Camp Muir

...igen.
Ja, det är en riktigt bra barometer för hur formen är och om det går bra att traska upp på bergstoppar. Så idag tog jag en ryggsäck på ryggen och traskade upp...

20-kilos ryggsäck skall kanske tilläggas...

Väderprognosen sa att det skulle vara bra väder, men när jag närmade mig Paradise så var det så tjock dimma att jag fick krypköra för att inte känna att jag skulle missa en sväng och hamna i diket.

Men eftersom jag ju var på plats så var det bara att bita ihop och traska iväg. Dimma eller inte, upp till Camp Muir skulle jag!

Och jodå. Vädret blev bättre när man passerat ungefär 7500ft (strax under 2300m). Det är ca 600 höjdmeter högre upp än där man börjar sin hike, så första timmen fick man inte mycket se... Det kändes skönt att lämna den här tjockan bakom mig får jag lov att erkänna:

Det var mycket mer snö kvar i år än förra året vid den här tiden. Det är både bra och dåligt. Bra för man kan traska snabbare vägar upp. Dåligt för det är rätt tungt att gå i utan rätt utrustning. Och jag ville inte dra på mig nya tunga kängorna och stegjärnen, det skulle ju räcka med att ha dem över "Muir snow fields" tyckte jag.

Så i kanten av Muir Snowfields tog jag en paus, åt en andra frukost och bytte skor. Här åkte också hiking-solglasögonen av, för redan nu började reflektionerna från snön att vara jobbiga för ögonen.

Sedan var det bara att dra på sig ryggsäcken igen och börja arbeta sig upp för snösluttningarna.
Ouff.
Ouff.
Ouff.

Jodå, alla nya prylar var perfekta. Skorna satt som de skulle, kändes som de skulle (och när jag kom ner igen så hade jag inga skoskav!) och var så bekväma den typen av skor nu kan vara. Stegjärnen funkade också som de skulle och satt bra på skorna, och var lätta att både sätta på och ta av. Yay for technology!

Efter många timmar nådde jag Camp Muir. Trött och rätt svettig. Det var varmt i solen... För ja, här upp sken solen alldeles underbart!

Lite trött som sagt, men ett leende bubblade upp när jag vände mig om, slog mig ned på en stenbumling, och tittade ut över molnlandskapen nedanför mig.

Efter en lunch med sådan utsikt, lite samtal med folket som just kommit ned från toppen av Mt Rainier (så avis! De fick stå uppe på toppen med vackert väder och fin utsikt!) så var det dags att resa sig och börja traska ner igen.

Att traska upp tog lite över fyra timmar.
Att traska ned tog... Två. :)

Mycket av den snabbheten berodde på att när det är så här gott om snö så kan man sätta sig på rumpan och bara åka ned för backarna så det swischar om det! Wiiiieeeeeee!

Fast man får naturligtvis se till att sikta rätt så man inte åker av över fel kant. Så det blir mycket gå också...

Ned kom jag. Och ännu tröttare blev jag. Att traska nedåt tär mer på knän och ben än att traska upp, Framförallt på knän. Gnyff!
Så nu sitter jag i soffan och försöker låtsas om att jag inte har några ben alls. Det går över. Kanske inte i morgon, men om ett par dagar.

Så. Var jag i form nog för Baker tro? Vet inte riktigt. Den snablars förkylningen som däckade mig veckan efter att jag varit i Sverige sitter kvar. Eller i alla fall delar av den. Hostan kom tillbaka vid ansträngning och näsan rann så mycket att det var lite jobbigt, och när den inte rann så täppte den till sig. Och tro mig, det finns inget jobbigare än täppt näsa när man traskar i berg - det är sjukt svårt att få in så mycket syre som man behöver då.

4 timmar upp är rätt lagom egentligen, men att vara så trött på sista biten vet i sjutton om det är bra. Nåja, det är ett par veckor kvar så än finns det tid att ordna till lite mer.

Ståkkholmsnatt

Det var härligt att vara i Sverige en sväng. Det är alltid skönt att träffa familjen en stund. Och det är skoj att träffa vänner man inte sett på länge.

Men av allt jag inte visste att jag saknat var det här det jag visste minst att jag saknat mest:

Sommarnatt i Stockholm.
Ljuset som aldrig riktigt helt försvinner. Värmen som håller sig kvar och sipprar från stenfasaderna. Lugnet som lägger sig över staden.

DET hade jag saknat.

Men jag insåg också när jag promenerade genom Stockholm en tidig sommarmorgon att även om jag saknar den där "sommar i stan"-känslan, och blir glad och lugn i hela kroppen av den, så vill jag inte ha den på heltid. Jag vill inte jobba i Stockholm, jag vill bara vara där på semester.

För jag inser varje gång jag kommer tillbaka till Sverige att jag inte riktigt saknar Sverige så där som utlandssvenskar på TV/radio/tidningar verkar göra. Jag vurmar inte för "svenskt kaffe" (kaffet i Seattle är generellt bättre), jag klarar mig utan "sill och nypotatis" (även om det är gott), jag tycker inte alls att svenskar i stort på något sätt är bättre än någon annan nationalitet i stort.

Sverige är helt enkelt inte mitt hem längre. Jag har slagit ned bopålarna i ett annat land nu, en annan stad, en annan kultur, en annan natur. Även om det finns dagar då Seattle känns skit, när "allt och alla" befinner sig för långt bort, när det känns som om all min historia har blivit suddiga, sköra, solblekta kort som ingen längre har en relation till - så är det ändå så att när jag landar i USA, drar mitt kort i immigrations-kontrollen, och promenerar genom tullen så kommer jag hem.

Och när jag nu sitter här en tidig morgon, med solen som jobbat sig upp över horisonten och som smeker staden i ett mjukt gult ljus, med Mt Rainier som tornar upp sig på andra sidan takåsarna, så känner jag att det här verklgen är rätt plats för mig att vara på. Det är här jag hör hemma, det är nog hit jag egentligen alltid varit på väg.

...om nu bara sommarnätterna kunde vara mer som i Ståkkholm då'rå. ;-)

Stackars mig...

Om man skall resa bort en stund och har massor med råvaror som behöver ta slut i kylskåpet så får man se till att göra något åt det...

Som i mitt fall. Ägg. Massor med ägg.
Så vad gör man om man har massor med ägg men inte tycker att det är skoj att äta ägg tre mål om dagen?

Man gör creme brulee förstås!

Fast det blir en hel del creme brulee också... Så stackars jag får äta creme brulee till efterrätt varje dag tills jag åker. Staaaaaackars mig... ;-)

Testade att göra hallon-smak på den, det blev inte 100% som jag hoppats, behöver jobba lite på receptet så det funkar bättre nästa gång.
Efter tredje karameliseringen av sosckret på toppen har jag i alla fall lyckats få till ett helt ok lakrits socker. Så det artar sig.

Tystnad

Oj, wow!

I fredags besökte jag världens tystaste plats.
Och då menar jag inte en glänta i skogen eller en bergstopp. Nej, jag besökte ett rum som är gjort för att vara så tyst som möjligt, med så lite reflektion av ljudvågr som möjligt.

Det är ett rum i vårt ljud-labb på jobbet. Det är inte en plats jag vanligen besöker, min roll på bygget har inte riktigt med sådana saker att göra, men i fredags hade jag lyckats snika till mig en visning av bland annat detta.

Det är inte många ställen i det labbet där man får ta kort, men här gick det bra att ta en selfie - för alla vet ju att "bild eller så hände det inte". :)

Anyways. Det där rummet är byggt på sådant sätt att de lyckats komma ner till en nivå där bakgrundsljuden är -20dB. Om ni funderar på hur tyst det är så är det 3dB högre ljudvolym än ljudet av atomer som krockar med varandra.

Låt det där smälta en stund. Ljudet av atomer som krockar med varandra... Det är inte riktigt något man som människa kan höra nej. :) Så med andra ord - det är så tyst det kan vara utan att vara vakuum. Absolut tystnad. Wow.

Att stå där inne och lyssna på ingenting var...otroligt avslappnande. Och intressant.

Att stå där inne och få lampan släckt var...fantastiskt! För eftersom rummet är så isolerat från ljud så innebär det också att om man släcker lampan så finns det inte en tillstymmelse till foton i rummet - dvs totalt mörker.

Kombinationen av totalt mörker och total tystnad var som att kastas in i djupmeditation på bara en minut. Wow! Hjärnan är en lustig liten pryl. När det saknas extern stimuli börjar den fylla i med saker den själv tycker borde vara där. Ögonen ser färger och mönster, öronen hör saker som egentligen inte hörs - bakgrundsljud skapas och det blir som statiskt knaster och brus som kommer och går. Vissa av ljuden är riktiga, som ljudet av sitt eget blod pumpa... Nej, jag talar inte om att höra hjärtslagen i sin puls (vilket man också hör) så där som man kan göra om det är tyst i ett vanligt rum, jag talar verkligen om ljudet av blod som pumpas i ådrorna. Fantastiskt!

Jag frågade om jag kunde få låna labbet och bara sitta där en halvtimme eller så en gång i veckan, men tyvärr inte. Äschdå. Nu måste jag alltså köpa hus/tomt så jag kan bygga mitt eget ljudisolerade rum att meditera i...

Sol och metall!

I helgen var jag minsann iväg och svirade lite. Avbrott från "äta, jobba, träna, sova"-rutinen som känns som den varit med mig alldeles för länge nu...

Fredag morgon traskade jag upp i ottan och tog min lilla "carry on" och styrde stegen mot flygplatsen.

Efter alldeles för många timmar på flyg och flygplatser landade jag i Charlotte, North Carolina.

Det var ju inte igår jag var i de trakterna inte. Senast jag satte foten i North Carolina var någon gång medan jag fortfarande jobbade på Ericsson, innan det blev ST-Ericsson tror jag eller möjligen samma år som de bytte namn...

Anyways. North Carolina är "södern" för den som inte hade koll på det. Och i södern finns det ett par viktiga saker:
1. Gästfrihet
2. Mat
3. Iste

I den ordningen.

Det är lite som att kliva in i någon gammal amerikansk film ibland vad gäller gästfriheten, det är till och med så att flygplatspersonal är trevliga och vill dig väl!

Mat ja. Portionerna är STORA, och man måste äta precis allt som läggs på tallriken annars lägger folk huvudet på sned och frågar om man inte mår bra...och om det är något de kan göra för att man skall må bättre.

Och ja, man dricker iste mest hela tiden. Och om man dricker öl så dricker man iste mellan ölen...well...kanske inte riktigt sant, men mycket iste är det.

Och vad gäller mat så är södern tokiga i BBQ. Och alla sydstater har sina egna varianter som naturligtvis är "World's best"... Men jag får nog säga att när det gäller North Carolina BBQ så är de på väldigt god väg att leva upp till den titeln. Yu-uumy!

Så ja, jag åt BBQ varenda måltid utom frukost medan jag var där. :-)

Men varför var jag där?

Jag var där för det här:

Metall i kvadrat!

Carolina Rebellion heter festivalen. Jag var bara där för en dag då det var två band som lockade mer än resten och ett av dem var det som fick mig att åka tvärs över kontinenten för att skaka skalle och studsa runt som en tonåring en timme. :-)

Det blev många band sedda den dagen. Festivalandet började runt 13 och slutade vid 22-tiden.

Riktigt nice festival. Vi hade tur med vädret om man säger så:

Men det var lite ont om skugga så... Well... Det svider faktiskt inte så mycket som det ser ut att göra. :-)

Jag försökte få på bild hur mycket folk det var på området, men det gick inte riktigt... Det är r sista "stora" bandets spelning, på stora scenen. Scenen är bakom den där skärmen i mitten. Det är låååååångt fram till scenen.

Och ja, det var mängder med folk bakom mig också...
I lite mer ljus så... Det här var en av de minsta scenerna:

Ja, det var lite trångt. Men jag stod långt fram och studsade runt och var glad på de för mig viktiga spelningarna. Jag njöt i fulla drag.

Och mellan spelningarna hällde jag i mig hinkvis med vatten för att inte torka ut i värmen. Och ja, jo, en och annan öl också för det var ju festival. :)

Mat på festival brukar vara lite udda. Men se även här har man saker på pinne:

Ja, jag sa ju att portionerna var stora. Jag lät fingrarna vara med i bilden för att få med storleken här. Mat för två, fast för en. Ouff!
Men gott var det.

Efter att ha njutit av musik och random samtal med personer jag troligen aldrig kommer se igen, så traskade jag tillbaka till hotellet.

Ja, jag traskade. Dvs jag gick. Nej, jag tog inte bilen. Det var ju knappt två kilometer mellan festivalområdet och hotellet. Men se där i södern är de inte så vana vid att folk vill gå:

Abrupt slut på gångbanan i ingenstans. Tack för den.
Nåja, det var knappt någon trafik så det kändes inte så farligt att gå på vägrenen. Men visst känner man sig lite "udda" när man traskar där medan "alla andra" kör bil...

Nästan tillbaka till hotellet sprang jag på en alldeles för överförfriskad ung man som försökte ligga ner på gräset utan att hålla sig i...och misslyckades med det.
Visade sig att han tappat bort sina polare på vägen och att han dessutom stukat foten så han hade haft svårt att gå även om han var nykter. Man kan ju lugnt säga att hoppa på ett ben är inte helt lätt när man är berusad.

Efter en stunds ledande och många många frågor om var på ett ungefär han troligen hörde hemma så hittade vi hans polare. De satt vid en parkeringsplats några hundra meter längre fram och en bit in från vägen och försökte ringa honom. Gissa om hans telefon fortfarande var med honom i det stadiet? Nopes.
Efter att ha bannat dem lite för att de inte höll koll på sin fulle kamrat (guuuuud vad gammal jag är! ;-D ) och fått i alla fall två av dem att med lite skamsen blick i marken lova att de inte skulle tappa bort honom igen så tog jag mig sista biten till hotellet och somnade ovaggad ganska så omdelbums. Trötta ben, nöjd skalle.

Musik

Eller som pappa någon gång sa när jag var liten "Din stereo verkar trasig". :-)

Igår svängde jag ner till Tacoma, en timmes bilfärd söder om Seattle, för att gå på konsert med ett band som varit med mig genom i stort sett alla mina år. Första skivan införskaffades när jag gick i trean - det var ju ett par år sedan det...

Iron Maiden.
Oh ja... Inte första gången jag ser dem om man säger så, och det är alltid en bra upplevelse när man väl står där på golvet och studsar och sjunger med.

Gårdagen var lite extra speciell. Dels för att jag testade på det där med att vara "VIP". Well. I det här fallet var det ju bara fråga om att jag betalat ett par slantar extra för att få vara i en "privat lounge" med andra maiden-nördar, lyssna på lite musik innan konserten, dricka öl och äta lite mat. Och så fick man ju en "goodie bag" också, och en turné t-shirt. Så på det hela taget gick man nog plus-minus noll på den VIP-notan, och så slapp man trängas i kö för att komma in också. Gött.

Påsen var jag iväg och lämnade i bilen innan konserten dock, vill ju inte traska runt med en påse när man skall rocka ju! :-)

Anyways. Det var en riktigt riktigt bra konsert. Mycket nytt material som rockar minst lika mycket som det gamla materialet. Men det är klart att mungiporna åker upp lite extra när låtar man har många minnen till dyker upp i spellistan.

Och som om det inte räckte med att jag hade en skoj konsert så avslutas det hela med... Well... Ni vet ju hur det är med rockers - de skall ju kasta ut saker som plektrum, trummskinn, svettband, och trumpinnar ut i pubilkhavet efter konserten. Det hör till.

Jag har alltså traskat på Maiden-konserter sedan slutet på åttiotalet och jag har aldrig någonsin lyckats fånga något när det kastats ut i publikhavet... Inte ens ett litet plektrum...

...tills nu då. :-)

Se där ja, en trumpinne landade i näven på mig. Disco! Tog ju bara si så där 30 år att få en Maiden-pryl alltså. ;-D

Lite i efterhand

Jomensåatteeeh...

Nu var det ju ett tag sedan jag kom tillbaka till Seattle. En vecka har snart passerat. Jobbet är tillbaka i vanlig takt, vardagen lunkar på i gamla invanda spår.

Så då kanske det passar bra att gå igenom de där bilderna jag tog under de mer "turistande" dagarna i Indien. Först hade jag tänkt att återskapa dagarna en och en, lite som att posta inläggen med fördröjning, men när stunden har passerat käns det lite för konstlat att återuppbygga dagarna var för sig. Så här kommer ett "medley" av mina (få) turistdagar.

Saker man skall se när man är i Delhi, #1:
The Red Fort.

En fästning och hem för indiens mogul under si så där 200 år.
Fast det kändes lite fånigt att vara i ett så gammalt land som Indien, med så mycket historia, och besöka saker som var byggda på 1600-talet. Det är ju "nyss"! :)
Anyways, förstår varför det är en "world heritage site". Det är fint och lugnet som uppstår när man traska in på området är välkommet efter ett par dagar med det konstanta trafikkaoset som är Delhi.

Efter att ha promenerat runt där i en timme ungefär var vi ett par stycken som trängde in oss i en "auto" och gav oss tillbaka in till de centralare delarna av Delhi... Det där med att åka auto blev något av en vana rätt snabbt. Det går snabbare att ta sig fram med sådana än med vanliga bilar, och det är precis lika nervkittlande trafik oavsett vilket typ av fordon man sitter i.

Saker man måste se i Delhi, #2:
En annan av dagarna tog vi oss till "Qutb området". Det är lite äldre än The Red Fort, 1200-tal i alla fall. :)
Det mest kända i det området är ett torn - Qutb Minar.

Det är en minaret, men den används inte till det länge och man får inte gå upp i den. Tydligen fick man det "förr", men som med det mesta gammalt som är högt så är det alltid någon som gör sig illa och så får alla andra vara utan upplevelsen... Fåniga turister att slå sig alltså. ;-) Tornet är drygt 70m högt och således världens högsta sandstensminaret.

Anyways... I samma område finns också en gigantisk järnpelare. Jaha, tänker ni, var är det för skoj med en järnpelare då?
Well. Den här järnpelaren är dryga 7 meter hög, väger nästan 6000kg...och tillverkades på 300-talet. Now we're talking!

Även här fanns det en "förr i tiden kunde man..." - inte klättra upp i den, men ställa sig med ryggen mot den och försöka nå med armarna runt den. Bakom sig alltså. Svårt tydligen, för om man lyckades så skulle man önska sig precis vad som helst och det skulle falla in...

Saker man måste se i Delhi, #4:
Samma dag som Qutb skulle vi ta oss till "lotus templet" också. Det gick sämre... Stängt på måndagar tydligen, så det fick bli en "genomettstängselochlångtifrånsombaraden"-bild

Nåja, då har jag ju något att göra nästa gång jag kommer dit. ;-)

Efter att ha varit där så tog vi en auto till...
Fel ställe. :-D
Trots att vi hade en Dehli:it med oss så blev vi avsläppta vid någon turist-fälla och auton försvann snabbare än en avlöning.
Nåja, det var ju bara att dra fram en karta och försöka hitta hur man gick till närmaste Metro, för vi var lite förbannade på auto-förarna i området efter den upplevelsen...

Det blev lite promenerande, genom ganska shady gator och kvarter. Men hej, det är ju det som är resäventyr!

Att jag ser lite skeptisk ut har inte med miljön att göra, det var solsken i ögonen...

Vi kom helskinnade tillbaka till "civilisationen" och sedan vidare till den plats vi egentligen skulle till.

Saker man tydligen måste se i Delhi, #5:
Ja, alla ställen har en sådan här. Hantverksmarknad. Typ. "Hand crafted items from all of India". Ah well, inte riktigt min grej, men sällskapet vill dit.

Efter 30min av att titta runt så vinkade jag hejdå till de andra och tog en auto till annan plats. Nej, jag shoppade inget. Krimskrams är som sagt inte min grej...

Så... Då är det väl bara det sista sightseeandet kvar då.
Saker man måste se i Delhi, #6:
Well. Inte riktigt i Delhi. Snarare 4h bussresa från Delhi. En fantastisk bussresa...i världens kanske mest obekväma buss. Men det är ju också saker som hör till när man är ute och reser, kan ju inte glida runt i limousin mellan alla platser heller! :)

Nåväl, efter en fantastisk bussresa kom vi så fram till om inte världens så i alla fall Indiens mest kända byggnad:

Taj Mahal.
Och jo visst är den maffig och vacker och imponerande.
En timme promenera runt och titta på saker, och så in i bussen igen och "hem" till Delhi. Aaaah. Åtta timmar buss för att titta på en gravplats! :-D

Det var väl ungefär allt turistande som hanns med i Delhi det... Sedan flög vi till Guwahati, men det tar jag en annan dag.