En lång dags vandring

Första dagen var en av de längre. Vi startade runt nio på morgonen och var framme vid camp-platsen vid tre på eftermiddagen. Sex timmar i uppförsbacke tar lite på krafterna trots pauser med ungefär en timmes mellanrum...

Jag får väl redan nu erkänna att jag är dålig på att ta kort på den här typen av äventyr. Jag är alldels för mycket "moutanineer" för det. Dvs jag fokuserar på att gå, på att gå säkert, på att hålla koll på den framför och den bakom mig, på att inte riskera någon annan. Så jag går, går, går, och så stannar man vid nästa paus och då tar man ett par kort.

För att dra upp kameran medan man går kan, om man tex befinner sig på is/snö och sitter ihop i rep, vara en direkt livsfara för andra om man plötsligt stannar utan förvarning. Det där sitter hårt i ryggmärgen på mig, så jag tar alltså inte kort medan jag går.

"Det regnar alltid första dagen" var något jag hört från flera andra som gjort det här, och från guiden, och det stämde. Vi promenerade ju trots allt genom regnskog...

Men man håller humöret uppe trots regndropparna, det vräkte ju inte ner i alla fall. Men lerigt blev det, och regnponchon den åkte på vid det där stoppet.

Fun fact - det fanns en liten sten man kunde sitta på vid den här platsen. Den var perfekt för ändamålet. Men tur för mig så var det två andra som hann sätta sig på den först.  "Tur?" undrar ni nu. Ja, för den KRYLLADE av myror! Elaka myror. Myror som bits. Oj oj oj vad vi försökte att inte skratta när guiden och en kille till stog med byxorna runt fotknölarna i regnet och försökte hitta alla myror som hunnit upp på deras ben och bet dem. "Not! Funny!", nej, inte skoj alls...

Vi promenerade och promenerade. Och så plötsligt var vi där, vid Machame Camp, vår destination för dagen.

Det ett rätt trött gäng som klev in i camp-området. Och eftersom det var första dagen så hade våd guide talat om för oss att det inte var säkert att allas duffel-väskor skulle vara framme innan oss. Dvs porters kanske inte kom iväg snabbt nog att de skulle vara i camp innan oss, något som dock skulle vara garanterat precis alla andra dagar.

Well. Vi kom in i camp och hittade området där de började sätta upp våra tält.

Och se där! Min gula duffel! Jag började gå mot den och hann precis böja mig ned för att låsa upp den då "min" porter kom rusande fram till väskan:
- Is this your bag?
- Yes, this is mine.
*skaka hand*
- Hi, I'm Jack.
- Hi, I'm Roberth.
- Nice to meet you Mr Roberth. Here, please have a seat!

Och genom magi så hade han fällt upp en tält stol och vägrade att låta mig stå längre. Snacka om lyx!

Och resten av gruppen då? Well, deras väskor hade inte kommit fram innan oss, och inte deras stolar heller. Ni kan ju gissa hur populär jag var som hade bekväm stol just då. ;-)

Lite senare började väskorna och resten av stolarna att trilla in i alla fall, och mässtältet sattes upp.
Medan vi väntade på att middagen skulle ordnas så gjorde vi i ordning i våra egna tält - rulla ut maddrass, sovsäck, lägga fram morgondagens prylar, osv, osv.

Och så fick vi besök av lite korpar. Enorma bestar!

Här är vår "fearless leader" Craig, som jag "lånade ut" min stol till medan resten av grejerna var på väg, med en av korparna för storleksreferens...

Jag sa att vi hade ett "mässtält", visst? Jodå. Det var lyxigt värre får jag lov att säga:

Bord och stolar! Stolarna var framåt slutet av den här strapatsen Världens Bekvämaste Stolar. Mhm. Minst. Varje dag var det frukost och middag vid dukat bord. Snacka om att bli bortskämda. :)

Första dagens "vy ut från tältet" var kanske inte så mycket att hurra över iofs, men man kan väl kanske inte få allt alltid?

Det var rymliga tält i alla fall. Gott om plats åt både mig, min duffel och min ryggsäck.

Nej, jag hade inte bokat "singel room", men fick eget tält i alla fall, för vår guide ville ha eget tält och egentligen skulle jag tydligen ha delat med honom. Ah well, jag klagade inte. Det är rätt skönt att inte behöva stöka med andra när man skall sova, eller som i mitt fall inte sover mycket alls på högre höjd, och framförallt inte när man behöver kissa mitt i natten...

Men vet ni vad som är det mest lyxiga man kan tänkas ha på den här klättringen? Ni kan nog inte gissa, men här är det:

Det gula tältet, som direkt fick smeknamnet "The Yellow Submarine". Det är ett toa-tält. Med en portabel liten toalett som har riktig "stol" i sig. Dvs man kan sitta ner och göra sina behov, utan att det luktar som en miljon sjuka människor dumpat allt sitt kroppsliga innehåll i närheten.

För ja, de fasta installationerna som fanns i varje camp var alltså bara "hål i marken" med två fotplattor - dvs sitt på huk och gör det du ska. Och tro mig, efter att ha besökt en av dem som ville man aldrig mer besöka en till.

Ja, det var en "toilet guy" som var med oss hela vägen. Hans jobb var alltså att tömma, tvätta, bära, sätta upp, och ta ner toaletten och tältet varje dag. Gissa om han fick extra dricks och otroliga applåder när vi var nere igen? "The most important man on the mountain", verkligen.

Efter en kalori-rik middag - ris och två sorters curry, plus bröd och te, ja vi åt gott och mycket varje dage - så var det bara att dra ihop sovsäcken och försöka sova.

Betoning på "försöka" där. Från dag ett så sov jag inte mycket. Kanske en timme, för att sedan vakna igen och vara vaken i två, somna en timme, och så vakna igen i två. Upprepa tills det var dags att gå upp... Jag snittade troligen på mindre än fyra timmar sömn varje natt. Det är lite slitigt, men det går under en relativt kort tid. Jag tror det är en del av "höjdsjuka" att jag inte kan sova ordentligt. Antingen det eller så är jag helt enkelt så nervös hela tiden att jag inte kan slappna av. Sover gör jag alltså inte i alla fall.

Men morgonen kom och med den en rejäl frukost, med kaffe och te.
Våra frukostar följde ungefär det här mönstret:
Kaffe eller te en stund medan kocken fixade färdigt frukosten.
Tvätta händer och ansikte i varmt vatten efter första koppen kaffe.
Gröt serveras. Det var någon slags mannagrynsgröt, men lite grövre. Ingen aning vad det verkligen var, men det var gott på berget i alla fall och det var allt som räknades.
Efter att gröten ätits upp så kom det in ett fat med rostat bröd, stekta ägg eller omelett (beroende på dag) och stekta korvbitar.

Det gick ingen nöd på oss. "Welcome to IMG, have something to eat" som vi säger... Det är ett genomgående tema för alla klättringar jag varit på - det är alltid gott om mat, och det är alltid god mat. Tack IMG!

Och så började dag två...