Träning

Igår var det dags att ta ett test för att se om jag är i form nog för den där lilla bergsvandringen om en månad...

Testet i fråga var att traska upp till Camp Muir uppe på Mt Rainier, "base camp". Det är en 7km hike, varav lite drygt 3km är upp över glaciärer. Dvs det är promenera i snö i starkt uppförslut (1500m på de 7kilometrarna, varav 700m de sista 2 kilometrarna - ouff!).

"Om man kan traska upp till Camp Muir på tre timmar så är man i form nog att traska hela vägen" säger den lokala bondepraktikan. Så 3 timmar var vad jag satte siktet på.

Lämnade Seattle vid strax efter 06 på morgonen, stannade för en kaffe på vägen och var vid Paradise (där hiken börjar) vid strax innan 09. På med den tunga ryggsäcken (nästan 15kg!) och iväg!

Solsken men inte stekande. Det var bara runt 15C när jag satte igång och prognosen sa att det skulle vara runt nollan eller till och med någon minusgrad uppe vid base camp. Så ryggsäcken hade ordentligt med kläder i sig utöver allt vatten...

 Första biten av hiken är riktigt vacker. Men som ni kanske ser av bilden ovan så var det lite "rökigt" i horisonten. Vi har stora skogsbränder i delstaten som har varit igång länge nu. Igår var det så illa att till och med Seattle var täckt av ett tjockt lager rök. Jag höll tummarna för att det inte skulle bli rökigt över Mt Rainier i alla fall, vore ju trist att ha traskat upp till över 3000m höjd och inte kunna se något...

Men det började bra i alla fall - klar himmel och bra sikt. :-)

Jag passerade ett par guide-team på vägen upp. Ett från IMG (gruppen jag skall upp med) och ett från RMI (en annan guidefirma). Kanske borde jag ha insett att jag traskade på rätt fort när de försvann i backspegeln? Men mer om det senare...

En bit upp på berget, strax innan de väl-lagda hikinglederna tog slut och de öppna glaciärerna började, så fick jag syn på den här saken:

Om ni klickar på bilden så att den visas i stort format, och sedan tittar på den där vita fläcken i det gröna området... En bergsget. :)

Det där var väl inte direkt ett "close encounter" om man säger så, men alldeles precis i början av promenaden stod det ett rådjur precis intill stigen. Det bara stod där och mumsade på gräs/buske och tittade lite lojt på de förbipasserande människorna. Nej, jag tog inget kort för jag hade fullt upp med att sick-sacka mellan alla andra som stod där och tog närbilder av det orädda rådjuret...

Tillbaka till bergspromenaden då.
Efter att ha passerat upp på första snöfältet bestämde jag mig för att det nog var dags för min andra frukost. Det var ju ett par timmar sedan jag åt min yoghurt och drack mitt kaffe, och om man skall traska i snöig uppförsbacke behöver man nog lite mer energi än så att ta av. Så jag hittade en sten att sätta mig på och äta mina äggmackor.

 Det är sällan en macka och lite apelsinjuice smakar så gott som ute i naturen. Och inte skadar det att vyerna var fantastiska heller.

Efter att ha fyllt på energiförrådet var det även dags att ta på sig lite mer alpina detaljer.

"Snökedjor" för skorna, så man inte halkar så mycket. Visst, de stora killarna har ju naturligtvis rejälare kängor än så där och "spikar" under skorna för att ta sig fram på snö och is. Men nu hade jag inte det, så kedjor fick räcka. De hjälpte enormt mycket kan jag säga. Halkade knappt en endaste gång på vägen upp. Tack REI! :-)

 Det var ju även det där med sol då... Den tar rätt rejält så här högt upp och det är så mycket reflektion från snön att man vill ha "heltäckande" glasögon. Ser inte helt klok ut, men vad gör väl det när man har roligt...

Och sedan traskade jag, och traskade, och traskade, och traskade... Ibland var det inte helt lätt att se var andra hade gått, så man fick hitta sin egen väg över snön. Tur man kollar kartan innan så man har lite koll på vilket håll (jaja, annat än "upp" då naturligtvis) det är man skall åt.
Nej, jag stannade inte och tog några kort alls här. Det är mest bara vitt (eller brunt på vitt eftersom det är sent i säsongen och det är mycket sand från berget som forslats ned över snöfälten) och jag var fokuserad på att komma upp till min destination.

Så var den plötsligt inom synhåll:

Men gudars vad tung den där sista biten var! Jag fick stanna var och varannan meter för att hämta andan... Något som senare fick sin förklaring när jag tänkte efter lite...

Anyways. I MADE IT! 2 timmar och 45 minuter tog det för mig från det att jag slog på GPS:en till dess att jag stod på toppen av base camp. Det var inklusive den där andra frukosten som tog mig i runda slängar 15minuter. Oh my... Det gick visst snabbt!

Och ja. Det var nog lite för snabbt för att vara första gången på den höjden. Så snabbt att när jag väl satt och vilade och "kände efter" insåg att jag fått lite höjdsjuka.
Huvudvärk, lite tungt att andas medan jag gjorde tunga saker (som att pulsa i snö, dvs det där med att stanna varannan meter för att hämta andan), och absolut ingen som helst aptit. Och det var det där senare som var det som fick mig att inse att jag var lite höjdsjuk. För mentalt visste jag ju att jag just gjort något otroligt tungt och att jag borde vara vrålhungrig - men när jag tog upp min matlåda och tog en tugga av den kalla pizzan så vände det sig i magen... Det var ren viljestyrka som fick mig att äta. Tur man är envis. ;-)

Och så lite "nej det är inte så farligt" som kommentar på det där med höjdsjuka då. För nej, det är inte så farligt. Det handlar om att kroppen behöver anpassa sig. Tar man det lite lugnare och ger sig tid uppe på base camp så försvinner symptomen och man mår bra igen. Så det skall inte vara några problem att ta sig hela vägen upp. Men det är ju bra att veta att jag är lite känslig/otränad för höga höjder, så jag kan tala om det för guiderna och anpassa promenaden i slutet på september.

Uppe på Camp Muir var det förövrigt kallt. Och det blåste som bara den. Fick hitta lä och sätta mig där för att återhämta mig och äta min lunch. Det gjorde dock att utsikten kanske inte var den bästa:

Det där lite gråare partiet ungefär mitt i bilden är "disappointment cleaver". Det är den vägen man traskar upp från Camp Muir på väg mot toppen. Medan jag satt där och sakta åt mina pizza-bitar så var det en grupp som gav sig iväg. Jag antar att de inte var på väg till toppen, det var ju alldeles för sent på dagen för det, men däremot på väg till "upper base camp". IMG (den guide-grupp jag skall upp med) har ett andra läger ungefär 300m högre upp som man sover i kvällen innan själva topp-vandringen. Det gör att man får det lite lättare upp.

Efter att ha bytt kläder (jag var lite blöt av ansträngningen ja) och fått i mig maten så vände jag ner igen.

Att ta sig ned gick fortare än att ta sig upp. ;-)
Även utan att åka kana... Det är annars ett himla skoj sätt att ta sig ner om man är på glaciärer. Man sätter sig ned och vipps så har man avklarat ett par hundra meter.

Men jag lät bli. Anledningen var att det öppnat sig "klyftor" i isen tvärs över glaciären. Och man har lite svårt att se dem innan man är precis intill dem. Man vill inte hamna med svanskotan där om man säger så... Och det lite extra läskiga är ju förstås om man råkar ut för en klyfta som är stor nog att...ptja...verkligen trilla ned i.

De flesta jag såg på vägen upp var bara en tvärhand breda, så inte särskilt farliga förutom för att vricka foten eller slå i rumpan i då. Men minst en var ett par fotlängder bred och den packade snön som fungerade som "bro" över den kändes inte helt tillförlitlig i eftermiddagssolen...

Det är väl inte för inte som man ser varningsskyltar som den här på vägen upp:

Det är lätt att glömma att det är "vildmark" när det är vackert väder...

Men ner kom jag också som jag skulle. Hel, men kanske inte helt ren då jag ett par gånger halkade lite och druttade på ändan. När jag nådde besökscentret nere vid Paradise traskade jag raka vägen in till kafeterian och köpte mig en energidryck.

Benen skakade av ansträngningen att ta sig ned för backen. Upp är mindre jobbigt på sätt och vis, i alla fall för lårmusklerna.

Och när jag fått i mig elektrolyterna, ätit ett äpple och bytt skor (aaaaah! Såååå skönt att få av sig kängorna efter den där strapatsen) så kände jag att jag nog behövde vila en liten stund innan det var dags att köra hem.
Ned med vindrutorna, fälla sätet så långt det gick, sätta larmet på 45min senare och så stänga ögonen...

Jag gillar min bil - det var bekvämare säte att sova i än business class på SAS. ;-)

Hem kom jag, och med lite tur missade jag den värsta eftermiddags/kvälls-trafiken in till Seattle också.

Idag är benen lite stela, men inte fullt så illa som jag trodde att de skulle vara.
Note to self: Nästa gång det är dags för höghöjdspromenad - ta det lite lugnare...

Tappat

Så var de 21 dagarna över. Slut på färdigpackad mat, nu tillbaka till att hålla koll själv.

Så hur funkade det att "kasta pengar på problemet" på fint amerikanskt vis?

Well. Det funkade rätt bra får jag nog säga. Drygt fyra kilo trillade av på de här veckorna. Inte illa pinkat trots att ha missat ett par dagar och inte riktigt kunnat träna så mycket som jag tänkt. Nu skall jag se om jag kan ta bort nästan lika många till till månadsskiftet. Go, Gadget, go!

Bortom stadens hank och stör. tåga vi med glatt humör...

I lördags morse lastade jag inte lite camping- och hiking-prylar i bilen, svängde förbi två polare och fyllde på bilen ännu mer, sedan gav vi oss iväg till sydöstra utkanten av Rainier.

Dags för "car camping". Car camping är nästan vad det låter som. Det är inte riktigt så att man bor i bilen, men kan köra sin bil hela vägen fram till där man ställer upp tältet:

Det känns allt lite fånigt att backa in bilen på en plats där man sedan i stort sett kan lyfta saker från bakluckan till picknick-bordet utan att behöva resa sig upp från picknick-pallen. Men det är himla bekvämt. :-)

Efter att ha parkerat, slagit upp tältet och ätit lite lunch så tog vi en titt på termometern:

Bara 35C i skuggan!? Äh, då är det ju dags för en hike, eller hur!?

Så på med dagsutflyktsryggsäckarna (ja, det är ett ord) och så iväg. Vi promenerade sakta och höll oss så mycket i skuggan från träden som det bara gick. Ouff kokis!

Men vad gör väl lite värmeslag och behov att dricka örton liter vatten när man belönas med vackra, svalkande underbara vattenfall som detta?

Det var flera nivåer av vattenfall där men jag glömde helt bort att ta en massa bilder, jag var mycket mer fokuserad på att få av mig skorna och hoppa ned i det ISKALLA vattnet. Ja, verkligen iskallt. Bäcken i fråga har sin källa i glaciärvatten. Brrrrrrr. Men gu' va' gött det var i stekhettan.

Blev inte så lång hike, det var ju ändå inte hiking som var målet med utflykten. Målet var att inte vara i stan - att koppla av och bara vara. Inga telefoner som kunde nå en (ingen täckning alls nej), inga tablets/laptops med filmer eller dokument eller annat. Bara vara bortkopplad.

Men bara för att man är bortkopplad och befinner sig mitt ute i skogen behöver det ju inte betyda att man inte kan få lite lyx.

Halv tio på kvällen. Efter att ha grillat och ätit middag så fanns det minsann is att ha i drinken. :-) Det ni. Is ute i vildmarken. Ja, alltså, jag hade ju då slängt ned ungefär 12kg is i en kylväska för att garanterat hålla saker kalla under dagen då jag visste hur varmt det skulle bli. Men även jag var lite förvånad över hur väl isen höll sig i min budget-kylväska. Tack REI för den! :-)

Enda nackdelen med lägereld är att man luktar vedeld även efter att ha kommit hem och duschat. Nåja, jag får väl tvaga lite extra en gång till så kanske det ordnar sig. Eller så är det "all in my head" och det är ryggsäcken i hallen som luktar egentligen...

Dagen efter campandet vaknades det hyfsat tidigt (nåja, jag vaknade vid 05-snåret, polarna vid halv åtta) och naturligtvis måste man ha en stadig frukost när man är ute i naturen.

Så fram med camp-köken och igång med att: Koka kaffe, göra "scrambled eggs", fixa lite bacon, ordna rostade mackor (rosta över öppen låga, vi hade inte med oss en rost ut i naturen nej :-) ) och så naturligtvis pricken över i:

Pannkakor!
Det är fasen inte lätt att göra vettiga pannkakor på tunn titan-stekpanna. Allt bränner fast hur man än gör. Det blev väl snarare friterade pannkakor i slutänden, men vi var nöjda ändå - det smakade ju vettigt i alla fall.

Ah. Just ja, ni ser nog att det står "Gevalia" där nere i högra hörnet. Ja. Det är Gevalia kaffe vi har med oss ut i skogen. Det var samma pris på det som på allt det tråk-rostade amerikanska kaffet så det fick bli lite "svenskt traditionellt kaffe" den här gången. ;-)

Efter att ha ätit stadig frukost packade vi ihop campen och gav oss upp till Sunrise uppe vid Mt Rainier. En liten hike mellan frukost och lunch skall man ju ta och göra när man ändå är i krokarna!
Vi bestämde oss för att promenera upp till Dege Peak. En topp som står ett par kilometer från "besöks centret" och som har riktigt bra vyer av inte bara Mt Rainier men även panorama för hela östra sidan av området. Jag har varit där förr så kameran gick inte varm den här gången, polarna hade dock inte varit där tidigare.

Men det blev inte riktigt så bra som vi tänkt oss. För väl uppe på toppen var det TJOCKT med mygg. Det var helt olidligt. Så snart du stod still så kom de och fullständigt täckte varenda centimeter av den hud du inte hade täckt av tyg. UÄCK!

Så vi tog tur om att springa upp och peka mot Mt Rainier medan någon annan tog en bild. Snabb fick man vara så man inte fick en extra lunch innan lunchen...

Vi satte oss en bit nedanför toppen istället, där var det inte en endaste insekt som störde. Istället fick vi besök av den här krabaten:

"Murmeldjur" tycker översättningen. "Marmot" tycker Wikipedia. Fasen vet. Den var tjock och fånig och ganska söt där den satt och tittade på oss flera minuter innan den bestämde sig för att gå och titta på något annat istället.

Så traskade vi tillbaka, åt lite lunch och tog oss hem igen. Nu går tvättmaskinen för fullt för att bli av med "hiking-doften" och diskmaskinen skall få gå igång efter middagen också - för även om man diskar "i fält" så känns det som om det nog gärna får diskas "på riktigt" också...

Allt som allt en riktigt skön helg. Nu skall jag sätta mig med en bok i soffan och njuta av kvällen också, för imorgon är det ju jobb som vanligt igen...

Ett drygt års slit...

...fick äntligen se världen igår.

Windows 10 släpptes "på riktigt". Vi har ju släppt förhands-versioner sedan i höstas, men nu var det dags för vad vi kallar "RTM" ("Release To Manufacturing") och det innebär att projektet är färdigt.

Jag försökte göra ett överslag på hur många timmar jag lagt ner på den här releasen, men jag gav upp när jag passerade vad de flesta svenska fackförbund anser är taket för vad man skall arbeta på ett år, inklusive max övertid.

Ja, jag har jobbat mycket. Men jag har haft skoj medan jag gjort det. För det mesta i alla fall. Som med allting här i världen så är det ju inte bara en dans på rosor, det är mycket frustration, en del skitgöra och en hel del "medling" mellan olika viljor för att hitta en väg framåt som fungerar.

Men när vår PM-chef står på scen på //build/ (vår utvecklarkonferens som var i slutet på april) och pekar ut prylar som jag varit med och sett till att de funkar, och att sedan få ett handskrivet "tack för ett otroligt jobb" brev från avdelningschefen, well, då känns det som att tiden man lagt ned faktiskt gjorde skillnad. Och ja, jag är väl rätt "lättköpt" då det räcker med att jag får cred för det jag gjort för att jag skall vara glad. Visst, det skadar ju inte när sådan cred kommer med bonusar, men det är inte pengarna i sig som driver mig.

"Windows is now Windows again" som han uttryckte det. Och ja, där i ligger en stor del av det jag gjort (och fortfarande gör) - mitt team är kärnan under applikationsfönstren så att säga. Det här är ju inte en teknisk blog så jag går inte in på mer detaljer än så. Den som frågar kan få timmar av utläggning om vad det är jag "egentligen pysslar med", men det passar bättre över en öl/ett glas vin, eller ett par. :-)

Senaste två månaderna har dock inte bara varit Windows 10 för min del, för som med det mesta annat så är det ju så att PM skall ligga lite före utvecklarna, så redan innan vi stängde säcken för det som släpptes igår så började jag jobba på nästa release, och nästa efter det...

"Ingen rast, ingen ro" skulle man kunna säga. Men visst, det har inte varit riktigt samma höga tempo som det var i våras (tack och lov, man kan inte köra i max-fart hela tiden). Och nu när vår lilla bäbis väl traskat ut i världen är det dags att fira. Vi börjar i nästa vecka och håller igång till mitten av augusti. Det blir Champagne med teamet för at fira hur fantastiskt mycket vi fick gjort (trots allt vi kapade bort i prioriteringarna). Sedan är det BBQ med avdelningen - hundratals personer, lite sociala lekar, bärs och grillning. Och så avslutar vi med ett stort "ship party" med hela operativsystems-gruppen - tusentals människor! Det blir jippo i kvardrat det.

Augusti är lite av en party-månad alltså. :)

/sign "Work hard, play hard"

Regnet det bara öser ner....

Men inte blir jag blöt om skor och strumpor inte för jag stannar inne. :-)

Då vädret bestämde sig för att bli dåligt i hela Washington (nåja, inte hela men i alla fall alla delar man kan nå med 3h bilfärd ifrån Seattle) den här helgen så bestämde jag mig för att ta en helg att inte göra något alls. Dvs ingen hike den här helgen.

När jag gör ingenting alls så spelar jag gärna lite TV-spel. Igår körde jag igenom ungefär halva Dead or Alive 5 (fighting spel, i brist på Tekken får man ta det näst bästa) vad gäller "achievements". Bra för rankingen inom teamet, jag ligger lite efter vad gäller så kallad "gamer score" (antal poäng man samlat på sig genom att spela olika spel), men så var jag ju en Playstation ägare rätt länge...

Men man kan ju inte spela TV-spel hela dagarna, så det blev lite bokläsande också. Håller på att ta mig igenom Seveneves av Neal Stephensson. Den har fått ganska milda recensioner, men jag är hittills inte besviken iaf.

Och när boken börjar kännas lite tung i händerna så tar man sig, trots regnet, ut och går på bio. Det brukar inte bli så mycket bio under sommaren. Inte för att jag inte tycker om att se på film när det är varmt och soligt ute, utan snarare för att "sommar-filmer" är rätt tråkiga - mycket effekter men lite substans. Som Jurassic World som jag såg för några veckor sedan tex. Hemsk film. Men snygg.

Igår såg jag dock en film som var värd tiden i biomörkret - Mr Holmes. En lite annorlunda twist på Sherlock Holmes. Nu som gammal man, som mer brottas med sin egen dödlighet och relationer till andra människor än med ett klurigt "mord-mysterium". Riktigt, riktigt bra. Om än kanske lite deppig. Att det blev så bra som det blev var nog mycket Ian McKellens förtjänst - fantastisk skådespelare!

I övrigt då? Händer det inget i livet? Jodå, det är "shipping time" här borta. Nästa vecka trillar Windows 10 ut genom dörrarna och det är mycket att stå i. Så mellan det, att jobba på "nästa sak" och träningen inför Rainier så blir det inte så mycket tid över till annat. Jag borde skriva massa kod, men hittar inte fokus. Jag borde blogga, men hittar inte fokus. Jag borde...

Just ja. Diet-prylen. Det är...annorlunda. Att inte stoppa i sig lika mycket energi som man gör av med gör att... Well... Att man saknar energi helt enkelt. I alla fall för min del. Men det ger resultat och det är vad jag behöver just nu.

En dag till av helg att ta sig igenom innan det är dags för jobb igen. Om man skulle ta och spela lite TV-spel...

Dags att släppa ryggsäcken

Ja alltså, inte den vanliga ryggsäcken utan den där lite mindre som jag bär runt midjan och rumpan typ...

Det är två månader kvar tills jag skall traska upp på Mt Rainier, jag har för mycket "basvikt" och behöver således bli av med ett par kilon. Då jag verkar jag svårt att "komma igång" och fokusera på att tappa de där kilona på eget bevåg så tog jag beslutet att betala någon annan för att peka med hela handen och säga åt mig hur jag skall göra. Aaah, the American way of life! ;-)

Så i torsdags förra veckan träffade jag en dietist och tillsammans satte vi ihop en måltidsplan baserad på vilka dagar jag tränar, hikar, etc. I måndags var jag så iväg och hämtade upp min första kasse mat.

Japp. En kasse mat. Färdig och bara att lasta in i kylen och sedan plocka ut låda efter låda vid rätt tillfällen enligt schemat som packats med maten. Himla smidigt. Det "fina" med det här programmet är alltså att allt är färdigt, bara att hämta en kasse färdigpackad mat två gånger i veckan. Dvs jag behöver inte kliva in i en matbutik på tre veckor (det är så långt programmet är) och riskera att falla för suget att köpa mumsiga saker att äta mycket av... Och inte heller riskerar jag att komma hem sent och "inte orka laga mat". Det finns med andra ord inga ursäkter den här gången.

Det enda som stökar med min hjärna är dock att de tyckte "max en kopp kaffe om dagen". What?! Jag är SVENSK! "We run on coffee" skulle kunna vara Sveriges slogan. Så det är lite omställning. Morgonkaffe alltså. En kopp. Sedan inget mer. På hela dagen. Aiiiigh!

Så ja, jag dricker lite koffeinfritt te istället. I alla fall i en övergångsperiod. Svårt att bryta vanor som cementerats över si så där 25 års tid...

Målet med den här övningen då, vad är det?
Well. Det är två mål jag siktar på. Det första är att tappa drygt 5kg under de här tre veckorna. Det borde gå tycker jag. Det andra är att få en omställning mentalt, mindre skräpmat, bryta dåliga vanor (mackor på kvällen, mycket restaurangmat i stora portioner) och förhoppningsvis sätta en riktning för ungefär 5kg till bort och sedan hålla den "trivselvikten" med ett lite mer hälsosamma kostvanor.

Mt Rainier, here I come!

Grattis på födelsedagen Amerika!

Ja, alltså, det är så de säger här borta på 4:e juli. "Amerikas födelsedag", för här borta är Amerika det samma som USA. De andra länderna på den här kontinenten har bara inte förstått storheten med USA och blivit en del av dem än. ;-)

Det har varit underbara veckor ett tag nu. Jobbigt varma, men sol och värme skall man aldrig klaga över så jag försöker njuta så gott det går när svetten rinner av 30+ i lägenheten på kvällarna...

Igår var inget undantag från detta. Eftersom jag tittat på väderprognosen redan innan så visste jag ju detta, så jag bestämde mig i fredags för att lördagen minsann skulle spenderas ute i naturen. Sagt och gjort. Strax efter 04 klev jag upp ur sängen och lastade in ryggsäcken i bilen och gav mig iväg.

Första hikingturen med nya bilen... Aj aj aj vad dammig den blev, och full av krossade insekter på framrutan! Iiiiiiih! Måste tvätta den idag eller imorgon, så här kan vi ju inte ha det...

Anyways. Det blev en sväng ut till Mt Rainier-området. Sunrise point. Medan jag avverkade sista sträckan på vindlande serpentinvägar så så jag månen gå ned bakom Mt Rainier. Fantastiskt vackert!

Det tar lite drygt två timmar att ta sig ut till berget, så när jag väl anlände var det långt efter soluppgång. Men det var svalt i luften på två tusen meters höjd, så med ett leende traskade jag iväg från parkeringsplatsen och ut mot "The Burroughs" - tre bergstoppar med de otroligt kreativa namnen "första Burroughs", "andra Burroughs" och "tredje Burroughs"...

Vägen ut bjuder på härliga vyer. Det är liksom svårt att inte börja le redan efter ett par hundra meter. Och när det går en timme mellan varje person man ser...well. Jag gillar't. :-)

 Redan vid första Burroughs är Mt Rainier där och visar upp sig. Om dryga två månader skall jag alltså stå där uppe och titta ned åt det här hållet istället. Det känns...underligt.

Det är svårt att fånga på bild dessa dalar nedanför bergstopparna. Det gröna där nere är inte gräs - det är skog... Livet ser lite annorlunda ut från ca2400meters höjd.

En lunchutsikt så god som någon får jag nog säga.

Det var en liten kulle med snö kvar uppe på tredje Burroughs. Den gjorde att jag kom upp si så där 2-3meter högre än man annars kommer upp här borta. Höjdrekord! :-D

Att promenera ut på dessa avsatser och stå och se ut över vidderna - obetalbart.

Och en av de absolut bästa sakerna med att stanna och äta lunch är att ta av sig kängorna en stund och låta brisen kyla fötterna. Man uppskattar det lilla när man är ute och promenerar i naturen. En bris mellan tårna är värd mer än den senaste modellen av telefon, any day här ute. :-)

Det här kortet får mig dock att känna en sorgeklump i magen. Det är nämligen så att den här lilla sjön kallas för "Frozen lake", eller "den frusna sjön". Detta då den är täckt av snö och is still största delen, året runt. I slutet på sommaren första året jag var uppe här så var ungefär en tredjedel av sjön täckt av ett tjockt lager is och snö. Nu är vi knappt i början på sommaren och isen är nästan helt borta...

Men det är svårt att deppa över förlorad is när man ett par minuter senare står här... Naturen är underbar. Jag kan inte beskriva hur glad jag är att jag hamnat här. Det är fantastiskt och jag njuter av varje minut jag befinner mig här ute, ja även när skoskavet kommer krypande och fötterna värker efter timmar av promenader. Det är härligt på sitt sätt...

Så med en liten utsikt över den där stenbumlingen jag skall upp på om ett par månader lämnade ja så hikingen för att ta mig tillbaka till civilisationen och fira "Amerikas födelsedag".

Då jag ju gav mig ut tidigt och bara promenerade i sex timmar så var jag hemma i "vettig" tid. Dvs det fanns tid till att bygga sig en ordentlig födelsedagsmiddag. :-)

'MERICA! Är ju ett land där man nästan helst skall äta sin kossa direkt från fältet efter att ha brottat ned den med sina bara händer. "Manly men" och allt det där. Så, kött fick det bli en dag som denna.

Tanken var biff serverad med karameliserad lök och en näve ungsstekta grönsaker. Och så blev det också. Den där blaskiga amerikanska ölen i bakgrunden då? Varför finns den där? Well. Det var ju stekhett ute så jag behövde få i mig ordentligt med vatten. :-)

Och jag får nog faktiskt lov att erkänna att en Bud sitter rätt bra när det är så illa varmt ute. Man vill liksom inte ha de där tunga, bittra, smakfulla ölerna när det är över 30C i skuggan.

Men till biffen serverades det rött vin. Man kan ju inte vara hur barbarisk som helst ens när man firar 'MERICA!

Till efterrätt skulle jag ha gjort en liten äppelpaj, men det blev det inget med. Mättnaden var total och det beslutades att mötas upp med ett par vänner för en svalkande drink innan kvällens fyrverkerier istället.

Oj oj oj... De kan det där med att fira här borta alltså.
Innan fyrverkerierna började så flög det en STOR helikopter (den där sorten man kallade för "bananhelikopter" som liten) runt sjön där tillställningen begav sig. Under helikoptern var det monterat en flaggstång med en GIGANTISK amerikansk flagga. Och de tusentals som samlats för att se spektaklet vrålade och applåderade och busvisslade och ropade "Happy birthday America!" till varandra medan den flög runt.
Det är svårt att inte dras med i sådant...

Det går inte riktigt att fånga sådant här på kort, de få försök jag gjorde blev suddiga i natthimlen. Så jag får avsluta posten med litet kort på den första fyrverkeripjäsen istället.

Grattis på födelsedagen Amerika, och tack för att jag får vara med och uppleva allt det här.