sluta tjata redan innan ni börjat. ;-)

Just ja. Vi hade modernistisk matlagning på berget också. Sous vide minsann:

Eller. Ptja. Saker i påse som man låter värmas upp i kokande vatten. Men det är ju ungefär samma sak. ;-)

Baker man is baking bread…

(Ompublicerat inlägg då bilderna var "suddiga" av någon anledning, bör se bättre ut nu utan att behöva klicka på varje bild.)

Så vill jag minnas att en låt av något sjuttio-åttiotals-band börjar. Men nej, jag har inte bakat bröd i helgen.

Vad jag däremot gjort är att vara ute i skog och mark igen, och traska upp på en bergstopp här i Washington. Tredje högsta – Mount Baker. Det är den där toppen bakom mig i bilden nedan.

Samma guide-företag som jag traskade upp på Mt Rainier med förra året. Och ja, även det här gänget guider var fantastiska att “jobba” med. Trevliga prickar, roliga, massor med utbildning mellan stegen upp för berget och mängder med historier om allt mellan himmel och jord (fast mest berg förståss) under luncher, middagar eller på kvällskvisten medan vi relaxade i lägret.

Fredag morgon mötte vi upp i en liten liten by en dryg timme från berget, introducerade oss till varandra, gjorde “gear check” (och som vanligt hade jag med för många prylar och lämnade en del i bilen istället för att bära på onödigheter upp för berget) och stuvade om oss i ett par färre bilar än vi mött upp i. Vi var bara fyra “turister” och så våra två guider. En liten grupp alltså, bara hälften av vad vi var upp på Rainier. Det var perfekt! Guidningen blev personligare och alla var “i synk” under hiken upp till där vi skulle slå upp lägret. Vi var ungefär lika vältränade (eller alla lika otränade om man frågade oss i morse ) och höll samma tempo utan att någon tyckte att det gick för långsamt eller för fort. Sedan gjorde det ju inget att vi alla verkade trivas ihop också. Småprat längs vägen upp, samtal kring middagarna, samtal i tälten. Kunde inte ha önskat mig en bättre grupp än det blev.

Vägen upp till camp-platsen var lång och ringlande. Upp, upp, upp i sakta mak. Rutten vi tog är en lite mindre känd och promenerad väg än många andra rutter upp på berget, så vi stötte bara på en annan guidegrupp på den vägen. 1000m höjdskillnad från där vi parkerade till där vi slog upp våra tält. Tog oss nästan fem timmar att ta oss upp, men då hade vi ju alla stora packningar att bära upp, och så lyckades vi ta en väg över en bergskam som bjöd på ordentlig klättring med rep och grejjer – äventyr!

Platsen vi hittade för att slå upp tälten på bjöd på fantastiska vyer.

Efter att ha slagit upp lägret, tränat lite på att gå i snö och på is (nej, det är inte “bara att gå” om ni trodde det) så var det dags för middag. Den tillagades i detta ultramoderna kök:

Men man är inte så knusslig när man befinner sig på nästan 2000m höjd, sitter på en sten med en varm dryck i handen och ser solen gå ned över Puget Sound medan den lyser upp topparna på Mt Olympus i väst. Livet är rätt gott då.

Sedan var det bara att ge sig i säng. Morgonen efter skulle det ju ut och klättras!
Sängen i fråga var en sovsäck på ett liggunderlag i ett tält på en glaciär vid en...kant till avgrunden? :) Nej, inte fullt så illa, kanske tio-femton meter ner där, men det var där nere vi hade vår vattenkälla, och det var i den där skålformade backen som vi tränade lite på eftermiddagen.

Tyvärr blev en i teamet sjuk under natten. Troligen hade hon ätit något dåligt dagen innan… Och tyvärr är det så att om man inte kan behålla mat och vätska i kroppen så är det inte riktigt läge att ta sig upp ytterligare 1200m över is och snö för att nå en bergstopp…
Så när morgonen väl kom var vi bara fyra… Tre “turister” och en guide. En guide stannade alltså i lägret med vår sjukling. Det skulle visa sig att hon blev bättre under dagen, lyckades behålla lite nudlar och te, så hon och guiden tränade alpin räddning under dagen medan vi andra klättrade.

Så själva klättringen då. Oh my… Det är brant! VÄLDIGT brant! Sista biten upp till “ryggen” innan toppen är som att klättra upp på en vägg! Fast med lite steg utstakade i snön då… Yikes! Men det är ju sådant där jag gillar så jag njöt även om fjärilarna flög runt i magen. Och nej, jag tittade _INTE_ ned!

Upp kom vi. Och vilket väder vi hade! Strålande sol på hela klättringen. Fantastiska vyer medan vi promenerade över glaciärerna. Det blåste rätt illa uppe på toppen, så pass att mina läppar domnade nog att det blev svårt att prata. Heh. Tur att man inte spenderar så mycket tid uppe på toppen… Men oj vad jag njöt!

Sedan var det ju bara att ta sig ned igen då… Det tog oss fem timmar att ta oss upp. Ned? Tre. Det är rätt bra traskat åt båda hållen. Både upp och ned tragglade vi igenom en hel timme snabbare än guiden hade räknat med dagen innan. Eller som han själv uttryckte det “Awesome work guys! You’re crushing it!”.

Väl nere i lägret igen var det grymt skönt att ta av kängorna och bara sitta ned med vatten, te och… GODIS! Oj oj oj så OK det är att äta godis när man tränat så hårt under dagen. Och den där chocolate-chip-cookien som fått smyga med i ryggsäcken upp var det flera som lade rejäla bud på när jag fiskade upp den ur gottepåsen. Men nej, jag sålde den inte.

Vi började promenaden upp på berget vid sju på morgonen, var nere igen vid lunch-tid. Resten av den dagen spenderades på ändan. Vi bara satt runt “köket” och pratade, åt, drack, pratade, njöt av utsikten, njöt av livet.

Sista natten i tältet var lite jobbig. Jag hade svårare än vanligt att sova och hur jag än låg så kändes det som att jag hade en stem som tryckte mot kroppen – tältet stod på snö, det fanns inte en sten på flera meter under det… Så när guderna kom och “knackade på” och sa att det var dags att börja packa ihop och äta frukost så var jag rätt glad.

Vädret sista dagen? Inte skoj… Så nej, inte en endaste bild på vägen ner till bilarna igen. Det var fär blött för att ta ut elektronik helt enkelt. Dimma och lätt regn. Hela vägen från lägret till bilarna. Vi får väl säga att vi “krossade det” på den biten också. Tog oss lite drygt två timmar att ta oss ned den bit som tagit oss fem att gå upp… Men det är klart, den här gången gick vi över snöfälten istället för att klättra över sten och små bergsspetsar.

Väl nere packade vi om, bytte om, sa hejdå och körde var och en till sitt. Så här sitter jag nu och skriver lite om min helg, och jag vill inte att den skall vara slut. Inte än. Vill inte tänka på jobb på ett tag till. Vill hellre sitta uppe på ett berg och se solen gå ned över North Cascades medan jag dricker en kopp te, sittandes insvept i en dunjacka med ett leende på läpparna. Ja, _det_ är vad jag vill göra…

Camp Muir

...igen.
Ja, det är en riktigt bra barometer för hur formen är och om det går bra att traska upp på bergstoppar. Så idag tog jag en ryggsäck på ryggen och traskade upp...

20-kilos ryggsäck skall kanske tilläggas...

Väderprognosen sa att det skulle vara bra väder, men när jag närmade mig Paradise så var det så tjock dimma att jag fick krypköra för att inte känna att jag skulle missa en sväng och hamna i diket.

Men eftersom jag ju var på plats så var det bara att bita ihop och traska iväg. Dimma eller inte, upp till Camp Muir skulle jag!

Och jodå. Vädret blev bättre när man passerat ungefär 7500ft (strax under 2300m). Det är ca 600 höjdmeter högre upp än där man börjar sin hike, så första timmen fick man inte mycket se... Det kändes skönt att lämna den här tjockan bakom mig får jag lov att erkänna:

Det var mycket mer snö kvar i år än förra året vid den här tiden. Det är både bra och dåligt. Bra för man kan traska snabbare vägar upp. Dåligt för det är rätt tungt att gå i utan rätt utrustning. Och jag ville inte dra på mig nya tunga kängorna och stegjärnen, det skulle ju räcka med att ha dem över "Muir snow fields" tyckte jag.

Så i kanten av Muir Snowfields tog jag en paus, åt en andra frukost och bytte skor. Här åkte också hiking-solglasögonen av, för redan nu började reflektionerna från snön att vara jobbiga för ögonen.

Sedan var det bara att dra på sig ryggsäcken igen och börja arbeta sig upp för snösluttningarna.
Ouff.
Ouff.
Ouff.

Jodå, alla nya prylar var perfekta. Skorna satt som de skulle, kändes som de skulle (och när jag kom ner igen så hade jag inga skoskav!) och var så bekväma den typen av skor nu kan vara. Stegjärnen funkade också som de skulle och satt bra på skorna, och var lätta att både sätta på och ta av. Yay for technology!

Efter många timmar nådde jag Camp Muir. Trött och rätt svettig. Det var varmt i solen... För ja, här upp sken solen alldeles underbart!

Lite trött som sagt, men ett leende bubblade upp när jag vände mig om, slog mig ned på en stenbumling, och tittade ut över molnlandskapen nedanför mig.

Efter en lunch med sådan utsikt, lite samtal med folket som just kommit ned från toppen av Mt Rainier (så avis! De fick stå uppe på toppen med vackert väder och fin utsikt!) så var det dags att resa sig och börja traska ner igen.

Att traska upp tog lite över fyra timmar.
Att traska ned tog... Två. :)

Mycket av den snabbheten berodde på att när det är så här gott om snö så kan man sätta sig på rumpan och bara åka ned för backarna så det swischar om det! Wiiiieeeeeee!

Fast man får naturligtvis se till att sikta rätt så man inte åker av över fel kant. Så det blir mycket gå också...

Ned kom jag. Och ännu tröttare blev jag. Att traska nedåt tär mer på knän och ben än att traska upp, Framförallt på knän. Gnyff!
Så nu sitter jag i soffan och försöker låtsas om att jag inte har några ben alls. Det går över. Kanske inte i morgon, men om ett par dagar.

Så. Var jag i form nog för Baker tro? Vet inte riktigt. Den snablars förkylningen som däckade mig veckan efter att jag varit i Sverige sitter kvar. Eller i alla fall delar av den. Hostan kom tillbaka vid ansträngning och näsan rann så mycket att det var lite jobbigt, och när den inte rann så täppte den till sig. Och tro mig, det finns inget jobbigare än täppt näsa när man traskar i berg - det är sjukt svårt att få in så mycket syre som man behöver då.

4 timmar upp är rätt lagom egentligen, men att vara så trött på sista biten vet i sjutton om det är bra. Nåja, det är ett par veckor kvar så än finns det tid att ordna till lite mer.