Upp, upp och iväg!

Dag två började ganska sent. Vi hade inte så många höjdmeter att ta oss andra dagen, "bara" 600m över en promenad på ca fyra timmar. Själva hiken gick genom sakta uttunande skog till mer låga buskar utspridda över stenigt landskap.

Dimman drog in då och då men försvann ungefär lika fort som den dök upp.

Teamet började vänja sig mer vid varandra. Samtalen började bli mer än "hur är det", "vad jobbar du med", "vaför klättrar du i berg", och kamratskapen olades så sakteliga. Det började skämtas mer mellan oss och en känsla av att man började känna varandra fanns där. Ibland går det snabbare än annars. Antar att det är den närhet som uppstår i vildmarken som gör att det hela accelereras. Man "lever på varandra" dygnet runt, det är svårt att inte lära känna varandra då.

Vårt mål för dagen var Shira Plateau camp. När vi så sakteliga traskade in i campen var redan alla tält uppställda, inklusive mässtältet, och rutninen satte in direkt:
1. Hitta sitt tält (i mitt fall så hittade Jack mig och guidade mig till rätt tält där min duffel redan var inställd)
2. Ta av sig kängorna och på med "camp shoes" (gympadojjor)
3. Tvätta av sig så mycket damm det går
4. Dricka te och äta lite nötter/popcorn
5. Göra i ordning sitt tält (ut med liggunderlag, sovsäck, etc så man slipper göra det i mörker)
6. Slappa och vänta på att det blir middag...

På den här höjden började det vara dammigt. Detta eviga damm... Inte mycket till växtlighet att binda jorden antar jag, så det var väl föståligt.
Campet från ingången till platån (klicka för större bild):

Och även här var korparna med oss. Inte samma korpar antar jag, men de satt som Hugin och Munin på en stolpe och iakttog mig medan jag gick runt i campen och tittade på vyerna.

Vi bjöds på en spektakulär solnedgång här uppe. Tyvärr blev mina bilder inte bra alls, så jag får återkomma med "riktiga" bilder från ett par av killarna som var med upp. De hade riktigt bra systemkameror och ordentliga linser - något jag inte orkade släpa med mig...
Här är en inte helt misslyckad bild efter själva solnedgången iaf:

Efter middagen var det bara att gå och lägga sig och invänta nästa morgons rutin...

Jag sov inte så mycket på kvällarna som sagt, så varje morgon kom med suddigare och suddigare bild så att säga. Det blir lite rörigt i minnena, men jag tror det mesta är i ordning... :)

Dag tre på berget var det UPP, UPP, UPP! Vi tog oss upp nästan tusen höjdmeter, för att sedan ta oss ner nästan hela vägen igen. Acklimatisering. Första tillvänjningen av höghöjd. Ochg den punkten var högre upp än vad jag någonsin tidigare varit. Jag nådde med andra ord nya höjder i mitt liv här. ;-)

Platsen vi klättrade upp över kallas "Lava Tower", och man förstår varför när man ser det. För på platsen finns ett "berg" på berget. Det är en topp av lava, runt 30m hög. Imponerande sak. Och man kan ju inte låta bli att fundera över hur naturen får till sådant här. Hur rann det inte omkring mer utan bildade ett torn? Lava borde ju rinna, eller i alla fall bilda en mer rundad "hög" snarare än ett torn kan man ju tycka...

Vi klättrade inte upp på själva tornet, vi rundade det.

När vi väl kom till målet för dagen - Baranco camp - var vi rätt slitna. Det var en lång dag, med många höjdmeter både upp och ner. Efter att ha gjort i ordning tältet så var jag tvungen att ligga ner en stund och bara andas... För på 15000ft var luften rätt mycket tunnare än vad jag är van vid - jag har jo bott på havsnivå hela mitt liv! Djuuuuupa andetag. Lägret var "nere" på 13000ft igen, men andningsbehovet satt i från dagen kan jag meddela...

Sömnbristen började visa sin tyngre sida...

Men vyn upp över "toppen" var trevlig att vila ögonen på i alla fall:

Så var det ju bara att äta och sova igen då... Gjorde vi annat än åt och sov egentligen? Ja, bortsett från att gå alltså? Fasen vet. Det kändes som det var mat mest hela tiden i alla fall. :)

Nästa dag var en "kort" dag också. 4 timmar skulle det ta. Lägret vi skulle till var på i stort sett samma höjd som det vi lämnade bakom oss, men det var lite strapatser på vägen.

"Straight out of the gate" så hade vi dagens första: Baronco Wall.

Wall... Vägg... Ja, ni läste rätt. En bergsvägg att ta sig upp/över. Med ryggsäck. Woho! Äventyr!

Svårt att se från bilden kanske, men det var brant!
Tror ett par av killarna tog bilder medan vi andra klättrade, så förhoppningsvis kommer det bättre bilder lite senare.

Det var skoj med lite utmaning (annan utmaning än att andas alltså ;-) ) i klättringen som omväxling, inte bara gå, utan få tänka och klura och se sig för ordentligt hur man satte händer och fötter.

Men ja, vi kom över det där utan missöden, och då känner man sig rätt nöjd med livet:

Men det kändes som om vi aldrig kom närmre den där toppen hur vi än gick... Fast vyerna på pauserna tog bort de tankarna rätt snabbt.

Väl framme i lägret tog rutinen vid igen... Ordna, vila, äta, ...
Och så blev det dags för första användningen av solpanelen:

Det funkade riktigt bra och så här i efterhand så vet jag att jag skulle kunnat ha min "gps tracker" igång med 10min intervall genom hela hiken och utan problem laddad upp den på "kvällarna" i lägret. Nåja, you live and you learn.

På kvällen över middagen gick vi igenom nästa dag, för nu började allvaret strax. Imorgon var det dags att ta sig upp till "high camp". Och när vi väl kommit dit så var det ju dags för summit night/day. Attans vad tiden försvann snabbt plötsligt!

Men den biten förtjänar sitt eget inlägg. Så ni får komma tillbaka lite senare för det...