Mål

Jag satte upp ett antal mål i början på året, relaterade till min fysiska hälsa och träning.

Bland dem var dessa fyra:
#1: Vikt på 85kg eller under.
#2: Genomföra ett Spartan race.
#3: Genomföra en Spartan Trifecta (tre olika Spartan race inom loppet av ett år).
#4: Kunna göra en "strikt" pull-up (pull up utan att "flexa" med kroppen för att få hjälp).

#1 nåddes i början på sommaren. Men inte bara det. Så här i slutet på året har jag inte bara gått ner 9kg, jag har tappat 12%-enheter fett (ner från 34% till 22%) och ökat min muskelmassa med dryga 7kg(!). Rätt OK jobbat tycker jag nog...

#2 gjorde jag ju i våras, i MASSOR med lera, snabbt gick det inte, men stora leenden på tripp, trapp, trull efter genomfört lopp...

#3 tog rutten via ett låååångt lopp utanför Los Angeles, i mer damm än lera, och mina fötter fick så stora blåsor av de branta nedförsbackarna att jag inte ville se de skorna igen. Men leendet satt där efter avklarat lopp i alla fall:

För att sedan kompletteras med ett kort lopp utan någon som helst lera eller blåsor på varken fötter eller händer - San Francisco i perfekt löparväder i början på december. Dagen efter regn, runt 12C, och sol. Snabbt gick det och nu hängde alla tre medaljerna runt halsen:

Aroo! Aroo! Aroo!

Mål fyra var nästan nått i slutet på sommaren. Då kunde jag göra en pull-up från hängande position, men var tvungen att hjälpa till lite genom att "sparka" med benen för den där lilla extra kicken av momentum. Sedan tog det två månader till, men i oktober så satt den! En strikt pull-up från hängande position, utan att flaxa med benen! Woohoo! Och nu i slutet på året är jag upp i tre i rad!

Så nu när mina mål var nådda var det dags att sätta nya. Sagt och gjort, i början på veckan listade jag ner fyra "huvudmål" för kommande år, och så individuella mål för varje månad.

Mina tre huvudsakliga mål är:
1. Komma ner under 80kg
2. Genomföra en Spartan Trifecta på en helg!
3. Ta mig runt ett fullt marathon-lopp
4. Luddigt mål: Vara i bra nog form för att komma upp på Lobuche "utan problem", och ha energi kvar i kroppen efter att ha kommit ner igen.

Och så satte jag lite mål för månaderna framöver. Rätt OK mål tyckte jag och skickade över dem till min tränare. Här är mina mål (alla mål är "i slutet av månaden", så jag har hela månaden på mig att nå ett mål om det inte är något event som har ett visst datum spikat):

Januari: Näää, inget direkta mål. Bara inte ha gått upp i vikt över jul?
Februari: Delta i "winter wellness challenge" i boxen och genom det gå ner 1-2kg?
Mars: Nå 81kg...och kunna göra en "kroppsvikts-bänkpress".
April: Komma ner från Lobuche hel. ;-) ...och inte ha gått upp i vikt under resan.
Maj: Vikt 80kg. Göra "Murph" på under 50min med bara ett band som assist för pull-ups.
Juni: Springa en halvmara på 1h50m eller under.
Juli: "double unders" skall sitta vid det här laget! Inga snubbel och timing-problem längre!
Augusti: Spartan Trifecta på en helg!
September: 10 strikta pull-ups utan avbrott
Oktober: 1 strikt muscle-up
November: Genomföra ett marathon
December: En bunt lyft-mål (front squat, back squat, deadlift, etc) och så bibehållen vikt 80kg eller under.

Bra mål? Lagom mål? Eller hur? Det tyckte jag i alla fall.

Well... Det här kom tillbaka från Janelle en dag senare:

Januari: Lägg till 30 pull-ups varje dag!
Februari: Lägg till viktmål på 82kg. Plus, CrossFit Open börjar, 5weeks of FUN!!!
Mars: Modifiering - Bänkpress över 81kg! Plus kunna göra "handstand hold" utan problem! Inga fler "tre-fyra försök för att få till det", 30burpees för varje missad handstand!
April: ...and do 30 summit burpees!
Maj: Vikt 79kg eller under, bibehåll resten av året! Modifiering - Murph utan band! Fokus på att
få till kipping pull-ups.
Juni: Good goal!
Juli: plus kipping pull-ups & toes-to-bar skall vara "flytande" nu, samma med bar muscle-ups. Also: Delta i Armageddon (CrossFit tävling)!
Augusti: Great goal! It is going to be so much fun!!! Add handstand push-up(s).
September: Good goal! Lägg till Seattle Spartan Beast snabbare än tidigare Beasts.
Oktober: Another CrossFit Open! Yaaay! Plus: Om bar muscle-ups sitter - ring muscle-ups!
November: Good goal! Lägg till "improve gymnastics and assess progress on all goals".
December: Good goals! Vi sätter de mer exakta vikterna efter assessment av varje övning.

Men det var då... Ok. Det är ju faktiskt görbara mål...tror jag. Eller, alla utom "30 summit burpees". Ha! Det är inte en chans i världen att någon gör 30 burpees på över 6000meters höjd! Men 5 kanske jag skall kunna göra i alla fall. Om inte annat så blir det i alla fall två, för det har jag ju satt standarden med på Elbrus! :-)

Ouff, liksom...

Så då vet jag vad jag skall sysselsätta mig med under 2019 i alla fall... ;-)

Snabbt avklarat

Spenderar helgen i Kalifornien igen. Den här gången för att ägna mig åt lite sport, eller fitness, eller hur man nu vill kategorisera det.

Det var dags för sista etappen i en så kallad "trifecta" för Spartan-lopp - en "sprint". Kartan som dök upp ett par dagar innan loppet gjorde att jag nästan skrattade åt det hela:

11 hinder!? Det är ju knappt så man hinner bli varm... :)

Det lite mystiska var dock de där pilarn för "ut" och "in" på stadion. Jag tänkte att det var för att man skulle få till alla kilometrarna av löpning (5km totalt skulle det bli). Så med ganska lätta steg tog jag min ryggsäck och begav mig ner till stadion i morse. Solen sken och värmen var...well, kanske inte varm direkt men i alla fall bättre än i Seattle. 12C tror jag termometern lyckades krypa upp tilll innan det var dags att börja springa i alla fall.

Japp. Ny keps. Den vita överlevde inte mitt förra lopp... Svart kanske funkar bättre? Fast jag hade den inte på mig i slutänden iaf. Solglasögon var nog, det var ju inte så gassande sol att man stekte skalpen direkt.

Medan jag väntade på att det skulle bli min tur att springa så tittade jag lite på hindren på innerplanen på stadion och hejjade på "elite" löparna när den gjorde sin runda. 28minuter tror jag den snabbaste kom in på! Wow. Det är rätt snabbt jobbat, bara löpningen borde ju ta 20min eller så i alla fall. Särskilt som det visade sig att de där pilarna ut och in, well, de var för "upp" och "ner" - dvs man skulle springa upp och ner på läktarna om och om igen.

Ouff! Kanske var racet lite jobbigare än det gjorde sken av på kartan i alla fall?

Tiden sprang iväg rätt snabbt, för plötsligt var det dags att ta sig till startlinjen.

Kö till starten... Vi släpptes iväg i ganska smp grupper - typ 10-20 pers i taget. Det var tur det, för det var ganska mycket "en-filigt" på läktarna, så när man väl hamnade bakom någon som var lite långsam så...well...så var det bara till att andas djupt och ta det lugnt en stund.

Men what!? Plötsligt var det liksom över! Gick det inte lite snabbt? Vad sjutton. Skulle det inte ta mig en timme att ta mig runt? Kollar klockan: 38 minuter och 41 sekunder!

Wowza!
Undrar vad den officiella tiden blev.

38:41! Och...what...vänta lite...
TREDJEPLATS!??!?!  Visst, en tredjeplats bland oss gamlingar, men i alla fall!

Wowza! Det där hade jag ju aldrig räknat med att det skulle bli. Och detta trots att jag inte sprintade mellan hindren, tog lite tid på mig vid repklättringen och monkeybars (som jag dessutom trillade av och fick göra 15 burpees som straff för), och hamnade bakom slöputtar uppe på läkatarna som jag inte kunde springa om.

Så jag var rätt glad där med mina tre medaljer efter loppet:

Får se om jag fastnat på någon "oficiell" bild om ett par dagar eller så.

Ok. Det var ju faktiskt rätt bra jobbat trots allt då. Yay me!
Och så har jag nått (ytterligare) ett av mina fitnessmål för 2018. Yay me, igen!

Så för att fira att det gick så pass bra, och att jag nått ytterligare ett mål på min fitnessresa, så skall jag nog sätta mig på en Michelin-klassad restaurang ikväll och njuta av god mat - för det får man unna sig när man gör bra ifrån sig. Om jag får bord vill säga, det är ju inte så att jag bokat i förväg, men de brukar ha en plats över om man bara är beredd att vänta en stund, och det är jag - jag har inte bråttom, i alla fall inte när jag inte springer race. ;-)

Aroo, aroo, aroo!

Thanksgiving

Så var det slutet på november då. Året har passerat snabbt känns det som så här i backspegeln.

Som vanligt tog jag mig ner till Kalifornien för lite häng med vänner över den här högtiden.

Först en dag i San Francisco, träffa polare jag ser typ en gång om året, äta lite god mat, dricka lite god öl.

Förra året blev jag uppgraderad till ett "tränings-rum" på hotellet jag bodde på. Jag fyllde i en utvärdering av det då det var en ny pryl de gjort. Tydligen var det något som gjorde att jag nu markerats som "tycker det är bra att ha ett gym på rummet" i deras system, för...

även i år blev jag uppgraderad till ett sådant rum.

Skillnaden i år är att jag inte bara har en personlig tränare, utan att jag har en bra relation med min tränare och därför händer då detta:
Janelle: Aha! Ett gym på rummet? Lista all utrustning som finns där och vikter på saker!
Jag: *rabblar upp alla saker som finns på rummet*
Janelle: Ok, ge mig ett par minuter så sätter jag ihop en "WOD" åt dig.

Ha ha, hon skämtar, tänkte jag.
Men ack så hon inte skämtade, för ett par minuter senare dök det upp ett lååååång sms som jag flyttade över till papper och här var alltså min träningsrunda för torsdagsmorgonen:

Ouff...
Tog mig nästan 90minuter att ta mig igenom det där. Tack och lov lyckades jag klocka in mina burpees på 1:44 så jag slapp göra om allt igen! ;-P

Efter den starten på dagen var det bara att ge sig av söder ut från San Francisco - nästa stopp Half Moon Bay! Dags för Thanksgiving-middag!

Vanligtvis är det kalkon, potatismos och sallad på ett Thanksgiving-bord. Vi gör saker lite annorlunda... En av sakerna som alltid sker är att jag utsätts för ett "svår recept". Det är för att jag ju tycker om att laga mat, så jag skall utmanas lite tycker mina kära vänner.

I år var det ett recept ur en fransk kokbok. Fransmän komplicerar gärna sina maträtter. Så varför inte en inbakad lax. Fast inte bara inbakad, den skall naturligvis bakas in i filo-deg (croissant-deg alltså), och filo-degen skall man ju göra själv från grunden också!

Och inte nog med att allt skall göras från grunden, det skall också vara lite artistiskt och slutresultatet skall se ut något i stil med detta:

Och för att komplicera saker lite extra så skulle det inte bara göras en sådan, det skulle även göras en vegetarisk huduvrätt också. Gärna på samma "tema" (dvs filo-deg).

Well. Skam den som ger sig. Det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång:

Sex timmar senare kom de här sakerna ut ur ugnen:

Kanske inte de vackraste av konstverk, men de smakade bra i alla fall.  Den vegetariska versionen blev rostade grönsaker och portobello-svamp med lite getost och fetaost, så den fick bli en slags svamp i formen.

Nåja, man har inte roligare än man gör sig. Det var mycket slit men det blev helt ok. Det blev också lite deg över så jag kunde göra ett par corissants till morgonkaffet dagen efter.

Resten av helgen spenderades med att göra så lite som möjligt, mest äta dricka och prata strunt. Avslappnande och trevligt.

Nu har jag tagit mig hem igen och skall börja återvända till rutinerna. Ut och springa om en liten stund, sedan försöka komma på vad jag vill ha som middagar i veckan.

Att varva ner med fysisk aktivitet

Igår gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra i mitt liv - jag tävlade i fitness.

Whaaaaat!? Ja, ni läste rätt. Tävling i att vara bra på att lyfta saker, hänga i saker, hoppa över saker, ro på saker, ... Dvs CrossFit.

Min tränare började peta lite på mig om det hela strax innan jag drog i väg till Ryssland och klättrade upp på berg. Sedan fick hon mig att hänga på och titta på hur en tävling går till när hon och en bunt av de andra tränarna på gymmet deltog i en tävling här i stan i september. Och sedan dess har hon liksom inte gett upp. Och nu, två veckor efter min Spartan Beast, var det alltså dags att testa på det hela.

Nu är det ju så att det här var en väldigt opretentiös tävling. Det var bara folk från vårt gym, och domarna var en bunt av tränarna från gymmet. Men upplägget, bedömningarna, osv var som det är på alla CrossFit-tävlingar. Ingen slack här inte!

Det var team-tävling. Dvs man delar på momenten mellan teammedlemmarna och försöker klara saker så snabbt eller så många reps som det bara går på den tid man har på sig.

Uff...

Vi var två i varje team, och jag hade parat upp med en kollega (han är inte i samma grupp som jag längre, men kvar på Microsoft).

Vi är rätt jämna i vår "nivå" av CrossFit träning, han är bättre på att lyfta tunga saker många gånger fort, och jag är bättre på att hålla ångan uppe på kalori/konditions-övningar (rodd, cykel, löpning, osv) och på att göra burpees - en rätt bra matchning för en tävling alltså. :)

Det första man måste göra inför en CrossFit-tävling är att hitta på ett bra team-namn. Det skall helst ordvitsas, eller använda fitness-termer som ersättningsord i kända slogans/titlar/etc.

Håll i er. Här kommer vårt team namn.

Straight Outta METCON.

Oh yeah... För den oinvigde så är det alltså så att vi tog filmtiteln "Straight Outta Compton", och bytte ut det till METCON som är en CrossFit-term för en typ av träningsupplägg. Det blir lite extra roligt eftersom det var METCON-delmoment i tävligen. :)

Vi är så lustiga så. Vi skrattar hela tiden. Mhm.

Tävligen bestod av tre delmoment. Det första var individuellt, men summerades för "team score". Moment ett var ett typiskt "lyfta tunga saker".
Det gick riktigt bra. Med lite jefvlaranamma och påhejjande av så väl domaren som min team-kollega så tog jag ett personligt rekord på alla tre momenten i den övningen. Woohoo! Började ju bra.

Mellan varje delmoment blir det lite paus. Lagom för att få i sig en liten energi-boost, stretcha och värma upp för nästa moment, och hejja på de som håller på med sitt "heat" en stund till.

Delmoment två började med något som inte är min grej. Hopprep.
CrossFit-folk håller dessutom på med det som kallas för "double unders", dvs för varje hopp så skall repet snurra två gånger runt en. Fort skall det alltså gå. Nej, jag kan inte göra sådana hopp alls, och min teamkamrat är inte heller bra på dem. Så vi fick köra tre gånger så många vanliga hopp helt enkelt. Och här börjar vi alltså dela på övningarna.

300 hopp med hopprep - swoosh. Gick rätt fort.
100 "air squats" - dvs knäböj - gick också riktigt fort.
75 tyngdlyft av 52kg - Tur Varun var i mitt team, han drog iväg dem snabbt som bara den. Jag gjorde 30 av lyften, han 45 (10/15, 10/10, 10/10, 10).
75 partner sit-ups. Dvs man gör sit-ups mitt emot varandra och "high five" i varje sit-up. Här tappade vi farten. Jag är rätt bra på att göra sit-ups, men Varun har lite mer kroppshydda att flytta på, så det gick lite långsammare. Vi hann igenom våra 75 sit-ups i alla fall.
50 Wall-balls som avslutning. Nope... Vi hann bara 12 av dem, sedan var våra 12 minuter slut.

Där blev man i alla fall ordentligt svettig. Nu kändes det att man gjort ett "träningspass".

...och plötsligt var det dags för sista momentet. Var tog den pausen vägen?!?

Sista momentet var ett "så många reps som möjligt" på viss given tid.
Fyra övningar, 2,5minut på varje övning, ingen paus mellan övningarna.
Rodd - yaaay, my thing! Start med mig och swoosh så hade vi 37 "calories" på dryga minuten, byte (man tappar ca20 sekunder i byten) till Varun och så 26 cals till. Summa 63 cal. Ett bra resultat.
Ring Rows - ok, 10 åt gången. Vi hann nästan fyra omgångar var - landade på 79 reps.
16kg hantel "hang clean & jerk" - ta en hantel, "flippa" upp den till axeln, lyft den sedan rakt upp över huvudet. Upprepa. Urgel... Det gick inte fort för mig, tror Varun gav oss nästan alla reps här. Vi landade på 51.
Och så sist, naturligtvis, bara för att jävlas med oss - burpees over rower. Dvs burpees, fast man måste hoppa över roddmaskinen mellan varje. Nåja, burpees är jag bra på, det har jag drillats till att göra många så snabbt jag kan. Vi hann 40 stycken. Vi var ensamma om att komma över 30. Nice!

Efter det där var vi allt lite trötta. Men nöjda med vår insats.

Det var en skön stämning på tillställningen. Folk hade skoj, jag hade skoj, det hejjades på. Det var helt enkelt roligare än jag hade trott det skulle vara...

Kommer jag att göra något sådant här igen? Vi får väl se. Det är väl lite annorlunda när "lilla klubben" kör en tävling och när det är något där det är "blodigt allvar" (dvs där det finns prispengar inblandade - sådant hade alltså inte vi).

Men en sak är säker - att träna ger mig lugn. Det varvas ner efteråt, kroppen mår bra av det här och då mår huvudet bra också. Så resten av helgen har jag tagit det lugnt och "bara varit". Nu idag (söndag) så tog jag mig en löprunda också, det har jag inte riktigt hunnit med sedan mitt Spartan-race. Löpning är balsam för själen - mer löpning åt mig!

Om en stund skall jag ställa mig och fixa veckans middagar. Bestämde mig för att det får bli färsbiffar den här veckan, med lite sötpotatis och broccoli till det.

Inte min vecka...

Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig.
Som tex att åka till Washington DC för att förnya sitt pass.

...men glömma ta med passet, och inte upptäcka det förrän man redan är i DC och alltså få boka om sitt ambassadbesök och flyga dit igenom om två veckor. Hej och hå så det jan gå.

Jag brukar inte glömma viktiga saker. Är det något jag är så är det otroligt strukturerad och nästan OCD vad gäller att packa inför en resa. Så hur kunde jag missa att få med passet den här gången?

Well. Det har inte varit min vecka alls. Tänker jag efter så har det nog inte varit min månad.

Det har varit sjukt stressigt på jobbet, inte bara i antal timmar utan också i press på att verkligen landa saker. Det har varit mycket stök, många saker som hela tiden pockat på uppmärksamhet, många saker som ändrats flera gånger om - ibland flera gånger per dag.

Och är det något jag hanterar lite sämre i min värld så är det när många(TM) saker ändrar sig samtidigt och det inte finns tid och ro till att "grunda" igen mellan förändringarna. Det tillsammans med en deadline som faller tidigare än vanligt, efter att ett projekt startats senare än tänkt, har knuffat mig farligt nära den där stress-gränsen där saker går helt åt fanders.

Jag upptäckte hur illa det var tidigare i veckan då jag konstant kom på mig själv med att slå mig för pannan och säga "Just jävlars!" när jag kom på vad jag glömt. Och inte bara jobbsaker, det spillde över i privatlivet också. Jag glömde bort att plocka upp en bekant efter jobbet. Jag glömde ta med mig rätt gympadojjor till träningen. Jag glömde att jag bokat ett träningspass(!). Jag glömde att hämta upp ett paket jag väntat länge på, trots en påminnselse precis innan jag åkte hem. The list goes on, and on.

Jag är säker på att jag höll i passet och stoppade ner det i väskan. Fast jag kan nu se framför mig hur det var FEL väska. Dvs den "vanliga" väskan, den jag har varenda dag till jobbet, den jag INTE tog till resan för jag tänkte att jag ville ha lite bättre ryggsäck så jag slapp checka in bagage.

Ah well. Det är bara tid och pengar det handlar om. Det är inte så att jag dör av att missa den här tiden och ta en ny om två veckor. Det är inte så att jag inte kan skramla fram pengarna för att resa igen. Det är mer att det är så otroligt onödigt.

Och så det där med att det är en varningsklocka förståss. Den biten är lite mer att fästa sig vid. Så kanske var det rätt att det blev så här, så jag tänkte efter och noterade vad som faktiskt snurrar här. Och så får jag ju ta två dagar ledigt igenom två veckor. Det kanske är behövligt med tanke på stressnivån.

Det är med andra ord dags att ta ett djupt andetag och försöka hitta den där tråden att ta tag i så jag kan grunda mig igen.

Så idag, dagen då jag egentligen skulle förnyat mitt pass, klev jag upp vid strax efter 05, drack en proteindryck, och joggade ett par kilometer till ett lokalt CrossFit gym.

Körde "workout of the day" tillsammans med teamet där, och insåg hur mycket jag gillar tränarna "där hemma" och deras stil av coaching. I'm lucky!

Traglade mig igenom WOD:en med ett förvånat ansiktstuttryck - för jag behövde inte "skala ner" på mina chin-ups! Strikta chin-ups hela WOD:en! Wooohoo - there be Gains!

Efter att ha tränat en timme så tackade jag för besöket och tog en lite längre löprunda. Iväg genom "National Mall" innan folk hunnit ut i större skaror. Det är lugnt, vackert, och stooooort. Man kan springa länge genom alls små grusgångar hit och dit och mellan alla monument och museum osv. Jag tog bara en kort sväng, totalt kanske 8km inklusive sträckan från gymmet ner till National Mall.

Efter det tog jag en riktigt lång frukost, med nyhetsläsning och påtår på påtåren av kaffet. Sedan traskade jag runt i Washington resten av dagen helt utan mål och mening. Aouuummmm.

Hittade det här monumentet/minnesstatyn som jag inte sett vid tidigare besök.

Nu sitter jag på flygplatsen och skall alldeles strax boarda. Hemma sent ikväll och tillbaka till vardagen imorgon.

Fast kanske inte riktigt till samma vardag, den får nog gå lite långsammare en stund...

Aroo, aroo, aroo!

Så var det gjort då. En 13,3 mile lång terräng- och hinder-löpning avklarad, "Spartan Beast". 13.3 miles är knappa 21,5km - dvs ett par hundra meter längre än ett halvmaraton.

Till skillnad från loppet i våras så gick det här i soliga och torra Kalifornien. 25C vid start, solsken, inte ett moln på himlen och ingen skugga på hela banan.

Ouff... Men det visste jag ju inte innan jag gav mig ut, så så här glad och taggad var jag vid starten:

11:00 gick startskottet. Och vilken runda det var! Naturligtvis hade de ett "härligt" lerhinder redan efter 800m, så man fick rejält med vatten och lera i skorna så de blev så där "skönt" tunga inför de resterande 20 kilometrarna... Ouff...

Men sedan var det långt mellan hindren i början. Utspridda med runt 1km mellan dem. Så det var mycket "vanlig" löpning där. Men inte var det riktigt vanligt nej. För så här såg höjdprofilen ut för loppet:

Upp och ner, upp och ner, uuuuuuuuupp och neeeeeeer! Backar! Backar! Backar! Gaaaaaaah! Totalt lite drygt 1000 höjdmeter över loppet. Tusen! Det är som en summit day ju!

Och den där mördarbacken vid ungefär en tredjedel av loppet... Ouff.

Men skam den som ger sig. Bara att pressa på! Springa, hoppa, kräla, klättra, svinga, ... Hinder efter hinder, kilometer efter kilometer.

Två hinder misslyckades jag med och fick göra burpees. Två! Det är jäkligt bra alltså. Särskilt som jag mentalt förberett mig på 6-7 misslyckanden. Jädrar anåda i min lilla låda vad skönt det var att klara i alla fall ett "monkey bar"-hinder!

Sista 5km gick jag dock, för då hade mina fötter "gett upp". Dvs jag hade blåsor under fötterna. Skorna var inte helt lämpade för så brant terräng helt enkelt. Så de skorna får åka på tippen. Fel storlek, fel modell. Bättre lycka att hitta rätt skor till nästa gång...

Men i mål kom jag ju. 4 timmar och 23 minuter tog det att slutföra loppet. Då känner man sig rätt mör, men samtidigt lite stolt över att ha klarat det.

Lerig och öm, men med ett stort leende på läpparna, staplade jag mig till omklädesområdet, duschade av mig i iskallt vatten, bytte till lite rena kläder och körde sedan tillbaka till LA.

Mission accomplished!

Nu är det bara en "sprint" kvar så har jag min trifecta...

Tillbaka till vardagen

Så var man tillbaka hemma igen.
Lägenheten stod kvar - 35C inne och en överfull brevlåda.
Bilen stod kvar - inga repor eller inbrott.

Tar som vanligt ett par dagar att komma tillbaka till en normal dygnsrytm, men det tycks ha ordnat till sig nu i alla fall.

Och det är ju förunderligt hur man kan vara borta i fyra veckor, och sedan efter fyra dagar känna att det är som om man inte varit borta alls. Dvs vardagens rutiner faller in snabbt och det lunkas på på samma sätt som innan semestern.

Jag såg verkligen fram mot att komma igång med träningen igen när jag kom hem, men det har inte riktigt blivit som tänkt/hoppats - min tränare är inte här! Nooooooo! Hennes farfar blev akut sjuk så hela familjen flög iväg till Toronto för att vara där...och tyvärr gick han bort bara två dagar senare. Så nu blir hon kvar en stund till för att fixa med begravning och allt omkring. Får se om hon är tillbaka till nästa vecka, jag hoppas det för jag får allt erkänna att jag saknar våra träningspass...

Så istället har jag tränat CrossFit. För man kan inte vara hemma och inte träna alls! Himskansk vad tungt det var att sätta igång igen! Jag hade ju inte tränat styrka på tre veckor, så musklerna skrek och tyckte att jag pysslade med dumma saker. Men det går väl rätt snabbt att komma tillbaka skulle jag tro.

Och på tal om träning så är det nu dags att fokusera på nästa mål - en Spartan Beast. Dvs nästan en halv marathon med hinder. Varför anmälde jag mig till en sådan för? ;-)

Så på söndag sätter jag igång med "Spartan Beast training" med ett par andra tokar på gymmet. Det blir hinder och styrka och hänga i saker och svänga i saker, och så ut och springa i terräng. Det blir säkert skoj, det var ju det förra gången...

Jag klurade på att skriva lite om Moskva här, ta en recap av de ca 36 timmarna vi var där. Men jag hittar inte riktigt flytet och inspirationen. Ni får hålla er tillgodo med en bild på yours truly med en klassisk vy i bakgrunden så länge: