Ett drygt års slit...

...fick äntligen se världen igår.

Windows 10 släpptes "på riktigt". Vi har ju släppt förhands-versioner sedan i höstas, men nu var det dags för vad vi kallar "RTM" ("Release To Manufacturing") och det innebär att projektet är färdigt.

Jag försökte göra ett överslag på hur många timmar jag lagt ner på den här releasen, men jag gav upp när jag passerade vad de flesta svenska fackförbund anser är taket för vad man skall arbeta på ett år, inklusive max övertid.

Ja, jag har jobbat mycket. Men jag har haft skoj medan jag gjort det. För det mesta i alla fall. Som med allting här i världen så är det ju inte bara en dans på rosor, det är mycket frustration, en del skitgöra och en hel del "medling" mellan olika viljor för att hitta en väg framåt som fungerar.

Men när vår PM-chef står på scen på //build/ (vår utvecklarkonferens som var i slutet på april) och pekar ut prylar som jag varit med och sett till att de funkar, och att sedan få ett handskrivet "tack för ett otroligt jobb" brev från avdelningschefen, well, då känns det som att tiden man lagt ned faktiskt gjorde skillnad. Och ja, jag är väl rätt "lättköpt" då det räcker med att jag får cred för det jag gjort för att jag skall vara glad. Visst, det skadar ju inte när sådan cred kommer med bonusar, men det är inte pengarna i sig som driver mig.

"Windows is now Windows again" som han uttryckte det. Och ja, där i ligger en stor del av det jag gjort (och fortfarande gör) - mitt team är kärnan under applikationsfönstren så att säga. Det här är ju inte en teknisk blog så jag går inte in på mer detaljer än så. Den som frågar kan få timmar av utläggning om vad det är jag "egentligen pysslar med", men det passar bättre över en öl/ett glas vin, eller ett par. :-)

Senaste två månaderna har dock inte bara varit Windows 10 för min del, för som med det mesta annat så är det ju så att PM skall ligga lite före utvecklarna, så redan innan vi stängde säcken för det som släpptes igår så började jag jobba på nästa release, och nästa efter det...

"Ingen rast, ingen ro" skulle man kunna säga. Men visst, det har inte varit riktigt samma höga tempo som det var i våras (tack och lov, man kan inte köra i max-fart hela tiden). Och nu när vår lilla bäbis väl traskat ut i världen är det dags att fira. Vi börjar i nästa vecka och håller igång till mitten av augusti. Det blir Champagne med teamet för at fira hur fantastiskt mycket vi fick gjort (trots allt vi kapade bort i prioriteringarna). Sedan är det BBQ med avdelningen - hundratals personer, lite sociala lekar, bärs och grillning. Och så avslutar vi med ett stort "ship party" med hela operativsystems-gruppen - tusentals människor! Det blir jippo i kvardrat det.

Augusti är lite av en party-månad alltså. :)

/sign "Work hard, play hard"

Regnet det bara öser ner....

Men inte blir jag blöt om skor och strumpor inte för jag stannar inne. :-)

Då vädret bestämde sig för att bli dåligt i hela Washington (nåja, inte hela men i alla fall alla delar man kan nå med 3h bilfärd ifrån Seattle) den här helgen så bestämde jag mig för att ta en helg att inte göra något alls. Dvs ingen hike den här helgen.

När jag gör ingenting alls så spelar jag gärna lite TV-spel. Igår körde jag igenom ungefär halva Dead or Alive 5 (fighting spel, i brist på Tekken får man ta det näst bästa) vad gäller "achievements". Bra för rankingen inom teamet, jag ligger lite efter vad gäller så kallad "gamer score" (antal poäng man samlat på sig genom att spela olika spel), men så var jag ju en Playstation ägare rätt länge...

Men man kan ju inte spela TV-spel hela dagarna, så det blev lite bokläsande också. Håller på att ta mig igenom Seveneves av Neal Stephensson. Den har fått ganska milda recensioner, men jag är hittills inte besviken iaf.

Och när boken börjar kännas lite tung i händerna så tar man sig, trots regnet, ut och går på bio. Det brukar inte bli så mycket bio under sommaren. Inte för att jag inte tycker om att se på film när det är varmt och soligt ute, utan snarare för att "sommar-filmer" är rätt tråkiga - mycket effekter men lite substans. Som Jurassic World som jag såg för några veckor sedan tex. Hemsk film. Men snygg.

Igår såg jag dock en film som var värd tiden i biomörkret - Mr Holmes. En lite annorlunda twist på Sherlock Holmes. Nu som gammal man, som mer brottas med sin egen dödlighet och relationer till andra människor än med ett klurigt "mord-mysterium". Riktigt, riktigt bra. Om än kanske lite deppig. Att det blev så bra som det blev var nog mycket Ian McKellens förtjänst - fantastisk skådespelare!

I övrigt då? Händer det inget i livet? Jodå, det är "shipping time" här borta. Nästa vecka trillar Windows 10 ut genom dörrarna och det är mycket att stå i. Så mellan det, att jobba på "nästa sak" och träningen inför Rainier så blir det inte så mycket tid över till annat. Jag borde skriva massa kod, men hittar inte fokus. Jag borde blogga, men hittar inte fokus. Jag borde...

Just ja. Diet-prylen. Det är...annorlunda. Att inte stoppa i sig lika mycket energi som man gör av med gör att... Well... Att man saknar energi helt enkelt. I alla fall för min del. Men det ger resultat och det är vad jag behöver just nu.

En dag till av helg att ta sig igenom innan det är dags för jobb igen. Om man skulle ta och spela lite TV-spel...

Dags att släppa ryggsäcken

Ja alltså, inte den vanliga ryggsäcken utan den där lite mindre som jag bär runt midjan och rumpan typ...

Det är två månader kvar tills jag skall traska upp på Mt Rainier, jag har för mycket "basvikt" och behöver således bli av med ett par kilon. Då jag verkar jag svårt att "komma igång" och fokusera på att tappa de där kilona på eget bevåg så tog jag beslutet att betala någon annan för att peka med hela handen och säga åt mig hur jag skall göra. Aaah, the American way of life! ;-)

Så i torsdags förra veckan träffade jag en dietist och tillsammans satte vi ihop en måltidsplan baserad på vilka dagar jag tränar, hikar, etc. I måndags var jag så iväg och hämtade upp min första kasse mat.

Japp. En kasse mat. Färdig och bara att lasta in i kylen och sedan plocka ut låda efter låda vid rätt tillfällen enligt schemat som packats med maten. Himla smidigt. Det "fina" med det här programmet är alltså att allt är färdigt, bara att hämta en kasse färdigpackad mat två gånger i veckan. Dvs jag behöver inte kliva in i en matbutik på tre veckor (det är så långt programmet är) och riskera att falla för suget att köpa mumsiga saker att äta mycket av... Och inte heller riskerar jag att komma hem sent och "inte orka laga mat". Det finns med andra ord inga ursäkter den här gången.

Det enda som stökar med min hjärna är dock att de tyckte "max en kopp kaffe om dagen". What?! Jag är SVENSK! "We run on coffee" skulle kunna vara Sveriges slogan. Så det är lite omställning. Morgonkaffe alltså. En kopp. Sedan inget mer. På hela dagen. Aiiiigh!

Så ja, jag dricker lite koffeinfritt te istället. I alla fall i en övergångsperiod. Svårt att bryta vanor som cementerats över si så där 25 års tid...

Målet med den här övningen då, vad är det?
Well. Det är två mål jag siktar på. Det första är att tappa drygt 5kg under de här tre veckorna. Det borde gå tycker jag. Det andra är att få en omställning mentalt, mindre skräpmat, bryta dåliga vanor (mackor på kvällen, mycket restaurangmat i stora portioner) och förhoppningsvis sätta en riktning för ungefär 5kg till bort och sedan hålla den "trivselvikten" med ett lite mer hälsosamma kostvanor.

Mt Rainier, here I come!

Grattis på födelsedagen Amerika!

Ja, alltså, det är så de säger här borta på 4:e juli. "Amerikas födelsedag", för här borta är Amerika det samma som USA. De andra länderna på den här kontinenten har bara inte förstått storheten med USA och blivit en del av dem än. ;-)

Det har varit underbara veckor ett tag nu. Jobbigt varma, men sol och värme skall man aldrig klaga över så jag försöker njuta så gott det går när svetten rinner av 30+ i lägenheten på kvällarna...

Igår var inget undantag från detta. Eftersom jag tittat på väderprognosen redan innan så visste jag ju detta, så jag bestämde mig i fredags för att lördagen minsann skulle spenderas ute i naturen. Sagt och gjort. Strax efter 04 klev jag upp ur sängen och lastade in ryggsäcken i bilen och gav mig iväg.

Första hikingturen med nya bilen... Aj aj aj vad dammig den blev, och full av krossade insekter på framrutan! Iiiiiiih! Måste tvätta den idag eller imorgon, så här kan vi ju inte ha det...

Anyways. Det blev en sväng ut till Mt Rainier-området. Sunrise point. Medan jag avverkade sista sträckan på vindlande serpentinvägar så så jag månen gå ned bakom Mt Rainier. Fantastiskt vackert!

Det tar lite drygt två timmar att ta sig ut till berget, så när jag väl anlände var det långt efter soluppgång. Men det var svalt i luften på två tusen meters höjd, så med ett leende traskade jag iväg från parkeringsplatsen och ut mot "The Burroughs" - tre bergstoppar med de otroligt kreativa namnen "första Burroughs", "andra Burroughs" och "tredje Burroughs"...

Vägen ut bjuder på härliga vyer. Det är liksom svårt att inte börja le redan efter ett par hundra meter. Och när det går en timme mellan varje person man ser...well. Jag gillar't. :-)

 Redan vid första Burroughs är Mt Rainier där och visar upp sig. Om dryga två månader skall jag alltså stå där uppe och titta ned åt det här hållet istället. Det känns...underligt.

Det är svårt att fånga på bild dessa dalar nedanför bergstopparna. Det gröna där nere är inte gräs - det är skog... Livet ser lite annorlunda ut från ca2400meters höjd.

En lunchutsikt så god som någon får jag nog säga.

Det var en liten kulle med snö kvar uppe på tredje Burroughs. Den gjorde att jag kom upp si så där 2-3meter högre än man annars kommer upp här borta. Höjdrekord! :-D

Att promenera ut på dessa avsatser och stå och se ut över vidderna - obetalbart.

Och en av de absolut bästa sakerna med att stanna och äta lunch är att ta av sig kängorna en stund och låta brisen kyla fötterna. Man uppskattar det lilla när man är ute och promenerar i naturen. En bris mellan tårna är värd mer än den senaste modellen av telefon, any day här ute. :-)

Det här kortet får mig dock att känna en sorgeklump i magen. Det är nämligen så att den här lilla sjön kallas för "Frozen lake", eller "den frusna sjön". Detta då den är täckt av snö och is still största delen, året runt. I slutet på sommaren första året jag var uppe här så var ungefär en tredjedel av sjön täckt av ett tjockt lager is och snö. Nu är vi knappt i början på sommaren och isen är nästan helt borta...

Men det är svårt att deppa över förlorad is när man ett par minuter senare står här... Naturen är underbar. Jag kan inte beskriva hur glad jag är att jag hamnat här. Det är fantastiskt och jag njuter av varje minut jag befinner mig här ute, ja även när skoskavet kommer krypande och fötterna värker efter timmar av promenader. Det är härligt på sitt sätt...

Så med en liten utsikt över den där stenbumlingen jag skall upp på om ett par månader lämnade ja så hikingen för att ta mig tillbaka till civilisationen och fira "Amerikas födelsedag".

Då jag ju gav mig ut tidigt och bara promenerade i sex timmar så var jag hemma i "vettig" tid. Dvs det fanns tid till att bygga sig en ordentlig födelsedagsmiddag. :-)

'MERICA! Är ju ett land där man nästan helst skall äta sin kossa direkt från fältet efter att ha brottat ned den med sina bara händer. "Manly men" och allt det där. Så, kött fick det bli en dag som denna.

Tanken var biff serverad med karameliserad lök och en näve ungsstekta grönsaker. Och så blev det också. Den där blaskiga amerikanska ölen i bakgrunden då? Varför finns den där? Well. Det var ju stekhett ute så jag behövde få i mig ordentligt med vatten. :-)

Och jag får nog faktiskt lov att erkänna att en Bud sitter rätt bra när det är så illa varmt ute. Man vill liksom inte ha de där tunga, bittra, smakfulla ölerna när det är över 30C i skuggan.

Men till biffen serverades det rött vin. Man kan ju inte vara hur barbarisk som helst ens när man firar 'MERICA!

Till efterrätt skulle jag ha gjort en liten äppelpaj, men det blev det inget med. Mättnaden var total och det beslutades att mötas upp med ett par vänner för en svalkande drink innan kvällens fyrverkerier istället.

Oj oj oj... De kan det där med att fira här borta alltså.
Innan fyrverkerierna började så flög det en STOR helikopter (den där sorten man kallade för "bananhelikopter" som liten) runt sjön där tillställningen begav sig. Under helikoptern var det monterat en flaggstång med en GIGANTISK amerikansk flagga. Och de tusentals som samlats för att se spektaklet vrålade och applåderade och busvisslade och ropade "Happy birthday America!" till varandra medan den flög runt.
Det är svårt att inte dras med i sådant...

Det går inte riktigt att fånga sådant här på kort, de få försök jag gjorde blev suddiga i natthimlen. Så jag får avsluta posten med litet kort på den första fyrverkeripjäsen istället.

Grattis på födelsedagen Amerika, och tack för att jag får vara med och uppleva allt det här.

Årets längsta dag...

Inte bara för att det är sommarsolstånd, utan mer för att "den som väntar på något gott" ju som bekant alltid väntar för länge.

Och som jag väntat...

På det här:

 En splirrans ny Audi!

Och inte vilken Audi som helst, utan en...

S5!
OH MY GOD! OH MY GOD! OH MY GOD!
Wiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeee!

Det är mycket pappersarbete att få med sig en bil hem. Och jag har nog skrivit ut den största check jag någonsin kommer skriva ut (ok, kanske köper man hus så småningom, den checken blir nog större). Men oj oj oj vilken bil!

Så här mycket ler man när bilen slutligen rullats ut från "showroom" och nyckeln ligger i handen:

Den är så fin att jag inte vet om jag vågar köra den. Den kanske bara borde stå i garaget med ett täcke över sig så den inte blir smutsig eller repig?
Jag kan gå ner i garaget ibland och dra igång den och trampa lite på gasen för att höra vråååååålet av den turboladdade V6:an. Det räcker kanske? :-)

Inne i bilen är det fint också. Sportstolar fick det bli, det är ju en "S" trots allt, och så lite skön djupröd färg att bryta av allt det svarta med:

Wow... Om något frågat mig för ett par år sedan så skulle jag nog sagt att jag aldrig trodde att jag skulle ha en sådan här bil. Men nu har jag det. Wow. Det är lite annorlunda klimat här borta helt enkelt...

Nu skall jag gå ner och sätta mig i bilen och försöka få ordning på data-systemet. Jag vill få den att visa temperaturen i C inte F, det gick på den förra så jag tycker det borde gå på den här också. Sedan skall jag se om det kanske blir middag någonstans utanför stan just ikväll - måste ju njuta av de första kilometrarna (odometern visade på mindre än 40km när jag hämtade upp den) i hyfsat glas trafik, innan det blir vardag och bilköer från jobbet. :-)

Och ja, till och med bromsarna är märkta med "S5". Utifall man skulle glömma vad det är för bil man har när sitter på huk och byter hjul/fyller på luft? :-D

 Förövrigt så gillar jag dagens motorutrymmen. Det är så rent och snyggt att man kan tro att det är en modell och inte en bil det är frågan om.

Men nu börjar jag nog bli lite hungrig tror jag... Dags att hitta ett ställa att åka till för att äta. :-)

Brummeli, brum, säg vem lufsar väl där...

Jo alltså... Jag nämnde väl att jag trodde att det där med björn bara var en skröna? Jag menar, jag har ju hikeat omkring här borta i flera år nu och aldrig så mycket som sett ett hårstrå av en björn.

Well. Nu är det slut på "jag har aldrig sett en björn där ute". För nu har jag det.

Oh my... Jäklar vad pulsen går i taket när man som bäst håller på att ta sig runt en bit av stigen som växts över av gräs och hängande storbladiga träd och så tar man sig runt det hela och står bara ett par meter ifrån en svartbjörn!

Jag borde väl ha tänkt på att försöka göra mer ljud ifrån mig när stigen var så svårhittad, svartbjörnar trivs i mer "lummiga" partier av skog.

Men där stod jag då, öga mot öga med en stor svart pälsboll!
Snabbt flög "vad skall man göra"-listan genom huvudet och allt snurrade. Men upp med armarna, veva lite, göra mer ljud ifrån mig (utan att låta som en pipig mus - det var svårt...) och försöka få björnen att tycka att "det här är ju inget skoj, bäst att jag går min väg".

Men se det gick inte... Istället ställer sig skrället på bakbenen. Holy crap! Iiiiik! Det är nu jag börjar backa tillbaka där jag kom ifrån, utan att snubbla på den överväxta stigen. Och helst utan att kissa på mig... ;-)

Runt grenarna tar jag mig, runt partiet med överväxt stig, sakta och med händerna i vädret fortfarande, pratandes för att liksom gno in "det här är en människa, vi står högre på näringskedjan, låt bli mig, gå din väg". Well. När jag rundat det där himskans trädhelsiket så får jag rätt bråttom i benen. Upp, upp och iväg! Med en puls på närmre 200 och rätt trötta ben redan så försöker jag så snabbt jag kan börja ta mig upp för backen jag nyss tagit mig ned för.

Behöver jag säga att jag skakade som ett asplöv, var genomdränkt av svett och hade riktigt brännande benmuskler när jag väl ansåg mig vara på tillräckligt avstånd från pälsbollen?

Jag är en rejäl fegis alltså. :-)
Nej, jag letade inte fram en annan stig att ta mig fram på, jag valde att traska tillbaka till en rätt OK utsiktspunkt jag sett på vägen ut och satte mig där och åt en tidig lunch.

Så det som skulle ha varit en heldagsutflykt på lite drygt 20km med en bergstopp att stå på och titta ut över vidderna blev istället en ungefär 16km lång hike genom skog med lite bergsutsikt längs vägen...

Nåja, ibland blir inte saker som man tänkt sig men bra ändå.
Det var fina vyer mellan träden då och då, det var vacker skog att promenera i (svårt att ta kort på skog dock, iaf med standardobjektiv) och jag hittade en liten sjö på ett stickspår också.

Så dagen får anses som lyckad iaf. Och det var en skön hike om man bortser från rushen upp för kullen bort från pälsbollen. Och en del av mig känner mig på sätt och vis lyckligt lottad som faktiskt fått se en björn i vildmarken, även om jag kanske velat att det vore på lite mer avstånd så att jag fick tillfälle att iaktta den en stund och kanske ta en bild eller två. :-) Så här i efterhand kan jag inte annat än säga att de är imponerande djur iaf.

Inga björnar

Nehepp. Inte en endaste liten björn igår heller. Trots att jag åter igen var i "björnområde". Bah! Jag börjar tro att det där med björn bara är en skröna. Men i ärlighetens namn så är jag inte ledsen för det - att kunna promenera omkring i denna fantastiska natur utan att stöta på farliga djur är en otrolig förmån.

Det bar iväg vid halv sju på morgonen. Bil har jag ju ingen just nu, väntar på att den nya skall levereras, så jag hade bokat mig en "ZipCar" för dagen. Naturligtvis fanns det ingen bil tillgänglig på de närmsta utlämningsplatserna så jag fick promenera dryga kilometern för att komma till min bil... Så man kan väl säga att hiken började redan innan den började? :-)

En och en halv timme i bil ungefär, så inte så värst långt ut den här gången. Dagens mål var den här toppen (till vänster i bild):

Mount Forgotten, ungefär 1900m över havet på dess topp.

Börtglömd? Nja, inte riktigt. Passerade ett par personer på väg upp, mötte ett par personer uppe vid utsiktsplatsen före själva toppen, och sedan en hel hög med personer när jag väl var på väg ner igen. Det var rätt trafikerat sista biten. Men tidig morgon var det som sagt rätt avskärmat från andra och det var en underbar hike.

Vägen upp var mestadels genom skog, så det blev inte så mycket bilder.

Det är grannt, och att promenera genom skog med STORA träd är avslappnande. Jag gillar skog.
Ibland bröt sig leden ut från skogen dock och man serverades underbara vyer av bergen som omslöt leden på varsin sida.

Att promenera i skuggan var skönt. Dagen var solig redan tidigt på morgonen, så temperaturen hängde med upp under dagen. Noterade runt 25C i skuggan i skogen, en bra bit över 30 i solen.

Varmt och ansträngande så det gick åt mycket vatten. Det här är första hiken jag gjort där jag fyllt på vattenförrådet "ute i fält". Tack filtersystemet, och tack underbara bergsbäckar! :-)

För nej, ingen hike är väl komplett utan ett vattenfall eller två?

Och jösses gosse var det skönt att stoppa huvudet under det porlande iskalla vattnet en stund...

Efter att ha stretat i uppförsbacke i vad som kändes som en halv evighet (det var rätt brant, stigen tog inte så långa omvägar i sitt serpentinande, ja det är ett ord har jag just bestämt...) så kom man ut på "the meadows" och vyerna öppnade upp sig. Och vilka vyer!

Och där uppe såg jag att några hade tältat över natten. Det slog mig att det här är ju inte en "national park" utan faktiskt "national forest". Ja, det är skillnad på olika där. I en "national forest" är det fritt fram att tälta lite som man vill, man behöver inga särskilda tillstånd så länge man visar lite hänsyn och inte förstör. Jag kan tänka mig att den här platsen var rätt nice att vara på så väl vid solnedgång som soluppgång - riktningen på kortet är nord-nordost och vyerna öppnar sig både åt öst och väst från den här punkten:

Tältet står alltså preciiiis vid kanten, om det inte redan framgår av träden där till vänster i bild. :-)

Det fanns en del snö här uppe, inte mycket, men tillräckligt för att det skulle blända rätt rejält i solskenet.

Efter att ha hämtat andan och strosat runt lite och njutit av utsikten så bestämde jag mig för att det var dags för lunch. Hittade en utmärkt plats att äta den på...

 En klippa som stod ett stenkast ut från utsiktsplatsen. Det var lite knöligt att ta sig upp, men det var en platt och fin liten klippa och det fanns som en liten "stol" i hur stenarna hade nötts loss. Perfekt!

Utsikten åt höger från var majestätisk. Här kunde jag sitta nästan hur länge som helst...om det inte vore för att rumpan gör ont efter en halvtimme sittandes på sten... Njutningsfullt var bara förnamnet. Lunchen smakar fantastiskt när man arbetat hårt för att komma till en plats att äta den på, och när utsikten är som den här så kan man inte annat än njuta.

Till vänster var utsikten också rätt fin, men klippan tog slut väldigt snabbt åt det hållet:

Det liksom knöt sig i magen bara av att tänka på att sitta vänd åt det hållet...så det gjorde jag inte. :)

Efter att ha njutit av lunch och utsikt så tog jag mig ned från min lilla klippavsats och hikeade vidare de ca tre kilometrarna ned, runt och upp på den där toppen jag visade i första kortet. Själva hiken upp bjöd inte på så mycket att ta kort på och när jag väl kom upp på toppen var jag så trött att jag bara stod där en stund och tog in vyerna. Det var inte så mycket bättre än den där lunchplatsen trots allt, jag tänkte inte att jag såg något nytt direkt, så jag glömde helt enkelt bort att ta upp kameran innan jag traskade ned igen. Ah well, det kommer säkert fler toppar att ta kort från under sommaren.

Vägen tillbaka var samma som vägen upp, men för ovanlighetens skull så tog det nästan lika lång tid ner som upp. Det brukar vara 30-50% kortare tid ned. Jag måste ha varit riktigt trött i benen alltså... Fast man kan inte annat än njuta när naturen skiner med så här klara färger mot en, solen strålar och värmen ångar upp från stenarna man passerar:

Jag älskar verkligen den här platsen. Att få bo och leva här, och ha möjlighet att då och då ta sig ut i den här fantastiska naturen, är en ynnest.

När jag väl kom ner till bilen igen var jag så trött i benen att jag insåg att jag inte skulle kunna sätta mig och köra hem direkt. Så jag öppnade alla dörrarna så det skulle bli lite korsdrag och föll ned på baksätet och slumrade en halvtimme...

Ja, det tar på krafterna att promenera upp och ned för berg i åtta timmar... Det känns som om det är alldeles för kort tid kvar tills det är dags för Mt Rainier. Dags att börja träna de där stackars benen lite mer seriöst nu tror jag...

Idag är det en slappar-dag. Solen skiner som bara den, det är över 20 grader varmt trots att klockan bara passerat nio på morgonen och jag svettas bara av att gå omkring i lägenheten. Det blir inte många knop gjorda idag tror jag.

Ah. Sommar!