Ett himla långt inlägg alltså.

Veckan som var var allt annat än lugn och avslappnad. Det var mycket strul på jobbet och många timmar framför datorn, i möten och med telefonen. Ibland blir det så.
Jag hann dock smita iväg på en konsert på onsdagskvällen. Det var _the Breeders_ som jag egentligen inte kände till alls innan jag klev dit. Jag kände igen en låt när jag lyssnade igenom deras "top 10" på Spotify i måndags. De var tydligen stora på nittiotalet och en stor "claim to fame" är att de öppnade för Nirvana när de slog igenom.

Anyways. Det var väl som indi-rock är mest. Sångerskans röst är ju lite speciell så de får ett unikt sound tack vare det. Var väl inte riktigt min typ av musik men jag skyller allt på sällskapet som "släpa med mig". ;-)

Förbandet var lite roligare - The Neptunas. Det var surfer-rock-punk. Fart och fläkt och färg (...i vårt fraggelberg. Sorry, kunde inte låta bli...) framfört av tre rejält rockande kvinnor. Då låtarna inte hade så mycket text blev det dock en anings långrandigt efter 30minuter, det var lite svårt att höra skillnad på låtarna...

Men men, det var inte konserter jag tänkte skriva om ikväll. Nej, det skedde ju "viktigare" saker i helgen. Fredag kväll spenderade jag med att springa runt som en virrig höna och plocka i ordning allt jag behövde packa inför lördagens hike+camping. Det är inte likt mig att vänta med att ordna med en hike till sista minuten, så därav virrandet. Jag skyller på jobb och jobb och jobb som kom i vägen tidigare i veckan, för trött för att göra allt jag borde helt enkelt.

Så det blev lite snabb-shopping på REI på vägen hem, en snabb vända till mataffären och så rota reda på alla attiraljer och kläder som skulle ner i ryggsäcken.

Visst, vi skulle ju bara campa en natt. Men då de andra inte campat i vildmarken tidigare så tänkte jag att jag skulle "go the extra mile" och se till att de fick en bra upplevelse. Mitt ansvar var frukosten efter camp-natten. Är det något som kan stjälpa en upplevelse så är det en taskig start på dagen, så "all in" på den uppgiften helt enkelt. Mer om det senare.

Klockan 05:00 ringde klockan och jag hoppade upp ur sängen, tog en snabb dusch - en sista bit civilisation - och så ned med lite frukost och iväg till platsen där vi skulle mötas upp.

05:30 var jag på plats...men ingen annan. Heh. Så ovanligt, eller inte. Fem minuter efter utsatt tid trillade två till in, och ytterligare en kvart senare kom personen vars bil vi skulle åka med. Vi hann med färjan vid 06:10 i alla fall...

Eftersom vi alla gått upp i ottan så bestämde vi oss för att stanna i Port Angeles som ligger på vägen mot slutdestinationen för lite "brunch" eftersom vi i alla fall var tvungna att stanna där och hämta "björnbehållare" - nej, inte en behållare med björn i utan en behållare som man lägger maten i som björnarna inte kan få upp, på så vis slipper man få sin mat uppäten av björnar eller andra vilda djur när man sover... Port Angeles har inte mycket att komma med här i världen men rejäl och god frukost visste i alla fall det ställe vi lyckades hitta hur man gjorde. Mycket mumsigt.

Med mätta magar och energidepåerna i topp så satte vi av till sista biten av resan. Yttersta spetsen av nordvästra hörnet av Washington state.
På vägen stannade vi och tittade lite på utsikten

Men några musslor blev det inte plockade den här gången för den här fina varningsskylten satt uppsatt

Giftiga saker vill man ju inte äta. Hade vi plockat musslor om de inte var giftiga? Ja, varför inte, det är ju gott och kunde ha förgyllt lunchen lite. :-)

Innan vi tog oss till "den riktiga" hiken och campingplatsen så åkte vi ut till yttersta punkten av vår delstat. Det måste man ju när man är i närheten.

Remy och jag hittade ingången till leden. Inte för att det var svårt, men ibland måste man fåna sig lite och om man har suttit fem timmar i en bil så börjar man bli lite fånig får jag nog erkänna. Och av kortet att döma ser han väldigt lång ut, men det är han inte...

Promenaden ut till utsiktsplatsen hade trägolv eller stora stubbar som underlag hela vägen.

Så det var ju ingen "riktig" hike i min bok. Men det var en del fina vyer får jag ju erkänna.

Jag gillar verkligen grottor i kombination med vatten.

Kan tänka mig att det vore rätt nice att paddla in bland dem. Och här tyckte jag att det kunde vara dags för utflyktens första selfie

Och för att förstå varför jag valde just den här platsen så svänger jag kameran ner lite...

Jo men alltså... Om man vill ha riktigt bra bilder måste man ju ta sig utanför de vältrampade lederna där "alla" går. Nog pirrar det lite i magen när man står så nära en kant utan räcke, men samtidigt är det underbart att vara så nära naturen utan påverkan av människan.

Oroa dig inte mamma, jag är alltid försiktig. :)

Väl ute på utkiksplatsen var det mest hav åt alla håll, utom rakt ut där det fanns en ö med en fyr. Fint som bara den och hade det inte varit för att det plötsligt blev så många besökare så hade jag nog gärna suttit här och ätit lunch.

Istället traskade vi tillbaka till bilen, transporterades oss en bit söder ut och stannade vid en strand där vi bredde ut en filt och åt lunch.

Mat igen ja. Ehm. Well. Det gick ingen nöd på oss på den här utflykten kan jag ju lugnt säga...

Efter att ha parkerat så var det bara att haka på väskorna på ryggarna och börja promenera. Eller. Well. Jag hakade på min väska på ryggen och de andra...well...de hakade på varsin mindre väska på ryggen och tog tält/kasse/liggunderlag/björnburk/annat i händerna. Det var inte vana campare som gav sig ut på promenaden med mig nej. :-)

Men vad gör väl det när man har roligt och ingen klagar under resans gång? Jag ger guldstjärna i kanten till vännerna som tog sig hela vägen dit och tillbaka på det viset, själv hade jag nog gett upp och kastat något om jag behövt gå en halvmil så där. :)
Ja, det var ungefär en halvmil till platsen vi skulle slå upp tälten på. Själva promenaden var rätt fin den med. Mycket av stråket var ordentligt underhållet med så väl brädgång, riktiga broar som grusade gångar.

Jag gillar verkligen Olympic park. Regnskog är cool även när det är i tempererat klimat. Mossan som hänger från träden gör att allt blir extra grönt och murrigt. Det är lite som att gå i en fantasy-roman...

Framåt slutet av promenaden kunde man börja skönja platsen vi skulle ner till.

Sa jag förresten att jag såg till att det inte skulle gå någon nöd på oss och att jag täckt upp för allt som eventuellt de andra inte skulle ha tänkt på? Det här var min packning:

Nästan allt i min packning var av lättviktsmaterial så egentligen skulle ryggsäcken inte ha vägt så mycket. Men så tillkom frukostmaten i den svarta björnbehållaren på toppen och så åtta liter vatten...så totalt vägde den runt 20kg. Ja, ni läste rätt - åtta liter vatten. Varför så mycket? För att jag visste redan innan att om man är ovan hiker så räknar man fel på hur mycket vatten det går åt till att dricka medan man går, laga mat, brygga kaffe, borsta tänder... Och ja, jag hade inte så fel, när vi svängde in på parkeringen hemma igen så hade jag knappt två liter vatten kvar i väskan...

Men men. Tillbaka till promenaden där. Den var som sagt väldigt välunderhållen...fram till sista biten. Där väntade en "brand nedfart till stranden". Brant var ordet. Och den hade nog blivit värre av senaste årens skyfall också. Äventyr!

 Någon hade iaf satt upp lite rep som man kunde använda till att hålla balans eller iaf greppa om "ifall saker skiter sig". Inget sket sig för oss, men det tog ganska god tid att ta sig ned. Enda missödet var en tappad sovsäck. Tack och lov träffade den ingen på vägen ner och eftersom det var en sovsäck så gick ingen sönder heller.

Ett försöka att visa hur brant det var. Svårt att få på bild. Men ja, det var lite knivigt att ta sig ned med 20kg på ryggen...

Väl nere kom vi dock ut på det här stället:

Och allt krångel var som bortblåst och varenda steg att ta sig hit var värt det.

Medan tjejerna promenerade iväg och letade drivved till lägerelden så tog Remy och jag tag i att sätta upp tälten.

Det tog mig bara två försök att få ordning på det hela. Alltid lite struligt första gången med ett nytt tält - alla tillverkare verkar ha olika lösningar för hur innertältet skall fästas i stängerna och hur yttertältet skall säkras.

Som synes hann solen börja gå ner på allvar innan vi var färdiga så vi pausade och satte oss och njöt av spektaklet som en solnedgång över havet på en molnfri himmel innebär.

Där försvann det sista av arbetsveckan...

Så snart solen gått ned så började vi bygga middag. Ja, jag sa ju att vi inte behövde gå hungriga. ;-) I sann fransk anda (Remy är fransman för den som inte visste) var det förrätt, huvudrätt och så ost och kex med en liten drink till efterrätt. Lyxcamping kan man väl lugnt kalla det. Men skall man bara vara ute en natt så kan man kosta på sig allt det där extra eftersom man ju inte behöver bära på prylarna någon längre stund.

Efter att ha ätit middag så slockande dock vår lägereld. Vi hann inte få tag på tillräckligt med ved helt enkelt och de stora stammarna behövde man yxa för att få loss något från. Men vad gör väl det när man har en stjärnklar himmel att vila ögonen på?

För det gjorde vi. Ut med filten igen, fram med en sovsäck och så ligga där på filten och titta upp på natthimlen och prata strunt i ett par timmar.
Underbart!

Tyvärr blev det inga norrsken trots att prognosen var god för det. Antagligen kom de inte igång förrän framåt 2-3 på natten och vi gav alla upp långt innan dess. Strax efter tolv tog jag mig in i mitt tält och bytte om till nattkläder och kröp ned i min sovsäck.

Trots lite olycklig lutning - huvudet nedåt - så sov jag som en stock hela natten. Strax efter sju vaknade jag och öppnade tältet.

Att vakna med den utsikten gjorde ju inte ont.
Dimman hade dragit lite slöjor över världen också, det var fantastiskt vackert. Lite svalt så där på morgonkvisten men inte så det störde.

Inne i tältet såg det ut så här - dags för en selfie igen med andra ord:

Orakad och jäklig, Men som sagt, rätt så välvilad.
Efter att ha sträckt på mig och njutit av utsikten en stund så satte jag igång med frukostbestyren. Det blev mycket uppskattat.

Här är ett exempel på en frukosttallrik:

En lite trasig pannkaka (men ändå en pannkaka!), bacon och färsk frukt. Och så hade jag fixat äggröra, grillat ett par toasts och bryggt kaffe. Lyx, lyx. Eller som Pooja, Remys fru, konstaterade - det var en bättre frukost än de ordnat själva hemma på hela sommaren. :-)

Efter frukost var det dags att packa ihop allt. Inget blir lika litet när det packas "i fält" så även om maten och mycket av vattnet nu var borta ur väskan så kändes det som den var lika stor. Och jag använde ett par rejäla kraftord innan jag fått ned tältet i dess påse igen... Måste öva lite på att vika ihop det tror jag.

Vägen hem var mest bilkörning. Vi stannade till och tog en kaffe på vägen på ett ställe som hade den härliga kombinationen av "galleri, massage, kaffe och antikviteter". Heh. Snacka kombo va?

Jag hittade min nya bil där också. Jag fick ju trots allt min bonus idag så jag borde kanske slå till?

$800. Som hittat. Den hade någon slags motor i sig i alla fall. Fasen vet om den funkade dock. :-)

Sista stoppet på vägen hem var vid en "big sequoia".

Och jo. Nog var trädet stort alltid. Men tyvärr ganska dött så det imponerade kanske inte lika mycket som det skulle gjort om det fortfarande varit i god hälsa...

Halv tio på kvällen rullade vi in på parkeringen och det vinkades hejdå. Efter att ha duschat av mig vildmarken (mest rök från elden i och för sig) trillade jag i säng och sov nöjd fram till måndagens arbetsdag. Jag njuter verkligen av att vara ute i naturen på det här viset. Jag önskar jag kom iväg lite oftare på övernattningar bara. Måste ta mig i kragen inför nästa säsong, det är verkligen värt det.

Nu dags att knyta ihop och lägga sig igen. Det blev en sen dag och det ser ut att bli en sen dag imorgon igen. Kanske är det en bra helg den här helgen som kommer också. Kanske kan jag komma ut en dag till i alla fall...