Årets längsta dag...

Inte bara för att det är sommarsolstånd, utan mer för att "den som väntar på något gott" ju som bekant alltid väntar för länge.

Och som jag väntat...

På det här:

 En splirrans ny Audi!

Och inte vilken Audi som helst, utan en...

S5!
OH MY GOD! OH MY GOD! OH MY GOD!
Wiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeee!

Det är mycket pappersarbete att få med sig en bil hem. Och jag har nog skrivit ut den största check jag någonsin kommer skriva ut (ok, kanske köper man hus så småningom, den checken blir nog större). Men oj oj oj vilken bil!

Så här mycket ler man när bilen slutligen rullats ut från "showroom" och nyckeln ligger i handen:

Den är så fin att jag inte vet om jag vågar köra den. Den kanske bara borde stå i garaget med ett täcke över sig så den inte blir smutsig eller repig?
Jag kan gå ner i garaget ibland och dra igång den och trampa lite på gasen för att höra vråååååålet av den turboladdade V6:an. Det räcker kanske? :-)

Inne i bilen är det fint också. Sportstolar fick det bli, det är ju en "S" trots allt, och så lite skön djupröd färg att bryta av allt det svarta med:

Wow... Om något frågat mig för ett par år sedan så skulle jag nog sagt att jag aldrig trodde att jag skulle ha en sådan här bil. Men nu har jag det. Wow. Det är lite annorlunda klimat här borta helt enkelt...

Nu skall jag gå ner och sätta mig i bilen och försöka få ordning på data-systemet. Jag vill få den att visa temperaturen i C inte F, det gick på den förra så jag tycker det borde gå på den här också. Sedan skall jag se om det kanske blir middag någonstans utanför stan just ikväll - måste ju njuta av de första kilometrarna (odometern visade på mindre än 40km när jag hämtade upp den) i hyfsat glas trafik, innan det blir vardag och bilköer från jobbet. :-)

Och ja, till och med bromsarna är märkta med "S5". Utifall man skulle glömma vad det är för bil man har när sitter på huk och byter hjul/fyller på luft? :-D

 Förövrigt så gillar jag dagens motorutrymmen. Det är så rent och snyggt att man kan tro att det är en modell och inte en bil det är frågan om.

Men nu börjar jag nog bli lite hungrig tror jag... Dags att hitta ett ställa att åka till för att äta. :-)

Brummeli, brum, säg vem lufsar väl där...

Jo alltså... Jag nämnde väl att jag trodde att det där med björn bara var en skröna? Jag menar, jag har ju hikeat omkring här borta i flera år nu och aldrig så mycket som sett ett hårstrå av en björn.

Well. Nu är det slut på "jag har aldrig sett en björn där ute". För nu har jag det.

Oh my... Jäklar vad pulsen går i taket när man som bäst håller på att ta sig runt en bit av stigen som växts över av gräs och hängande storbladiga träd och så tar man sig runt det hela och står bara ett par meter ifrån en svartbjörn!

Jag borde väl ha tänkt på att försöka göra mer ljud ifrån mig när stigen var så svårhittad, svartbjörnar trivs i mer "lummiga" partier av skog.

Men där stod jag då, öga mot öga med en stor svart pälsboll!
Snabbt flög "vad skall man göra"-listan genom huvudet och allt snurrade. Men upp med armarna, veva lite, göra mer ljud ifrån mig (utan att låta som en pipig mus - det var svårt...) och försöka få björnen att tycka att "det här är ju inget skoj, bäst att jag går min väg".

Men se det gick inte... Istället ställer sig skrället på bakbenen. Holy crap! Iiiiik! Det är nu jag börjar backa tillbaka där jag kom ifrån, utan att snubbla på den överväxta stigen. Och helst utan att kissa på mig... ;-)

Runt grenarna tar jag mig, runt partiet med överväxt stig, sakta och med händerna i vädret fortfarande, pratandes för att liksom gno in "det här är en människa, vi står högre på näringskedjan, låt bli mig, gå din väg". Well. När jag rundat det där himskans trädhelsiket så får jag rätt bråttom i benen. Upp, upp och iväg! Med en puls på närmre 200 och rätt trötta ben redan så försöker jag så snabbt jag kan börja ta mig upp för backen jag nyss tagit mig ned för.

Behöver jag säga att jag skakade som ett asplöv, var genomdränkt av svett och hade riktigt brännande benmuskler när jag väl ansåg mig vara på tillräckligt avstånd från pälsbollen?

Jag är en rejäl fegis alltså. :-)
Nej, jag letade inte fram en annan stig att ta mig fram på, jag valde att traska tillbaka till en rätt OK utsiktspunkt jag sett på vägen ut och satte mig där och åt en tidig lunch.

Så det som skulle ha varit en heldagsutflykt på lite drygt 20km med en bergstopp att stå på och titta ut över vidderna blev istället en ungefär 16km lång hike genom skog med lite bergsutsikt längs vägen...

Nåja, ibland blir inte saker som man tänkt sig men bra ändå.
Det var fina vyer mellan träden då och då, det var vacker skog att promenera i (svårt att ta kort på skog dock, iaf med standardobjektiv) och jag hittade en liten sjö på ett stickspår också.

Så dagen får anses som lyckad iaf. Och det var en skön hike om man bortser från rushen upp för kullen bort från pälsbollen. Och en del av mig känner mig på sätt och vis lyckligt lottad som faktiskt fått se en björn i vildmarken, även om jag kanske velat att det vore på lite mer avstånd så att jag fick tillfälle att iaktta den en stund och kanske ta en bild eller två. :-) Så här i efterhand kan jag inte annat än säga att de är imponerande djur iaf.

Inga björnar

Nehepp. Inte en endaste liten björn igår heller. Trots att jag åter igen var i "björnområde". Bah! Jag börjar tro att det där med björn bara är en skröna. Men i ärlighetens namn så är jag inte ledsen för det - att kunna promenera omkring i denna fantastiska natur utan att stöta på farliga djur är en otrolig förmån.

Det bar iväg vid halv sju på morgonen. Bil har jag ju ingen just nu, väntar på att den nya skall levereras, så jag hade bokat mig en "ZipCar" för dagen. Naturligtvis fanns det ingen bil tillgänglig på de närmsta utlämningsplatserna så jag fick promenera dryga kilometern för att komma till min bil... Så man kan väl säga att hiken började redan innan den började? :-)

En och en halv timme i bil ungefär, så inte så värst långt ut den här gången. Dagens mål var den här toppen (till vänster i bild):

Mount Forgotten, ungefär 1900m över havet på dess topp.

Börtglömd? Nja, inte riktigt. Passerade ett par personer på väg upp, mötte ett par personer uppe vid utsiktsplatsen före själva toppen, och sedan en hel hög med personer när jag väl var på väg ner igen. Det var rätt trafikerat sista biten. Men tidig morgon var det som sagt rätt avskärmat från andra och det var en underbar hike.

Vägen upp var mestadels genom skog, så det blev inte så mycket bilder.

Det är grannt, och att promenera genom skog med STORA träd är avslappnande. Jag gillar skog.
Ibland bröt sig leden ut från skogen dock och man serverades underbara vyer av bergen som omslöt leden på varsin sida.

Att promenera i skuggan var skönt. Dagen var solig redan tidigt på morgonen, så temperaturen hängde med upp under dagen. Noterade runt 25C i skuggan i skogen, en bra bit över 30 i solen.

Varmt och ansträngande så det gick åt mycket vatten. Det här är första hiken jag gjort där jag fyllt på vattenförrådet "ute i fält". Tack filtersystemet, och tack underbara bergsbäckar! :-)

För nej, ingen hike är väl komplett utan ett vattenfall eller två?

Och jösses gosse var det skönt att stoppa huvudet under det porlande iskalla vattnet en stund...

Efter att ha stretat i uppförsbacke i vad som kändes som en halv evighet (det var rätt brant, stigen tog inte så långa omvägar i sitt serpentinande, ja det är ett ord har jag just bestämt...) så kom man ut på "the meadows" och vyerna öppnade upp sig. Och vilka vyer!

Och där uppe såg jag att några hade tältat över natten. Det slog mig att det här är ju inte en "national park" utan faktiskt "national forest". Ja, det är skillnad på olika där. I en "national forest" är det fritt fram att tälta lite som man vill, man behöver inga särskilda tillstånd så länge man visar lite hänsyn och inte förstör. Jag kan tänka mig att den här platsen var rätt nice att vara på så väl vid solnedgång som soluppgång - riktningen på kortet är nord-nordost och vyerna öppnar sig både åt öst och väst från den här punkten:

Tältet står alltså preciiiis vid kanten, om det inte redan framgår av träden där till vänster i bild. :-)

Det fanns en del snö här uppe, inte mycket, men tillräckligt för att det skulle blända rätt rejält i solskenet.

Efter att ha hämtat andan och strosat runt lite och njutit av utsikten så bestämde jag mig för att det var dags för lunch. Hittade en utmärkt plats att äta den på...

 En klippa som stod ett stenkast ut från utsiktsplatsen. Det var lite knöligt att ta sig upp, men det var en platt och fin liten klippa och det fanns som en liten "stol" i hur stenarna hade nötts loss. Perfekt!

Utsikten åt höger från var majestätisk. Här kunde jag sitta nästan hur länge som helst...om det inte vore för att rumpan gör ont efter en halvtimme sittandes på sten... Njutningsfullt var bara förnamnet. Lunchen smakar fantastiskt när man arbetat hårt för att komma till en plats att äta den på, och när utsikten är som den här så kan man inte annat än njuta.

Till vänster var utsikten också rätt fin, men klippan tog slut väldigt snabbt åt det hållet:

Det liksom knöt sig i magen bara av att tänka på att sitta vänd åt det hållet...så det gjorde jag inte. :)

Efter att ha njutit av lunch och utsikt så tog jag mig ned från min lilla klippavsats och hikeade vidare de ca tre kilometrarna ned, runt och upp på den där toppen jag visade i första kortet. Själva hiken upp bjöd inte på så mycket att ta kort på och när jag väl kom upp på toppen var jag så trött att jag bara stod där en stund och tog in vyerna. Det var inte så mycket bättre än den där lunchplatsen trots allt, jag tänkte inte att jag såg något nytt direkt, så jag glömde helt enkelt bort att ta upp kameran innan jag traskade ned igen. Ah well, det kommer säkert fler toppar att ta kort från under sommaren.

Vägen tillbaka var samma som vägen upp, men för ovanlighetens skull så tog det nästan lika lång tid ner som upp. Det brukar vara 30-50% kortare tid ned. Jag måste ha varit riktigt trött i benen alltså... Fast man kan inte annat än njuta när naturen skiner med så här klara färger mot en, solen strålar och värmen ångar upp från stenarna man passerar:

Jag älskar verkligen den här platsen. Att få bo och leva här, och ha möjlighet att då och då ta sig ut i den här fantastiska naturen, är en ynnest.

När jag väl kom ner till bilen igen var jag så trött i benen att jag insåg att jag inte skulle kunna sätta mig och köra hem direkt. Så jag öppnade alla dörrarna så det skulle bli lite korsdrag och föll ned på baksätet och slumrade en halvtimme...

Ja, det tar på krafterna att promenera upp och ned för berg i åtta timmar... Det känns som om det är alldeles för kort tid kvar tills det är dags för Mt Rainier. Dags att börja träna de där stackars benen lite mer seriöst nu tror jag...

Idag är det en slappar-dag. Solen skiner som bara den, det är över 20 grader varmt trots att klockan bara passerat nio på morgonen och jag svettas bara av att gå omkring i lägenheten. Det blir inte många knop gjorda idag tror jag.

Ah. Sommar!

Långhelg

Imorgon, måndag, är det "Memorial day" här i väst. Det är en dag till åminnelse av de som stupat i strid. Så vi är lediga. Tre dagars helg alltså.

Eller...nej... Det blev visst nästan fyra. Min chef tyckte nämligen i torsdags att jag inte skulle jobba på fredag. Så jag försökte låta bli.

Men det är liksom lite svårt att släppa helt när man håller på med saker man faktiskt tycker är intressant och skoj. Så jag jobbade lite i alla fall. Svarade på mail, skrev lite kod, läste en artikel eller två relaterad till det jag jobbar med.

Men sedan blev det kväll och en vän och jag traskade ut och testade den nya grekiska restaurangen som öppnat ett par kvarter bort. Det var...inte som grekiska restauranger brukar vara. Dvs det var inte GIGANTISKA portioner, det var inte moussaka och tzatziki, det var inte tunga rödvin och bröd.

Det var istället ganska lagom portioner, till och med för ett par europeiska ögon, det var lättare rätter med tydligt grekiskt ursprung eller kryddval. Vinlistan innehöll nästan lika mycket vitt som rött och det var ett riktigt bra utbud. Och största överraskningen - de hade grekisk öl! Jag tror inte jag druckit grekisk öl tidigare faktiskt. Något nytt! Woho!

...fast den var ju mest som Budweiser eller Millers eller någon annan blaskig ljus öl. Nåja, nu fick jag pricka av något på "att göra"-listan iaf, så behöver jag inte göra det igen. ;-)

Och sist men inte minst så var lokalerna öppna, ljusa och luftiga. Inte murriga och fyllda med "antika grekiska saker". :-)

Kvällen gick sedan över till att sitta på Canon och smutta på ett par riktigt bra drinkar och prata om allt och inget. Och som sig bör på Canon så fick det bli en whisky som avslutning på kvällen - de har ju trots allt troligen USAs största whiskyutbud. Eller iaf det mest imponerande jag sett någonstans alls i mitt liv. ÖVERALLT i lokalen står det whiskyflaskor. Till och med i skåpen på toaletterna! Varenda tidigare fri yta på väggarna tas upp av hyllor med flaskor, och efter att ha pratat med en av bartenderna tidigare så vet jag också att ägaren hyrt en angränsande lokal bara för att kunna förvara flaskor i. Oh my... Jo, de har över 3000 sorters whisky/rye/burbon och listan växer hela tiden.

Stackars bartendern fick leta över hela lokalen för att försöka hitta whiskyn jag beställde. Han misslyckades och bad så otroligt mycket om ursäkt. Han hittade dock den andra jag valde, så det blev bra iaf.

När vi satt där och sippade på våra whiskys och var så där djupt belevade och manliga (host, harkel, host, host) så dök naturligtvis funderingen upp: Vilken whisky skulle Sean Connery dricka?

Jag lade min röst på en Glenmorangie av någotslag. Vad säger ni?

Sista natten med...

sängen var i går natt.

Woho! Äntligen kom min nya säng!

Först fick jag minsann montera lite. Trots att det inte var en säng från IKEA!
Nåja, jag behövde inte släpa på alla tunga saker upp till lägenheten i solen och värmen i alla fall, det gjorde budfirman åt mig. Tack budfirman!

Sedan var det på med resårbotten och madrass. Mmmm. MASSOR med madrass. Plötsligt befinner jag mig si så där 30cm högre upp när jag skall sova. Det är ju lite ovant, men eftersom jag börjar bli gammal är det säkert bra för mig, om inte annat är det ju lättare att komma ur sängen på morgnarna när benen är stumma och knäna gnäller lite av för många kilometer i upp- och nedförsbacke dagen innan. ;-)

Och sist men inte minst på med lakan och täcke och kuddar och örngott och allt sådant. ALLT är nytt idag. Mmmmm. Kommer sova som om jag vore på Hilton. ;-)

...ja, alltså, det är en Hilton-säng. Samma modell som på hotellen. Jag bestämde mig tidigare i år för att eftersom jag sover så bra i de där sängarna så kanske jag skulle köpa mig en. Visst, de är dyrare än IKEA-prylarna, men de är inte riktigt lika dyra som Hästens... Och som sagt, jag sover så otroligt bra i dem. Det är ju inte alltid man kan prova sin nya säng fler nätter om året innan man köper den. :-)

Den gamla sängen står kvar mot väggen idag, den skall iväg med skrotbilen så snart den behagar komma förbi. Troligen i mitten på veckan som kommer. Tack och adjö gamla IKEA-säng... 10 år var mer än en livstid för en sådan madrass tror jag.

Äntligen!

Igår gav jag mig ut igen. Ut från stan. Ut till ungefär samma plats där det regnade och var snö tidigare i veckan.
Tre timmars bilfärd och så ut med hela packningen på ryggen! Yeehaw!
Började vid "Easy Pass" en, som namnet kanske avslöjar, inte allt för tung hike.

...men hoj vad det inte var sant.
För bara en kilometer in på leden så var det snarare "No pass":

Leden hade förvandlats till en bäck. Nehepp. Jag hade ju inte vadarstövlarna på mig så det var bara att vända och hitta en annan hike. Vädret var ju i alla fall på min sida så humöret hölls uppe även om naturen åter verkade motarbeta mig.

Iväg till nästa hike, "tvärs över gatan" mer eller mindre. Men där gick jag också bet. Redan innan jag parkerat. Ety parkeringen var täckt med 1m packad snö...
Well. Hade jag haft snöskor med mig så... Men det hade jag ju inte. Så iväg till nästa hike då... Någonstans måste det ju vara fritt fram på en led ett par kilometer iaf!?!

Jodå. Med ett namn som inte gick att låta bli att traska ut till så:

"Djävulens park". :-) Det kan nog inte bli mer metall att hikea än så...

Skogspromenad mest hela vägen upp på berget. Rejäl lutning på leden, men oj vad vackert det var!

 Mellan träden här och där tittade bergskedjorna fram. Jag stannade ofta och bara njöt av utsikten.

 Efter dryga två timmars promenad hittade jag en glänta att stanna och äta lunch i. Solen värmde, det doftade varm barrskog och fåglar kvittrade ibland på avstånd. Lugnt, skönt, avslappnande. Oj vad jag tycker om det här!

Men allt var ju inte bara en lugn promenad i skogen. Det fanns lite hinder att ta sig över/runt. Allt från stora rotvältor, via stockar, till forsande vattenfall som någon slängt ett par grenar över som hjälp att balansera.

Vet inte om de där stockarna hjälpte eller stjälpte. Men över kom jag utan allt för mycket plask.

Nådde inte hela vägen för hiken. 8km in var det snö igen. Alldeles för mycket av den. Försökte en stund men efter att ha trampat igenom och ner till knät fler gånger än jag orkar minnas så gav jag upp. Hiking skall vara njutningsfullt, inte något man svär över...

Men, men. Det var en riktigt skön dag i solsken och värme.
Stannade på vägen tillbaka och tog en mat-och-vätske-paus med den här utsikten:

Diablo... Som sagt, namnen här uppe är fantastiska. :-)

Och ja, jag älskar det här området. Det är så vackert att det nästan gör ont att titta på...

Idag kom alla mina hiking-kartor! Nu blir det planera av. Ingen led skall gå otrampad innan sommaren är slut! :-D

Vissa dagar

...går inte saker som man hoppas.
Som idag tex. Det gick inget bra att hike:a. Alls.

Redan när jag svängde ut från garaget i Seattle så regnade det. Man kunde ju hoppas att det skulle lätta på vägen, det var ju trots allt 2,5timmes bilfärd till destinationen för dagen.

Men se inte det inte.

Det var regn från början till slut, med lite snö som bonus mitt i. Jag försökte ha ett gott humör när jag startade:

Jag hade ju trots allt regnkläder - så hur illa kunde det bli?

...bra mycket mer illa skulle det visa sig...
Det blev kallare i takt med att höjdmetrarna lades på. Och när jag stannade för att försöka ta in lite av vyerna i alla fall så såg jag detta:

Ser ni toppen där i mitten av bilden? Mhm.
Ser ni snötäcket under och till höger om den? Mhm.
DÄR gick leden. Eller. Den skulle ha gått där. Om den gick att hitta...

Inte nog med att det var snö på marken, någon gång runt 1500m bestämde sig temperaturen för att halka ned så pass att regnet blev till snö istället. Men det var då själva...

Anyways. Jag försökte i alla fall ta mig hela vägen. På andra sidan av den där ryggen finns närmligen en sjö och det skall vara riktigt vackert, även när det regnar och är lite dimma...

Men det gick inte. Snötäcket visade sig vara för mjukt för att gå på, så jag sjönk ned till vaderna. Kanske hade man kunnat plöja igenom det med lite vilja, om det inte vore för att det var rätt brant också. Lös kramsnö i backe är en typiskt dålig sak. Så det var ju bara att vända om och gå tillbaka då...

Eftersom det blev så kallt och snöade så funkade inte regnkläderna riktigt som de borde. Det blev kondensation på insidan, så det rann kallt vatten över hela mig. Länge och mycket. Niiiiiiice.

Behöver jag säga att jag var oderntligt nedkyld när jag väl kom ner igen? Det var jag. Så pass att det kändes varmt att få av sig kläderna och torka sig lite med en handduk trots att det fortfarande regnade kallt på mig. Illa. Illa. Kände inte för att hitta ett motell att torka mig och mina kläder på, så jag vände tillbaka hela vägen hem istället.

Tillbaka på ruta noll alltså. Vädret skall vara bättre imorgon säger prognosen just nu, får väl se om det stämmer. Drar ut igen när klockan pinglar tidigt imorgon bitti.

Just ja. Som om moder natur inte tyckte att det var nog att slänga snö, regn, vind och dimma på mig så dolde hon en kladdig lera under snön. Kladdig lera är hal. Snö som packas ihop under foten åker rätt bra undan om det är lera under snön.

Swoooooosh! Spagat!
Eller. Inte riktigt. Eftersom jag är vig som ett kylskåp och graciös som en noshörning så bestämde sig det bakre benet för att det där med split är inte alls kul, istället är det mycket roligare att böja på benet så att man landar rakt på knät. Oh ja. Det är jätteroligt... SMACK! Och då kan man ju tänka "Ja men, det var ju lera under snön. Snö och lera är ju mjuka saker, så det var väl inte så farligt.". Man kunde ju ha hoppats på det. Men nu var ju moder natur på lite kinkigt humör just idag, så hon såg till att det låg en sten preciiiiiis där mitt knä tog i marken.

Blev visst lite rött på insidan av regnkläderna.
Visade sig att det inte var så farligt, mest skrapat. Men kraften i fallet var rätt hård så jag är lite öm. Det har säkert gått över till imorgon.

Så nu skall jag sura lite i soffan över att jag fortfarande är i Seattle och att det inte blev mer än en 2 timmars hike idag...