Andas, gå, andas, gå, vila, äta, andas, gå, andas, gå

Jag har försökt "komma till skott" med det här inlägget ett tag nu. Jag har skjutit det lite framåt varje gång jag börjat. Det beror inte enbart på att jag suttit i soffan och då och då hostat upp lungorna, det är nog mer att "sista biten" är den som är "svårast" att skriva om.

Det tar ju liksom slut efter den... Och det är svårt att verkligen beskriva känslan och utmaningen i text. Men jag skall försöka så gått jag kan.

Dagen före "summit day"...

Målet för dagen var att ta oss upp från vårt läger på ca4000m till "high camp" som ligger på ca 4500m höjd. 500m skillnad kanske inte låter så mycket, men skillnaden mellan de två var rejäl.

Själva hiken upp till high camp var inte mycket att skriva hem om kanske. Tog dryga fyra timmar och var mestadels "olika storlekar av sten" att se på vägen. Så det är kanske inte så konstigt att jag inte hittar ett enda kort av den hiken bland mina bilder...

Fokus var på att komma fram till high camp för att där vila så mycket det gick under dagen. För dagen må ha varit kort, men vi visste att "tid att vakna" för "morgondagens" pass troligen var innan midnatt - dvs egentligen bara en fortsättning på samma dag.

High camp ser inte mycket ut för världen, och det ser kanske ser ut att vara ett hyfsat bekvämt läger. Men det var allt annat än det...

Till att börja med är det hela i en backe.

Så vart man än skulle var det upp-ner-upp-ner-upp... Och efter varje höjdskillnad som var mer än en skosula hög kändes det som om man just sprungit upp för fem våningars trappor.

Luften är tunn där uppe. Våra guider och porters kunde höras ropa "pole, pole!" mest hela tiden, för att påminna oss om att ta det sakta. För ja, man tog det sakta. Att gå till toaletten tog en evinnerlig tid, och om man är lite pinkenödig när man går sakta så...oj vad långt det är!

Efter att ha ätit lunch var det order om att "vila". Dvs packa om ryggsäcken inför kvällen och sedan försöka sova eller i alla fall ligga ner tills middagen.

Middagen kom snabbt. Kändes som om jag inte mer än packat om ryggsäcken och lagt mig ner (dock utan att sova) när "dinner!" ropades ut.

Efter att ha ätit en rejäl pastamåltid, med viss svårighet då aptiten är lite avslagen på hög höjd, så var det bara att gå och lägga sig igen. Klockan fem på kvällen. Jomenvisstserru...

Jag låg och tittade ut genom tältöppningen en stund, lyssnade färdigt på "Born a crime" (den audio-bok jag tagit med mig. Rekommenderas helt klart) och drog sedan igen tältet för att spara på värmen...

Och där låg jag. Klarvaken och väntade på att klockan skulle närma sig midnatt. Vi hade inte fått någon exakt tid för när vi skulle bli "väckta" då det kan sätta griller i huvudet på en om tiden passeras utan "gå" så att säga. För berg är ena knepiga rackare. Ibland ändrar sig vädret så det inte går att börja när man skulle, så man måste vänta till senare eller kanske till och med ge sig av tidigare.

Well. Klockan traskade så sakteliga iväg och blev närmre elva på kvällen. Strax efter elva hörde jag fotsteg utanför tältet som strax följdes av en "knackning" på en av tältpinnarna och en bekant röst som sa: I am Rashid...

Jag kunde inte hjälpa det. Jag började fnissa. "I am Rashid". Så underbart sätt att väcka någon på. För ja, Rashid var ju vår "go to guy" för allt i lägret, och om Rashid knackar på ditt tält då går du upp. :)

Samling i mässtältet... Nervositeten låg i luften. "Frukost" nu var mest lite snacks. Kex, banan, te/kaffe. Och så iväg.

Halv ett på natten stod vi med pannlamporna på och trampade för att hålla oss varma. Nu var det dags!

Summit day klättringen skulle vara lite annorlunda än de andra dagarna. Istället för att ledas av vår amerikanske guide - CJ - så skulle de lokala guiderna gå före omgångar av 2-3 personer i taget. På så vis skulle CJ kunna hålla koll på oss bättre. Dvs kunna se "tåget" och se om någon hade problem eller började "vackla" utan att han hela tiden skulle behöva vända sig om.

Och här tog vår underbare lokala guide Arnold över. The Terminator. Han plockade ut Truman och mig och sa "you two, first team", sedan bar det iväg...

Steg för steg. Sakta, sakta. Gå och andas. Gå och andas. Efter ett tag kommer man in i en "lunk", det tuffar på utan att man behöver tänka allt för mycket. Bara att komma ihåg att andas djupare än vanligt, och att ibland ta ett riktigt djupt andetag och göra en "preassure breathing". Tryck-andning? Fasen vet vad den svenska termen är, men det går ut på att man tar ett djupt andetag och "pressar" ut luften genom en hård utandning. Teorin är att man syresätter större del av lungorna så. Verkar funka. So that's what you do.

Och här började man inse att berget är dammigt. Man riktigt kände hur luften man drog ner i lungorna inte bara var syre om man säger så... En stund där hade jag en mental bild av lera på insidan av lungorn. Tjock, brun lera som rann på lungväggarna... Men så är det ju förståss inte, fast det _känns_ så.

Vi gick i mörker. Ungefär fem timmars mörker. Det är fem pauser. För ja, i det här läget så är det pauserna man siktar på. Det mentala målet är inte "komma till toppen", det är att orka till nästa paus. Att gå och andas tills någon säger "sitt ner".

Till slut kom solen upp över horisonten.

Det ger lite extra energi. Även om det är svårt att tänka på annat än "gå, andas, gå, andas" just då så sker något i kroppen när ljuset bryter igenom.

"Sitt ner" var ibland mest "försök öppna en frusen snickers med kalla händer". Zoomar man kan man se min något ansträngda min där tror jag. ;-)

För ja, nu var det kallt. Vi hade nu nått "Stella point" - kanten av kratern. Det här kortet var taget precis efter det tror jag av ljuset att döma och det faktum att jag fått av mig pannlampan. För precis på Stella point såg jag ut så här:

By the way, killen i förgrunden på förra bilden, han med ansiktsmask men utan handskar - det är The Terminator det. :-)

Fun fact om klättringen upp till här:
Det fanns tydligen två vägar upp för berget i mörkret.
1 - Arnolds väg
2 - Alla andras väg.
För varje gång jag tittade över axeln under natten så verkade de andra ta en annan väg över de lite "klurigare" passagerna. Heh. Well. Jag följde Arnold, det var vad jag skulle, så om han tog en annan väg än de andra guiderna över stenbumlingarna så var det den vägen jag skulle ta.

Men Stella point då ja. Därifrån är det ungefär en timmes klättring kvar. Men det är inte tekniskt alls från den punkten. Det är mer eller mindre bara en lätt lutande uppförsbacke.

"Lätt" är inte vad det är dock. Även om jag kände att jag fick en "andra andning" när vi nått Stella så var det tungt att gå där uppe. Över 5700m. Tunn luft.

Men vi kom fram. Ett steg i taget. Sakta, sakta. Andas, gå, andas, gå...

Och my oh my vilken känsla det var att stå där.

Sex dygn efter start. 30 timmar utan sömn. Sju timmars klättring genom natten. 5895 meter över havet. Wow!

Det är svårt att beskriva känslan av det där. Hjärnan är alldeles snurrig när man väl står där. Det är en bladning av "Jag gjorde det!", "Holy shit!", "Aldrig mer!" och samtidigt så totalt Zen... Tårarna ligger bakom ögonen och man känner hur de kan komma fram av minsta lilla kommentar om vad som just gjorts. Det är inte dåliga tårar, det är förlösande tårar.

Och när man står där uppe, avskild från resten av världen, och tar in stunden, så har alla ens bekymmer försvunnit. Det är bara "jag och berget" just då. Och det är fantastiskt.

Och efter att ha spenderat nästan sex dagar på att komma upp så...stannar man typ en kvart. :)

Så mycket jobb för den lilla stunden. Men det är det värt.

Så var det ju bara att börja traska ner igen då. Första målet är "high camp". Dvs tillbaka till den punkt där vi började natten. Det tog alltså sju timmar upp. Att ta sig ner till high camp igen tog fyra. Ja, det går fortare nedför...

Väl tillbaka i high camp var det mat och lite vila. Inte så mycket vila dock, för vi skulle inte stanna över natten här. Nattens mål var att ta oss ner till "low camp" som ligger på ca 3000m.

Guuuuuuuuuuu' va lååååååååååååååång tid det tog att ta sig dit. Aaaaaaah! :-)
Fyra timmar till! FYRA! Argh! Vid det här läget hade jag alltså varit vaken i ca 35 timmar och kroppen var trött som bara den efter kvällens och morgonens strapats. Allt jag ville var att komma fram och få sova. SOVA!

Vi pressade på. Och så småningom kom vi fram. Den lättand som infinner sig när man ser en stol att sitta på och ser att mässtältet precis håller på att komma upp så man kan få en kopp de - den är otrolig.

Nopes, jag tog inga bilder i "low camp", och det verkar inte som om någon annan gjorde det heller. Vi var väl lite trötta efter femton timmars klättring/hike den dagen. ;-)

Middagen kom och så snart vi ätit så fanns det bara en tanke i mitt huvud - sömn.

Jag klättrade in i tältet och hörde att killarna i tältet bredvid mitt tjattrade på rätt bra, så jag rotade fram öronpropparna för att garantera sömn.

Well. Det hade jag inte behövt. För efter att jag dragit upp dragkedjan i sovsäcken och vänt mig om på sidan så somnade jag...med öronpropparna i handen.

...och vaknade ungefär tio timmar senare. Utan minne av att jag vaknat något under natten. SÅ. SKÖNT. Första natten på hela klättringen som jag sovit mer än en timme eller två i stöten. Jag var nog lite trött...

Sista dagen på berget började. Dagens mål var att komma ner till "utgången" för parken - en drygt tre timmar lång hike genom regnskog.

Eller. Well. Tre timmar om man går i "normalt" tempo. Det gjorde inte två av oss. Efter att ha följt lunken i teamet så stampade iväg rätt snabbt när guiden tyckte att "det är ok om vi sprider ut oss idag, ni vet var ni kan sitta och vänta och det finns ingen 'fel' väg ner.". Vi ville bara komma fram och avsluta det här nu.

Det tog oss två och en halv timme att komma ner till "parkeringen".

Vi fick vänta en stund på de andra. ;-)
Men vad gör väl en väntan om man kan sitta under ett tak och dricka öl...

För ja, den där ölen hade vi verkligen förtjänat. Och det är nog en av de godaste öler jag druckit i mitt liv. Så. God.
Men nej, jag vet, den skulle inte vara lika god idag. Idag skulle den nog mest kännas blaskig. Det var ju äventyret fram till ölen som gjorde smaken.

Efter att alla samlats igen var det bara att signera bergs-loggen att man kommit ner igen och så lasta in ryggsäckar i bussen.

Men innan vi gav oss iväg så var det lite cermoni med våra porters. Först en dricksutdelning, sedan iväg till ett bättre öl-hak och skåla och fira vad som just gjorts.

Vi började vårt äventyr så här rena och "allvarliga":

Och avslutade det i regn och lera, med kropparna täckta av damm och svett från nu nästan sju dygn utan dusch eller vettiga tvättmöjligheter, men med leenden från öra till öra:

Vilken resa!

Och den här mannen kommer för alltid finnas i mitt minne. The Terminator himself. Tack för att du tog mig upp till toppen, Arnold, den takt han satte på summit day var perfekt och utan den guidningen hade jag troligen inte kommit upp.

Behöver jag säga att duschen på hotellet var den lyxigaste känsla jag haft i mitt liv? Varmt vatten, oändligt med varmt vatten! Och inget damm kvar på kroppen. All svett borta. Så otroligt skönt.

We cleaned up nicely.

Och pizzan som sedan landade på bordet var nog världens godaste pizza också. ;-)

Efter detta var det bara en middag kvar och sedan var det sista natten i Tanzania för min del. De andra drog iväg på safari, jag tog mitt pick och pack och börjde resan hem.

Hade jag kunnat hade jag dragit iväg till nästa berg direkt. Och ja, jag har redan börjat planera nästa äventyr... Men det är ju en story för en annan gång.