Att komma iväg

Den här resan har inte varit särskilt "blessed" när det gäller mina flyg alltså... Inte ett enda SAS-plan har varit i tid, och de brukar ju gå som klockan annars. Sanslöst. Nåja, det är väl så att om man reser tillräckligt mycket så springer man förr eller senare in i alla dessa problem som "folk" annars verkar rapportera om men som man inte ser själv.

Anyways. Det här inlägget handlar om att komma iväg. Iväg på det där äventyret...
Började med att jag tog tåget ner till Köpenhamn. Gissa om tåget var i tid eller inte? Inte, så klart. Nåja, gott om tid så det är ju inga problem.

Väl på Kastrup var det kaos, men lucky me hade prio-biljett så det var bara att traska förbi alla köer och lämna av väskan på bagage-bandet och sedan slinka in genom "fast track" security-linjen. Snabbt och smidigt. Tack SAS.

Då jag är lite vis av vana trots allt så hade jag bokat min resa på sådant vis att jag fick en natt i Amsterdam (nåja, Schiphol snarare, jag tog mig inte in till stan) så jag skulle ha gott om tid att lämna av väskan och ta mig till gaten för flyget till Kilimanjaro.

Oj, oj, oj vad jag inte tycker om Schiphol... Shit-hole är helt klart hur den flygplatsen skall uttalas...

Tänkte att två timmar vore väl gott om tid på flygplatsen. Jag hade ju checkat in online och skulle bara dumpa väskorna och ta mig genom security.

Aj, aj, aj så fel jag hade. För att få dumpa av väskorna så fick jag stå i kö. Så lång kö att jag inte ens såg var bagage-droppen var.

Det tog dryga halvtimmen bara för att få lämna av väskan! Argh!

Sedan var det dags för nästa kö - för att få komma fram till en automat där man fick skanna sitt boarding pass för att komma in i själva terminalen. Nej, det var inte security-kön.

...för den kom efter en trappa upp:

Den kön tog närmre 1,5 timme att ta sig igen. Och då började det brinna lite i knutarna för att hinna med planet.

ARGH!

Stress, stress, springa, springa. Var sjutton är gaten!?! Ser bara jämna nummer, inte udda. KOM IGEN SHIT-HOLE!!!!

Vänder och springer tillbaka, och där är gaten!
Med andan i halsen och svetten rinnandes kastar jag mig fram med boardingpasset och har ett par minuter på mig innan "gate closed" ropas ut. Moooh!

Flygvärdinnan frågade om jag hade haft en försenad anknytning. Jag berättade om security och bag-drop kaoset och security-personalens ovilja att låta mig ta en "fast track" trots att mitt flyg var nära avgång. Hon tyckte att jag skulle posta om det på "social media" så att KLM fick lite eld i baken att göra något åt det, jag var tydligen inte den första som hade liknande story senaste månaderna. Nåja, jag kom ju med flyget i alla fall...

Och sedan satt vi där...på plats i planet och bara väntade... Försening. Jamentackfördendå...

Ah well, bättre att sitta på planet och behöva vänta än att stå utanför planet och inte få komma med.

Kom i alla fall fram till Kilimanjaro Internation Airport så småningom. Landade på en liten plätt och fick gå från planet till ankomsthallen.

En våt-varm natt. hög luftfuktighet men ack så skönt det kändes! Framme! Här! Afrika! Woho!

Sedan var det dags för kaos igen... Den här gången kaos i form av oorganisation. Man skulle stå och köa till en lucka först för att få köpa sitt visum. Jag var nummer två i den kön till att börja med. Gissa om jag fick mitt visum som nummer två?

Hah! Nej, inte en chans. För plötsligt var det "local guides" som sprang fram och trängde sig in vid luckorna och kastade in högar med kontanter och pass och deras högar med pass skulle naturligtvis tas om hand först för de var Polare™ med visum-snubben.

Ah well. Jag hade tydligen ett "bra pass" för när han väl lyckades få det i handen så visade det sig att mitt visum bara kostade $50 istället för $100 och när jag väl hade kvittot så var det bara att gå raka vägen till immigration-disken utan att passera någon av de andra mellan-kontrollerna.

Där var det ungefär samma process som vid en första ankomst till USA - fingeravtryck, foto på ansiktet, stämpa pass. Och så var jag igenom.

Först nu såg jag att jag hade kunnat stanna och jobba i Tanzania om jag velat. Visat säger "employment with or without pay":

Hade jag sett det innan den 5:e hade jag kanske stannat de där tre månaderna ut alltså. ;-)

Först av gruppen kom jag igenom. Och där fick jag stå och vänta. Och vänta. Och vänta. Efter vad som kändes som en evighet började det trilla igenom folk som hörde till samma grupp som jag.

Så var det bara att lasta upp alla väskor på bussen, stuva in sig själv och så skumpa iväg en timme på vägar som till och med får Washington State att framtså som ett under av vägunderhåll, till ett hotell.

Hotellet var kanske inte det mest lyxiga här i världen, men vem behöver egentligen mer än en hyfsat bekväm säng, en dusch med varmt vatten och en fungerande toalett?

Det var i alla fall vad jag tyckte när jag kom tillbaka från klättringen. ;-)

Fast jag får säga att valet av placering för TVn var lite...ehm...speciellt:

Det där är "bortre" hörnet av rummet och det fanns ingen en säng eller möbel som var riktad åt det hållet. Fast det visade sig att den inte var inkopplad i alla fall så jag missade ju inget. :)

Sedan var det ju bara att dumpa sig i säng och invänta morgondagen.
Först upp var jag. Knappt så frukosten hade hunnit dukas ut, men det fanns lite kaffe att smutta på tills flingorna kom ut.

Den lilla "öppningen" mellan husväggarna är restaurang-delen. En varm morgon och det var skönt att sitta "ute" och dricka sitt morgonkaffe.

Efter att folk trillat in så sakteliga så var det dags för lite briefing av vad dagen skulle innehålla. Mest praktikaliteter inför avfärd. Lite valutaväxling, lite shopping, lite slappande, lite gear-check.

Inne i Moshi, efter att ha växlat pengar och shoppat lite extra snacks (då jag ju helt glömde att ta med mig cashewnötter! Argh! Kan ju inte vara ute och klättra i flera dagar utan det!) så traskade några av oss över gatan från shopping-centret över till ett "cafe" för att invänta resten av gruppen.

Svart-röd logga och en slogan som säger "The people's place". Det är ju inte utan att jag funderade lite på vilka det är som driver det här haket egentligen. :-D

Nåja, de hade bra kaffe och riktigt kall öl så det var rätt plats att vänta på.

Efter att alla avslutat sina ärenden bar det av till hotellet igen och vår västerländske guide, Craig, gick från rum till rum och gjode gear-check individuellt med varje person/par.

OCD-Roberth hade förberett sig:

Och när Craig väl kom och knackade på så tog det oss max 10min att gå igenom mina prylar och få en "Spot on! That's a perfect pack, man." kommentar. Jahopp, jag kan tydligen läsa en pack-lista och låta bli att slänga ner "men tänk om" eller "det kan ju vara bra att ha kanske" saker utöver det. Well...lite teknik-saker förstås, men de räknas ju till "nödvändigheter" nu för tiden skulle jag tro. ;-)

Fast i efterhand kan jag meddela att jag hade tre saker för mycket i grundpackningen:
1. Mina tjocka mountaineer-sockor. De använde jag aldrig.
2&3. Mitt ena underställ-set (tröja och långkalsonger). Jag använde bara det "tjockare" på summit day, aldrig det tunnare på lägre höjd.

Attans, jag hade kunnat skala ner det hela med ytterligare ett par hundra gram alltså. ;-)

Efter det var det bara till att slappa igen och invänta middagen. Det kan tyckas vara mycket vila här, men man får komma ihåg att de flesta flugit ända från USA direkt till Kilimanjaro så det var jet-lag behandling inbakat i schemat. Välbehävligt för många skulle jag tro.

Under middagen gicks "första dagen" igenom. Anländande till Kilimanjaro National Park, registrering, första delsträckan upp till första campingplatsen, och lite generellt kring att bestiga Kilimanjaro. Sedan var det dags för sömn för att komma upp till en tidig avfärd - ju tidigare vi kommer till gaten, desto tidigare kan vi komm ut på leden och börja vårt äventyr.

Morgonen kom snabbt. Efter frukost var det bara att dumpa ned alla väskor som skulle med upp på berget i högar framför hotellet och vänta på att bussen skulle dyka upp:

Dufflar i en hög (de lastades sedan uppe på bussen) och ryggsäckar i en (de fick följa med oss inne i bussen). Det är en hel del prylar som skall med upp på en sådan här strapats alltså... Och då är ju ingen "group gear" inräknade i det där...

Bussresan ut till "Machame gate" skulle ta ungefär en timme. Nu började det allt pirra lite i magen. Det här håller verkligen på att hända! Jag skall verkligen upp på det där berget! Oh my...vad sjutton har jag gett mig in på?!

Och så var vi plötsligt där...

En sista kiss-paus på en riktig toalett, en sista flaska vatten, en sista check att allt är med och sitter som det skall, registrera namn och passnummer i loggboken, och så på med ryggsäcken och iväg.

Här började alltså själva klättringen. Men det tar sådan tid att skriva om varje del att det får bli vid senare tillfälle. Kanske ikväll, kanske imorgon, kanske senare... Men den som väntar på något gott, väntar ju aldrig för länge. ;-)

Mer senare.