Sportfåne?

Att ta seden dit man kommer sägs det ju att man ska. Well, USA är väldigt sport-fokuserat. Även de som säger att de inte fäster någon vikt vid sport följer i alla fall nyheterna om den och vet "hur helgens match gick".

Så, om man som jag inte är så där överväldigat intresserad av sport så är det lätt att hamna på efterkälken, särskilt när de ägnar sig åt sporter här borta som man som Svensk inte vuxit upp med alls. Baseboll. Amerikansk fotboll.

Och just nu är det det senare som det fokuseras väldigt mycket på här borta. Anledningen är att Seattles fotbollslag har gått till Superbowl i år. Det har inte hänt på evigheter, och senast de var där så förlorade de. Så ja, det är hysteri i stan. Hysteri.

Det är svårt att jämföra det här med något i Sverige. Det är större än om Sverige går till VM/OS-final i hockey...mot Finland. Det är större än när fotbollsspelare hyllas på plattan för en VM-bronsmedalj. Det är större än Stenmark. Ja, större än Stenmark...

VARENDA EN i stan tycks plötsligt vara en supporter. Eller som det heter här i Seattle "12th man". Det är så att i amerikansk fotboll är det 11 spelare på planen, så den 12:e är fansen på läktaren. Supporterkulturen för Seattles fotbollslag är...intressant. Det hejas överallt. Det sitter flaggor i varenda butiksfönster. Man är en del av laget, inte en åskådare. Om "12th man" hejar och supportar bra, jag då går det bra för laget. Om "12th man" skulle låta bli att heja, då går det dåligt. Så är det. Eller, så tror och tänker iaf "12th man". Man är en del av laget, man påverkar dess prestation, på riktigt... Till och med Spaceneedle färgas blå och grön (lagets färger) på matchdagarna och det hissas flagga med "12" på på dess topp.

Bussarna som Microsoft skjutsar sina anställda i har en liten display som säger vilken linje de är, inte den här veckan. Den här veckan står det bara "Go Seahawks" (lagets namn) på allihop.

Och ja, det är stort med Seahawks här på Microsoft. Så pass stort att chefen för operativsystems-enheten skickar ut en inbjudan till alla i enheten att hjälpa till att ta ett foto som visar företagets stöd till laget...på arbetstid. Och så gratis mat, snacks, öl och drinkar efteråt förstås. Och rabatt i alla restauranger/caféer på området om man har "Seahawks-färger" på sig när man handlar...

Well. Nu måste jag ju bara testa på att vara med tänkte jag, bättre tillfälle än det här lär ju inte dyka upp på ett tag. Det här är en masshysteri som måste ses med egna ögon. Sagt och gjort, tillsammans med en bunt av mina kollegor traskade jag ut i den kalla eftermiddagen för att vara med på kort och se hur fans beter sig.

Nu är det ju så att man inte bara kan ta ett kort på en bunt folk som vinkar eller så. Nej, det måste ju vara lite speciellt. Så dagens uppgift var att dela in oss i "vita" och "blå" med hjälp av regnponchos.

Och sedan skulle vi alla fylla en figur på fotbollsplanen.

Talet 12 i vitt och en "bakgrund" av blått. Som en supporterflagga.

Eftersom det är ingenjörer det är frågan om så lämnas naturligtvis inget åt slumpen. Inga hafsiga siffror på frihand som snirklar lite snett. Nej, en 1:a och en 2:a hade noggrant tejpats upp på planen. De första som anlände fick vita ponchos och blev sedan dirigerade till de olika siffrorna.

Först fylldes 2:an med vita rockar, sedan 1:an och efter det började bakgrundens blå att fyllas i.

Det tog tid att få alla på plats. Under tiden så kördes det lite "pepp-rally". Mycket ropa "SEA" och "HAWKS" blev det... Men det hörde ju till så jag deltog med glatt humör medan jag såg mig omkring bland folket och funderade lite över vad det är som driver människor att samlas på det här sättet om de inte som jag bara är lite nyfikna på varför andra gör det. Det blir lite masshysteri när det är några tusen personer (runt 6000 tror jag vi var totalt) som samlas på en och samma plats och vrålar "Yeeeeeeah!" och "SEAHAWKS". Nästan så att en del av mig tror att man skulle kunna få dem att vråla nästan vad som helst om man bara peppar ordentligt först... Skrämmande tanke...

Men, men. Det var ju skoj vi skulle ha. Så där står vi och ömsom ropar lite, ömsom pratar med varandra, ömsom flyttar på oss för att fylla siffrorna rätt.

När alla väl var på plats togs det så kort.
Så här såg vi ut till slut:

Det ser kanske inte så mycket ut för världen om man bara ser det så där, så låt mig därför ge er en annan bild också. Den senare är tagen av en "drönare" som flög högt upp i luften med en kamera. Kanske syns storleken på det hela lite mer här...

Rätt maffigt får jag ju erkänna. Kul att ha varit en del av.

Någonstans i den där tvåan finns jag...

Jag stannade dock inte för öl, drinkar och snacks efteråt, det försvann för mycket tid av min dag som det var så jag vände tillbaka till kontoret för att avsluta det jag behövde få undan innan helgen. Blev sent hem i alla fall och det hade nog inte blivit tidigare om det varit en öl innanför västen...

Väl hemma varvade jag ner veckan med den där tomatsoppan jag hade tänkt njuta av redan igår. Den som väntar på något gott...

Tomatsoppa med ungsrostat parmesan-bröd. Mumsigt mumsigt.

Nu är inte mycket kvar av kvällen innan huvudet får landa på kudden. Jag tror jag kommer sova djupt inatt och det skall bli riktigt skönt med helg.

Just ja, det där Superbowl det är på söndag, så jag skall hem till ett par bekanta och se matchen. För det är ju också något man "måste ha gjort" här borta. Hur det än går så kommer det vara det enda som folk pratar om nästa vecka. Men mer om det när det varit.

Sen matlagning

En polare ville ha tips på recept på tomatsoppa.
När jag tänkte på mitt recept blev jag sugen på att mumsa tomatsoppa till middag.

Så på vägen hem svängde jag förbi affären och köpte tomater och lite annat som behövdes till soppan.

Det jag inte tänkte på var att jag kom hem rätt sent... Att rosta tomater i ugn tar sin lilla stund. En timme ungefär. Så... Well. Den planen sprack ju. För ja, i riktigt god tomatsoppa behövs det rostade/grillade tomater.

Men, men, medan tomaterna rostade sig så åt jag annan middag. Sedan tog jag tag i köksbestyret och gjorde soppa inför morgondagen istället. Den blir ju inte dålig av att få stå i kylen till imorgon.

Ser fram mot morgondagen. Det här skall bli gott.

En och en halv timme senare är det ganska precis dags att krypa ned i sängen...

"En och en halv timme för lite soppa?" säger ni, och visst man kan ju göra tomatsoppa på ett par minuter om man köper sig en burk halvfabrikat. Men mat blir ju inte mindre god för det att man "tvingas" lägga ned en del tid på att göra den. Tvärt om.

Gammal?

Sitter i soffan och läser senaste nummret av The Economist (ja, i pappersformat, lite hippt retro så där), sippar på en japansk whisky av hög kvalité (handimporterad) och lyssnar på Rachmaninov's pianokonsert #3 (framförd av Martha Argerich, vilken pianogudinna!).

På en lördagskväll.

I en internationell storstad.

Utan att vara luspank eller insnöad.

Hm. Har jag hamnat lite snett här i livet? Borde jag inte vara ute och dansa till någon obskyr elektronisk musik? Eller i alla fall dricka öl med de andra barnen i hagen fram till stängningsdags, diskutera världspolitik (eller vad det nu är ungdomarna kallar det för numera) och sedan klockan sent på natten trilla förbi ett gatustånd som aldrig skulle passera en svensk sanitetskontroll och äta en alldeles för stor och flottig korv med "extra allt" och imorgon förmiddag ångra både korven och den där sista ölen?

Hm.

Nej fasen, det är nog dags att investera i en riktigt fluffig morgonrock och ett par filttofflor tror jag. Det här är ju alldeles för trefvligt för att låta bli... Jag fyller 40 i år, det är OK att då och då ta en lördagskväll i soffan med bara fantastisk musik som sällskap.

Ynkel

I onsdags blev jag trött.
Sov en dryg timme på soffan när jag kom hem från jobbet och hade sedan svårt att hålla gluggarna öppna till läggdags. Jag lade huvudet på kudden en timme tidigare än vanligt. När väckarklockan surrade igår morse snoozade jag en dryg timme! Sådant händer bara inte!

Tog mig till jobbet men blev tvungen att åka hem igen vid lunch. Feber, muskelvärk och en mage som...well...låt oss inte gå in på den biten.

Vinterkräk? Nej. Det här var något annat. Idag har jag ingen feber men jag stannar hemma på grund av magen. Den är lite bättre men inte helt ok.

Lite matt idag också, men det avskriver jag till att jag knappt åt något igår (det gick bara inte). Idag gick frukosten bra i alla fall så jag har hopp om att lunchen skall funka också.

Typiskt att man är hemma sjuk när:

1. Vi stänger utvecklingen av sista fasen av projektet idag. Dvs det är en del synkande som skall fixas, så jag läser och svarar på mail i alla fall. Plus att eftersom det är sista dagen så är det firande på jobbet också. Jaja, vad är väl gratis mikrobryggs-öl och lokala viner. Bah... Jag trivs bättre här i min soffa där jag får dricka min resorb och äta mina fluffiga mackor utan något på. ;-P

2. Det är STRÅÅÅÅÅÅLANDE väder ute. Tunna, tunna moln spridda över himlen, men klar och stark sol. Det är "krispigt" men underbart. Tyvärr behöver jag vara i närheten av en...ehm...ja, ni förstår.

Så. Nog med självömkan, dags att öppna jobbmailen igen.

Mycke' data blir'e

Nu har det ganska precis gått en vecka sedan jag fick (nåja, jag betalade ju för den själv) min Fitbit. Och den här veckan kan man se lite mönster om man vill. Som tex att jag varje natt "vaknar" efter 3-4 timmar, somnar om och "vaknar" igen en timme senare för att sedan sova resten av natten. Varje natt. Intressant. Kanske skulle jag köra video-kamera och se om jag gör annat än bara vaknar och roterar... Andra säger ju att jag pratar i sömnen, kanske skulle börja logga om det sammanfaller med de "vakna" stunderna?

Jag sätter "vaknar" inom citationstecken ja, för jag minns inte att jag vaknat alltid så det kan ju vara så att jag bara roterar en massa i sängen just då.

Annat man kan se är att jag en vanlig arbetsdag tar ca 12000 steg. Inte illa för någon som har ett kontorsjobb. Dagar då jag tar en timmes löptur ute eller på löpbandet så hoppar det upp med närmre 12000 steg till, så runt 25000 steg. Jag rör på mig en del med andra ord.

Så. Nu har jag alltså en "grundkalibrering" att gå på och kan börja sätta lite utmanande mål framöver. Men en sak märker jag, jag motiveras att gå mer när jag ser hur mycket jag redan gått. Det sporrar att se "2000 steg kvar till 10-tusen, 500 steg kvar till 15-tusen" osv. Ja, jag är datadriven helt enkelt.

Idag är det gråsoppigt väder ute så jag känner mest för att sitta i soffan. Men eftersom jag ser att jag kan få en ny "medalj" på min fitbit om jag tar 3000steg till idag så skall jag istället ge mig ut på stan en vända. :-)

Chilisås

Nu jäsiken blev det dags att göra lite saker här hemma kände jag.

Iväg till farmers' market och shoppa habaneros och några timmar senare faktiskt få ändan ur soffan och göra något med dem.

Först på med skyddshandskar, för man vill INTE klia sig i ögat om man har habanero på fingrarna, sedan igång och hacka frukterna.

Mmm. Fina eld-orangea habaneros. De luktade fantasiskt och jag provsmakade en liten bit av en av dem och den hade den där härliga sötman bakom elden.

Hacka, hacka, hacka.
Koncentratiooooooooon!

Det tog längre tid än jag trott att hacka de där frukterna. Mestadels för att handskarna inte riktigt sitter som ett andra skinn utan är lite lösa i fingrarna, så jag fick hela tiden hålla koll så jag inte hackade i hål i dem. Man vill ju inte ha gummi i maten...

Det blev en liten hög efter ett tag i alla fall.

Och där började det riktigt roliga i resan.
För se, det där måste malas lite bättre innan det kan bubbla ihop med vinäger och kryddor. Så... Fram med mixern.
Nu är det ju så att jag bara har en stavmixer, så... Well... Det gick väl så där.
Det blev habanero i luften kan man väl säga, för jag började nysa som en tok, ögonen rann och halsen blev alldeles irriterad. Argh!

Så vad gör man då? Jag kunde ju inte ge upp där, det går ju bara inte!
Men se... Som av en händelse hade jag ju prylar från Halloween-utklädnaden som passar utmärkt för detta ändamål.

Trodde väl aldrig att jag skulle få en riktig användning för den där skyddsmasken, men ack så skönt det var att ha den på sig.
Overkill? Ja, kanske det. Men bättre det än att ha ont i halsen och svidande ögon medan man nyser sig igenom en chilisås-tillverkning. :-)

Klumpen med "chilimassa" blev ju inte så stor och imponerande direkt.

Lite större än en knytnäve. Så mycket besvär för det lilla...
Ned i panna, i med lite salt och socker, och så puttra på en stund.

 Medan hopkoket svalnade så passade jag på att tappa av ett av de små ekfaten. Hoppsan!

 Det är bara hälften kvar efter fyra månader på fat. Disco. Då har tunnan sugit åt sig rätt bra... Skall bli intressant att se vad den gör med habanerosåsen då...

Sedan var det bara till att köra såsen genom mixern en gång till (ja, på med skyddsmasken igen för den övningen), så att den blev slät och fin.

Och så upp med det på fat och ställa undan ett tag. Minst en månad skall den stå innan det är dags att smaka av, eventuellt balansera med lite mer vinäger och sedan sila av och tappa på flaska.

Blir det bra så är det dags att testa lite peppar-blandningar och sedan ner i de andra faten också.

Sådär ja, då har jag varit lite huslig i dag då. Kanske dags att bygga lite middag också när jag ändå är i gång...

Mer datainsamling - bättre liv?

Nu jäklar skall jag bli "fit".
Jag har nu en "fitbit" på min arm.

En Fitbit Force. Ny leksak, eller kanske "hjälpmedel" är en bättre kategorisering av den.

Ser ju inte så mycket ut för världen kanske, men den där lilla saken loggar när jag rör på mig. Hur många steg jag tar varje dag, hur ofta jag rör på mig, hur mycket jag sitter still, hur många våningar trappor jag går i om dagen. Den loggar till och med hur bra jag sover och hur intensivt jag "tränar" (dvs om jag går långsamt, raskt, eller springer). Mmmm. Data! Life-logging!

Och nu sitter säkert någon och ler lite om det där med meta-data-insamling och hur jag är emot det. Men det är ju när ANDRA loggar min data. Själv vill jag naturligtvis ha så mycket data om mig själv som möjligt så att jag kan analysera hur jag lever och reda ut hur jag kan ändra på saker för att må bättre och leva frisk länge.

Den lilla mackapären har även en klocka

så den fyller en direkt funktion där på armen också. Nu behöver jag inte slita upp telefonen för att se vad klockan är längre. En klocka på armen. Så... Retro. :-D

Jag har inte satt några mål på den än, skall traska runt med den under en vecka först så jag vet hur min vardag ser ut, sedan kan jag sätta mål som gör att jag måste röra på mig mer.