Oj vad jag sprang!

Det var ju som sagt lite snö i Seattle i morse. Det är de inte särskilt vana vid så det blev naturligtvis strul med avgången.

Jag tittade lite nervöst på klockan när vi väl taxade ut på startbanan och insåg att vi var ungefär en timme försenade. Inte så extremt farligt, tänkte jag då jag ju vanligtvis skulle ha nästan 2,5 timme på mig att byta i Chicago.

Well. Det blev kanske lite mer stress under skalpen när vi fick avbryta inflygningen och lägga oss i "holding pattern" och vänta på ny inflygning då det var fullt på flygbanorna. Uh oh...

Vi landade så småningom och det var ytterligare 20min som försvann från bufferten. Nåja, fortfarande görbart. En timme skall man ju hinna utan problem med.

GAH! Världens längsta taxing på flygplatsen! Vi landade på banan lääääääängs ut och skulle till gaten lääääääängst bort åt andra hållet. Och där försvann ytterligare 15 minuter! FEMTON! Nu började det rycka lite i ögat, det här blir tight...

När jag väl kom av planet tittade jag på klockan och inser att jag har 30minuter på mig. Det kan tyckas mycket men då skall man ta ett litet tåg mellan terminalerna först. Det blev en rask språngmarsch från första flyget till tåget. Benen skakade av att plötsligt slitas från att ha suttit still i fyra timmar till att sprinta ett par hundra meter.

Och vad händer. Jo, jag fick VÄNTA på tåget... FLERA minuter. Gnnnnnnnh!

Av tåget på rätt terminal, springa som om jag hade en eldkastare jagandes mig och flåsa som en flodhäst när jag når security. För ja, det var ju terminalbyte så då blev det ju en ny säkerhetskoll.

Och som om inte det här var nog med hinder mellan flygen så tycker säkerhetsvakten att det är perfekt läge att prata lite med mig...
- Jaha, på väg till Stockholm?
- Japp.
- Trevligt. Men du. Då har jag en fråga.
- Ja...
- Är köttet bättre här eller där?
- Eh. Va?
- Ja. Kött. Är det bättre i Sverige än i USA?
- Eh.. Nej?
- Men! Det är ju massa hormoner i vårt kött!
- Eh... Köp ekologiskt? Närproducerat?
- Hm. Ja det förstås.

Jag KÄMPADE för att inte studsa av stress. Så iväg genom själva säkerhetskollen, av med skor, upp med laptops, av med bälte, genom scannern. Vääääääänta på att väska och dator och allt kommer på bandet. KASTA på sig allt och...

INGEN INFO TAVLA!
ARGH! Vilken gate skall jag till då?

Då plingar det i högtalarna och det ropas ut att de som vill hinna med SK945 till Stockholm minsann bör ta sig till gate M15 OMEDELBART då dörrarna stängs inom fem minuter. Jag står då vid gate M6...

Iiiiiiik!

Men se. Där står då en sådan där liten rolig bil precis framför säk-kollen. Killen som sitter i den tycket "Behöver du skjuts?". Och jag kan inte annat än ropa "YES!" följt av ett tacksåhimlamycketduräddarmindag.

Fort gick den biten i alla fall och jag hoppar av den lilla bilen och springer till dörren ut till planet och får ett "Hej du, det där var minsann i sista minuten." . Nähä?! Säger du det...

Jag hinner in och sätta mig ner så slås dörrarna igen och kabinpersonalen ropar ut "boarding complete".

Phew!

Resan gick sedan utan minsta lilla störmoment. Det var som att åka i honung. Inte en endaste liten turbulens. Jag lutade mig tillbaka i sätet, slog på lite musik och läste. Aaaah... Avslappning.

Väl i Stockholm blev det intressant på annat sätt. Alla tåg var visst ganska så fullbokade... Hoppsan. Just ja. Julhelg. Heh. Jaja. Det ordnade sig, jag sprang in på biljettkontoret och tittade med stora hundögon på tjejen bakom kassan och hon ordnade fram sista platsen på tåget åt mig! Det är en rullstolsplats med stol, den går inte att boka via nätet eller automaterna. TACK! Dagens ros till dig. Nu sitter jag på tåget och kära syster hämtar upp i Nässjö, så jag behöver inte försöka hitta bussar och annat stök nu, det här var sista biten av dygnets resa. Kanske kan blunda en stund nu. *tar i trä*