Andas, gå, andas, gå, vila, äta, andas, gå, andas, gå

Jag har försökt "komma till skott" med det här inlägget ett tag nu. Jag har skjutit det lite framåt varje gång jag börjat. Det beror inte enbart på att jag suttit i soffan och då och då hostat upp lungorna, det är nog mer att "sista biten" är den som är "svårast" att skriva om.

Det tar ju liksom slut efter den... Och det är svårt att verkligen beskriva känslan och utmaningen i text. Men jag skall försöka så gått jag kan.

Dagen före "summit day"...

Målet för dagen var att ta oss upp från vårt läger på ca4000m till "high camp" som ligger på ca 4500m höjd. 500m skillnad kanske inte låter så mycket, men skillnaden mellan de två var rejäl.

Själva hiken upp till high camp var inte mycket att skriva hem om kanske. Tog dryga fyra timmar och var mestadels "olika storlekar av sten" att se på vägen. Så det är kanske inte så konstigt att jag inte hittar ett enda kort av den hiken bland mina bilder...

Fokus var på att komma fram till high camp för att där vila så mycket det gick under dagen. För dagen må ha varit kort, men vi visste att "tid att vakna" för "morgondagens" pass troligen var innan midnatt - dvs egentligen bara en fortsättning på samma dag.

High camp ser inte mycket ut för världen, och det ser kanske ser ut att vara ett hyfsat bekvämt läger. Men det var allt annat än det...

Till att börja med är det hela i en backe.

Så vart man än skulle var det upp-ner-upp-ner-upp... Och efter varje höjdskillnad som var mer än en skosula hög kändes det som om man just sprungit upp för fem våningars trappor.

Luften är tunn där uppe. Våra guider och porters kunde höras ropa "pole, pole!" mest hela tiden, för att påminna oss om att ta det sakta. För ja, man tog det sakta. Att gå till toaletten tog en evinnerlig tid, och om man är lite pinkenödig när man går sakta så...oj vad långt det är!

Efter att ha ätit lunch var det order om att "vila". Dvs packa om ryggsäcken inför kvällen och sedan försöka sova eller i alla fall ligga ner tills middagen.

Middagen kom snabbt. Kändes som om jag inte mer än packat om ryggsäcken och lagt mig ner (dock utan att sova) när "dinner!" ropades ut.

Efter att ha ätit en rejäl pastamåltid, med viss svårighet då aptiten är lite avslagen på hög höjd, så var det bara att gå och lägga sig igen. Klockan fem på kvällen. Jomenvisstserru...

Jag låg och tittade ut genom tältöppningen en stund, lyssnade färdigt på "Born a crime" (den audio-bok jag tagit med mig. Rekommenderas helt klart) och drog sedan igen tältet för att spara på värmen...

Och där låg jag. Klarvaken och väntade på att klockan skulle närma sig midnatt. Vi hade inte fått någon exakt tid för när vi skulle bli "väckta" då det kan sätta griller i huvudet på en om tiden passeras utan "gå" så att säga. För berg är ena knepiga rackare. Ibland ändrar sig vädret så det inte går att börja när man skulle, så man måste vänta till senare eller kanske till och med ge sig av tidigare.

Well. Klockan traskade så sakteliga iväg och blev närmre elva på kvällen. Strax efter elva hörde jag fotsteg utanför tältet som strax följdes av en "knackning" på en av tältpinnarna och en bekant röst som sa: I am Rashid...

Jag kunde inte hjälpa det. Jag började fnissa. "I am Rashid". Så underbart sätt att väcka någon på. För ja, Rashid var ju vår "go to guy" för allt i lägret, och om Rashid knackar på ditt tält då går du upp. :)

Samling i mässtältet... Nervositeten låg i luften. "Frukost" nu var mest lite snacks. Kex, banan, te/kaffe. Och så iväg.

Halv ett på natten stod vi med pannlamporna på och trampade för att hålla oss varma. Nu var det dags!

Summit day klättringen skulle vara lite annorlunda än de andra dagarna. Istället för att ledas av vår amerikanske guide - CJ - så skulle de lokala guiderna gå före omgångar av 2-3 personer i taget. På så vis skulle CJ kunna hålla koll på oss bättre. Dvs kunna se "tåget" och se om någon hade problem eller började "vackla" utan att han hela tiden skulle behöva vända sig om.

Och här tog vår underbare lokala guide Arnold över. The Terminator. Han plockade ut Truman och mig och sa "you two, first team", sedan bar det iväg...

Steg för steg. Sakta, sakta. Gå och andas. Gå och andas. Efter ett tag kommer man in i en "lunk", det tuffar på utan att man behöver tänka allt för mycket. Bara att komma ihåg att andas djupare än vanligt, och att ibland ta ett riktigt djupt andetag och göra en "preassure breathing". Tryck-andning? Fasen vet vad den svenska termen är, men det går ut på att man tar ett djupt andetag och "pressar" ut luften genom en hård utandning. Teorin är att man syresätter större del av lungorna så. Verkar funka. So that's what you do.

Och här började man inse att berget är dammigt. Man riktigt kände hur luften man drog ner i lungorna inte bara var syre om man säger så... En stund där hade jag en mental bild av lera på insidan av lungorn. Tjock, brun lera som rann på lungväggarna... Men så är det ju förståss inte, fast det _känns_ så.

Vi gick i mörker. Ungefär fem timmars mörker. Det är fem pauser. För ja, i det här läget så är det pauserna man siktar på. Det mentala målet är inte "komma till toppen", det är att orka till nästa paus. Att gå och andas tills någon säger "sitt ner".

Till slut kom solen upp över horisonten.

Det ger lite extra energi. Även om det är svårt att tänka på annat än "gå, andas, gå, andas" just då så sker något i kroppen när ljuset bryter igenom.

"Sitt ner" var ibland mest "försök öppna en frusen snickers med kalla händer". Zoomar man kan man se min något ansträngda min där tror jag. ;-)

För ja, nu var det kallt. Vi hade nu nått "Stella point" - kanten av kratern. Det här kortet var taget precis efter det tror jag av ljuset att döma och det faktum att jag fått av mig pannlampan. För precis på Stella point såg jag ut så här:

By the way, killen i förgrunden på förra bilden, han med ansiktsmask men utan handskar - det är The Terminator det. :-)

Fun fact om klättringen upp till här:
Det fanns tydligen två vägar upp för berget i mörkret.
1 - Arnolds väg
2 - Alla andras väg.
För varje gång jag tittade över axeln under natten så verkade de andra ta en annan väg över de lite "klurigare" passagerna. Heh. Well. Jag följde Arnold, det var vad jag skulle, så om han tog en annan väg än de andra guiderna över stenbumlingarna så var det den vägen jag skulle ta.

Men Stella point då ja. Därifrån är det ungefär en timmes klättring kvar. Men det är inte tekniskt alls från den punkten. Det är mer eller mindre bara en lätt lutande uppförsbacke.

"Lätt" är inte vad det är dock. Även om jag kände att jag fick en "andra andning" när vi nått Stella så var det tungt att gå där uppe. Över 5700m. Tunn luft.

Men vi kom fram. Ett steg i taget. Sakta, sakta. Andas, gå, andas, gå...

Och my oh my vilken känsla det var att stå där.

Sex dygn efter start. 30 timmar utan sömn. Sju timmars klättring genom natten. 5895 meter över havet. Wow!

Det är svårt att beskriva känslan av det där. Hjärnan är alldeles snurrig när man väl står där. Det är en bladning av "Jag gjorde det!", "Holy shit!", "Aldrig mer!" och samtidigt så totalt Zen... Tårarna ligger bakom ögonen och man känner hur de kan komma fram av minsta lilla kommentar om vad som just gjorts. Det är inte dåliga tårar, det är förlösande tårar.

Och när man står där uppe, avskild från resten av världen, och tar in stunden, så har alla ens bekymmer försvunnit. Det är bara "jag och berget" just då. Och det är fantastiskt.

Och efter att ha spenderat nästan sex dagar på att komma upp så...stannar man typ en kvart. :)

Så mycket jobb för den lilla stunden. Men det är det värt.

Så var det ju bara att börja traska ner igen då. Första målet är "high camp". Dvs tillbaka till den punkt där vi började natten. Det tog alltså sju timmar upp. Att ta sig ner till high camp igen tog fyra. Ja, det går fortare nedför...

Väl tillbaka i high camp var det mat och lite vila. Inte så mycket vila dock, för vi skulle inte stanna över natten här. Nattens mål var att ta oss ner till "low camp" som ligger på ca 3000m.

Guuuuuuuuuuu' va lååååååååååååååång tid det tog att ta sig dit. Aaaaaaah! :-)
Fyra timmar till! FYRA! Argh! Vid det här läget hade jag alltså varit vaken i ca 35 timmar och kroppen var trött som bara den efter kvällens och morgonens strapats. Allt jag ville var att komma fram och få sova. SOVA!

Vi pressade på. Och så småningom kom vi fram. Den lättand som infinner sig när man ser en stol att sitta på och ser att mässtältet precis håller på att komma upp så man kan få en kopp de - den är otrolig.

Nopes, jag tog inga bilder i "low camp", och det verkar inte som om någon annan gjorde det heller. Vi var väl lite trötta efter femton timmars klättring/hike den dagen. ;-)

Middagen kom och så snart vi ätit så fanns det bara en tanke i mitt huvud - sömn.

Jag klättrade in i tältet och hörde att killarna i tältet bredvid mitt tjattrade på rätt bra, så jag rotade fram öronpropparna för att garantera sömn.

Well. Det hade jag inte behövt. För efter att jag dragit upp dragkedjan i sovsäcken och vänt mig om på sidan så somnade jag...med öronpropparna i handen.

...och vaknade ungefär tio timmar senare. Utan minne av att jag vaknat något under natten. SÅ. SKÖNT. Första natten på hela klättringen som jag sovit mer än en timme eller två i stöten. Jag var nog lite trött...

Sista dagen på berget började. Dagens mål var att komma ner till "utgången" för parken - en drygt tre timmar lång hike genom regnskog.

Eller. Well. Tre timmar om man går i "normalt" tempo. Det gjorde inte två av oss. Efter att ha följt lunken i teamet så stampade iväg rätt snabbt när guiden tyckte att "det är ok om vi sprider ut oss idag, ni vet var ni kan sitta och vänta och det finns ingen 'fel' väg ner.". Vi ville bara komma fram och avsluta det här nu.

Det tog oss två och en halv timme att komma ner till "parkeringen".

Vi fick vänta en stund på de andra. ;-)
Men vad gör väl en väntan om man kan sitta under ett tak och dricka öl...

För ja, den där ölen hade vi verkligen förtjänat. Och det är nog en av de godaste öler jag druckit i mitt liv. Så. God.
Men nej, jag vet, den skulle inte vara lika god idag. Idag skulle den nog mest kännas blaskig. Det var ju äventyret fram till ölen som gjorde smaken.

Efter att alla samlats igen var det bara att signera bergs-loggen att man kommit ner igen och så lasta in ryggsäckar i bussen.

Men innan vi gav oss iväg så var det lite cermoni med våra porters. Först en dricksutdelning, sedan iväg till ett bättre öl-hak och skåla och fira vad som just gjorts.

Vi började vårt äventyr så här rena och "allvarliga":

Och avslutade det i regn och lera, med kropparna täckta av damm och svett från nu nästan sju dygn utan dusch eller vettiga tvättmöjligheter, men med leenden från öra till öra:

Vilken resa!

Och den här mannen kommer för alltid finnas i mitt minne. The Terminator himself. Tack för att du tog mig upp till toppen, Arnold, den takt han satte på summit day var perfekt och utan den guidningen hade jag troligen inte kommit upp.

Behöver jag säga att duschen på hotellet var den lyxigaste känsla jag haft i mitt liv? Varmt vatten, oändligt med varmt vatten! Och inget damm kvar på kroppen. All svett borta. Så otroligt skönt.

We cleaned up nicely.

Och pizzan som sedan landade på bordet var nog världens godaste pizza också. ;-)

Efter detta var det bara en middag kvar och sedan var det sista natten i Tanzania för min del. De andra drog iväg på safari, jag tog mitt pick och pack och börjde resan hem.

Hade jag kunnat hade jag dragit iväg till nästa berg direkt. Och ja, jag har redan börjat planera nästa äventyr... Men det är ju en story för en annan gång.

Paus mellan akterna

Idag tänkte jag skriva om high-camp och summit day, men istället tar jag en paus och berättar om efterdyningarna...

Jag fick hosta efter summit day. Det var så mycket damm och kyla, så jag tänkte att jag nog mest fått rethosta och att det går över när dammet hostats ut.

Well... Det gick inte riktigt över på en vecka då'rå'. Och när en torr, kraftig, irriterande, hosta inte gått över på en vecka så är det till och med så att jag går till en läkare.

Så det gjorde jag idag.

Först togs det tester:
Ingen feber (36.7°C), lite förhöjt blodtryck (men det har jag ju alltid), normal puls (60 sittandes i stolen), något lite lägre syresättning av blodet än optimalt (90%) men inget att gå i taket för.

Så då var det ju bara till att testa lungorna då.
Först utandningprov. Ni vet det där "ta djupt andetag, andas ut snabbt" i en tub som skickar iväg en mätsticka till en markering. "Du skall landa på i alla fall 500 så är det bra" sa läkaren, så jag tog ett djupt andetag och flåsade ut. 650.

Jahopp, det var ju bra värde så vad är det då som är fel.

Dags att lyssna på lungorna. Andas in, andas ut, andas in, andas ut, andas ... Höger vänster, uppe, nere, här och där.

"Jodu, din vänstra lunga låter inte alls ok. Men din högra låter alldeles utmärkt."

Vänsterlungeproblem alltså. Iväg till röntgen. Tur att vi har allt på ett och samma ställe, inte så mycket väntan då.

Första röntgen blev tydligen inte helt bra, så när vi skulle ta den andra omgången så var läkaren med i röntgensalen, det händer aldrig annars - alltid bara labbtekniker/sköterskor då. Det gjorde mig ju lite nervös - vad är så viktigt att få rätt nu att läkaren är med och kollar på plats!?!

Inget särskilt farligt alls visade det sig. Han ville bara vara extra säker på sin sak. Jodå, jag har fått en släng bronkit...i vänsterlungan.

Det var bara att packa ihop och åka hem från jobbet igen - läkarens order. Vila resten av veckan, och så äta doxycycline i tio dagar.

Ahupp. Det var ju en kort stund tillbaka från semester det... Lite trist är det ju, för jag känner mig inte sjuk eller matt alls, bara irriterad på hostandet. Men säger läkaren att jag skall vila så är det väl bäst att jag gör det. Så ingen träning den här veckan, och helst inte nästa heller. Attans.

Imorgon skall jag nog skriva färdig blogginläggen om klättringen då, för jag skall ju inte jobba...

Upp, upp och iväg!

Dag två började ganska sent. Vi hade inte så många höjdmeter att ta oss andra dagen, "bara" 600m över en promenad på ca fyra timmar. Själva hiken gick genom sakta uttunande skog till mer låga buskar utspridda över stenigt landskap.

Dimman drog in då och då men försvann ungefär lika fort som den dök upp.

Teamet började vänja sig mer vid varandra. Samtalen började bli mer än "hur är det", "vad jobbar du med", "vaför klättrar du i berg", och kamratskapen olades så sakteliga. Det började skämtas mer mellan oss och en känsla av att man började känna varandra fanns där. Ibland går det snabbare än annars. Antar att det är den närhet som uppstår i vildmarken som gör att det hela accelereras. Man "lever på varandra" dygnet runt, det är svårt att inte lära känna varandra då.

Vårt mål för dagen var Shira Plateau camp. När vi så sakteliga traskade in i campen var redan alla tält uppställda, inklusive mässtältet, och rutninen satte in direkt:
1. Hitta sitt tält (i mitt fall så hittade Jack mig och guidade mig till rätt tält där min duffel redan var inställd)
2. Ta av sig kängorna och på med "camp shoes" (gympadojjor)
3. Tvätta av sig så mycket damm det går
4. Dricka te och äta lite nötter/popcorn
5. Göra i ordning sitt tält (ut med liggunderlag, sovsäck, etc så man slipper göra det i mörker)
6. Slappa och vänta på att det blir middag...

På den här höjden började det vara dammigt. Detta eviga damm... Inte mycket till växtlighet att binda jorden antar jag, så det var väl föståligt.
Campet från ingången till platån (klicka för större bild):

Och även här var korparna med oss. Inte samma korpar antar jag, men de satt som Hugin och Munin på en stolpe och iakttog mig medan jag gick runt i campen och tittade på vyerna.

Vi bjöds på en spektakulär solnedgång här uppe. Tyvärr blev mina bilder inte bra alls, så jag får återkomma med "riktiga" bilder från ett par av killarna som var med upp. De hade riktigt bra systemkameror och ordentliga linser - något jag inte orkade släpa med mig...
Här är en inte helt misslyckad bild efter själva solnedgången iaf:

Efter middagen var det bara att gå och lägga sig och invänta nästa morgons rutin...

Jag sov inte så mycket på kvällarna som sagt, så varje morgon kom med suddigare och suddigare bild så att säga. Det blir lite rörigt i minnena, men jag tror det mesta är i ordning... :)

Dag tre på berget var det UPP, UPP, UPP! Vi tog oss upp nästan tusen höjdmeter, för att sedan ta oss ner nästan hela vägen igen. Acklimatisering. Första tillvänjningen av höghöjd. Ochg den punkten var högre upp än vad jag någonsin tidigare varit. Jag nådde med andra ord nya höjder i mitt liv här. ;-)

Platsen vi klättrade upp över kallas "Lava Tower", och man förstår varför när man ser det. För på platsen finns ett "berg" på berget. Det är en topp av lava, runt 30m hög. Imponerande sak. Och man kan ju inte låta bli att fundera över hur naturen får till sådant här. Hur rann det inte omkring mer utan bildade ett torn? Lava borde ju rinna, eller i alla fall bilda en mer rundad "hög" snarare än ett torn kan man ju tycka...

Vi klättrade inte upp på själva tornet, vi rundade det.

När vi väl kom till målet för dagen - Baranco camp - var vi rätt slitna. Det var en lång dag, med många höjdmeter både upp och ner. Efter att ha gjort i ordning tältet så var jag tvungen att ligga ner en stund och bara andas... För på 15000ft var luften rätt mycket tunnare än vad jag är van vid - jag har jo bott på havsnivå hela mitt liv! Djuuuuupa andetag. Lägret var "nere" på 13000ft igen, men andningsbehovet satt i från dagen kan jag meddela...

Sömnbristen började visa sin tyngre sida...

Men vyn upp över "toppen" var trevlig att vila ögonen på i alla fall:

Så var det ju bara att äta och sova igen då... Gjorde vi annat än åt och sov egentligen? Ja, bortsett från att gå alltså? Fasen vet. Det kändes som det var mat mest hela tiden i alla fall. :)

Nästa dag var en "kort" dag också. 4 timmar skulle det ta. Lägret vi skulle till var på i stort sett samma höjd som det vi lämnade bakom oss, men det var lite strapatser på vägen.

"Straight out of the gate" så hade vi dagens första: Baronco Wall.

Wall... Vägg... Ja, ni läste rätt. En bergsvägg att ta sig upp/över. Med ryggsäck. Woho! Äventyr!

Svårt att se från bilden kanske, men det var brant!
Tror ett par av killarna tog bilder medan vi andra klättrade, så förhoppningsvis kommer det bättre bilder lite senare.

Det var skoj med lite utmaning (annan utmaning än att andas alltså ;-) ) i klättringen som omväxling, inte bara gå, utan få tänka och klura och se sig för ordentligt hur man satte händer och fötter.

Men ja, vi kom över det där utan missöden, och då känner man sig rätt nöjd med livet:

Men det kändes som om vi aldrig kom närmre den där toppen hur vi än gick... Fast vyerna på pauserna tog bort de tankarna rätt snabbt.

Väl framme i lägret tog rutinen vid igen... Ordna, vila, äta, ...
Och så blev det dags för första användningen av solpanelen:

Det funkade riktigt bra och så här i efterhand så vet jag att jag skulle kunnat ha min "gps tracker" igång med 10min intervall genom hela hiken och utan problem laddad upp den på "kvällarna" i lägret. Nåja, you live and you learn.

På kvällen över middagen gick vi igenom nästa dag, för nu började allvaret strax. Imorgon var det dags att ta sig upp till "high camp". Och när vi väl kommit dit så var det ju dags för summit night/day. Attans vad tiden försvann snabbt plötsligt!

Men den biten förtjänar sitt eget inlägg. Så ni får komma tillbaka lite senare för det...

En lång dags vandring

Första dagen var en av de längre. Vi startade runt nio på morgonen och var framme vid camp-platsen vid tre på eftermiddagen. Sex timmar i uppförsbacke tar lite på krafterna trots pauser med ungefär en timmes mellanrum...

Jag får väl redan nu erkänna att jag är dålig på att ta kort på den här typen av äventyr. Jag är alldels för mycket "moutanineer" för det. Dvs jag fokuserar på att gå, på att gå säkert, på att hålla koll på den framför och den bakom mig, på att inte riskera någon annan. Så jag går, går, går, och så stannar man vid nästa paus och då tar man ett par kort.

För att dra upp kameran medan man går kan, om man tex befinner sig på is/snö och sitter ihop i rep, vara en direkt livsfara för andra om man plötsligt stannar utan förvarning. Det där sitter hårt i ryggmärgen på mig, så jag tar alltså inte kort medan jag går.

"Det regnar alltid första dagen" var något jag hört från flera andra som gjort det här, och från guiden, och det stämde. Vi promenerade ju trots allt genom regnskog...

Men man håller humöret uppe trots regndropparna, det vräkte ju inte ner i alla fall. Men lerigt blev det, och regnponchon den åkte på vid det där stoppet.

Fun fact - det fanns en liten sten man kunde sitta på vid den här platsen. Den var perfekt för ändamålet. Men tur för mig så var det två andra som hann sätta sig på den först.  "Tur?" undrar ni nu. Ja, för den KRYLLADE av myror! Elaka myror. Myror som bits. Oj oj oj vad vi försökte att inte skratta när guiden och en kille till stog med byxorna runt fotknölarna i regnet och försökte hitta alla myror som hunnit upp på deras ben och bet dem. "Not! Funny!", nej, inte skoj alls...

Vi promenerade och promenerade. Och så plötsligt var vi där, vid Machame Camp, vår destination för dagen.

Det ett rätt trött gäng som klev in i camp-området. Och eftersom det var första dagen så hade våd guide talat om för oss att det inte var säkert att allas duffel-väskor skulle vara framme innan oss. Dvs porters kanske inte kom iväg snabbt nog att de skulle vara i camp innan oss, något som dock skulle vara garanterat precis alla andra dagar.

Well. Vi kom in i camp och hittade området där de började sätta upp våra tält.

Och se där! Min gula duffel! Jag började gå mot den och hann precis böja mig ned för att låsa upp den då "min" porter kom rusande fram till väskan:
- Is this your bag?
- Yes, this is mine.
*skaka hand*
- Hi, I'm Jack.
- Hi, I'm Roberth.
- Nice to meet you Mr Roberth. Here, please have a seat!

Och genom magi så hade han fällt upp en tält stol och vägrade att låta mig stå längre. Snacka om lyx!

Och resten av gruppen då? Well, deras väskor hade inte kommit fram innan oss, och inte deras stolar heller. Ni kan ju gissa hur populär jag var som hade bekväm stol just då. ;-)

Lite senare började väskorna och resten av stolarna att trilla in i alla fall, och mässtältet sattes upp.
Medan vi väntade på att middagen skulle ordnas så gjorde vi i ordning i våra egna tält - rulla ut maddrass, sovsäck, lägga fram morgondagens prylar, osv, osv.

Och så fick vi besök av lite korpar. Enorma bestar!

Här är vår "fearless leader" Craig, som jag "lånade ut" min stol till medan resten av grejerna var på väg, med en av korparna för storleksreferens...

Jag sa att vi hade ett "mässtält", visst? Jodå. Det var lyxigt värre får jag lov att säga:

Bord och stolar! Stolarna var framåt slutet av den här strapatsen Världens Bekvämaste Stolar. Mhm. Minst. Varje dag var det frukost och middag vid dukat bord. Snacka om att bli bortskämda. :)

Första dagens "vy ut från tältet" var kanske inte så mycket att hurra över iofs, men man kan väl kanske inte få allt alltid?

Det var rymliga tält i alla fall. Gott om plats åt både mig, min duffel och min ryggsäck.

Nej, jag hade inte bokat "singel room", men fick eget tält i alla fall, för vår guide ville ha eget tält och egentligen skulle jag tydligen ha delat med honom. Ah well, jag klagade inte. Det är rätt skönt att inte behöva stöka med andra när man skall sova, eller som i mitt fall inte sover mycket alls på högre höjd, och framförallt inte när man behöver kissa mitt i natten...

Men vet ni vad som är det mest lyxiga man kan tänkas ha på den här klättringen? Ni kan nog inte gissa, men här är det:

Det gula tältet, som direkt fick smeknamnet "The Yellow Submarine". Det är ett toa-tält. Med en portabel liten toalett som har riktig "stol" i sig. Dvs man kan sitta ner och göra sina behov, utan att det luktar som en miljon sjuka människor dumpat allt sitt kroppsliga innehåll i närheten.

För ja, de fasta installationerna som fanns i varje camp var alltså bara "hål i marken" med två fotplattor - dvs sitt på huk och gör det du ska. Och tro mig, efter att ha besökt en av dem som ville man aldrig mer besöka en till.

Ja, det var en "toilet guy" som var med oss hela vägen. Hans jobb var alltså att tömma, tvätta, bära, sätta upp, och ta ner toaletten och tältet varje dag. Gissa om han fick extra dricks och otroliga applåder när vi var nere igen? "The most important man on the mountain", verkligen.

Efter en kalori-rik middag - ris och två sorters curry, plus bröd och te, ja vi åt gott och mycket varje dage - så var det bara att dra ihop sovsäcken och försöka sova.

Betoning på "försöka" där. Från dag ett så sov jag inte mycket. Kanske en timme, för att sedan vakna igen och vara vaken i två, somna en timme, och så vakna igen i två. Upprepa tills det var dags att gå upp... Jag snittade troligen på mindre än fyra timmar sömn varje natt. Det är lite slitigt, men det går under en relativt kort tid. Jag tror det är en del av "höjdsjuka" att jag inte kan sova ordentligt. Antingen det eller så är jag helt enkelt så nervös hela tiden att jag inte kan slappna av. Sover gör jag alltså inte i alla fall.

Men morgonen kom och med den en rejäl frukost, med kaffe och te.
Våra frukostar följde ungefär det här mönstret:
Kaffe eller te en stund medan kocken fixade färdigt frukosten.
Tvätta händer och ansikte i varmt vatten efter första koppen kaffe.
Gröt serveras. Det var någon slags mannagrynsgröt, men lite grövre. Ingen aning vad det verkligen var, men det var gott på berget i alla fall och det var allt som räknades.
Efter att gröten ätits upp så kom det in ett fat med rostat bröd, stekta ägg eller omelett (beroende på dag) och stekta korvbitar.

Det gick ingen nöd på oss. "Welcome to IMG, have something to eat" som vi säger... Det är ett genomgående tema för alla klättringar jag varit på - det är alltid gott om mat, och det är alltid god mat. Tack IMG!

Och så började dag två...

Att komma iväg

Den här resan har inte varit särskilt "blessed" när det gäller mina flyg alltså... Inte ett enda SAS-plan har varit i tid, och de brukar ju gå som klockan annars. Sanslöst. Nåja, det är väl så att om man reser tillräckligt mycket så springer man förr eller senare in i alla dessa problem som "folk" annars verkar rapportera om men som man inte ser själv.

Anyways. Det här inlägget handlar om att komma iväg. Iväg på det där äventyret...
Började med att jag tog tåget ner till Köpenhamn. Gissa om tåget var i tid eller inte? Inte, så klart. Nåja, gott om tid så det är ju inga problem.

Väl på Kastrup var det kaos, men lucky me hade prio-biljett så det var bara att traska förbi alla köer och lämna av väskan på bagage-bandet och sedan slinka in genom "fast track" security-linjen. Snabbt och smidigt. Tack SAS.

Då jag är lite vis av vana trots allt så hade jag bokat min resa på sådant vis att jag fick en natt i Amsterdam (nåja, Schiphol snarare, jag tog mig inte in till stan) så jag skulle ha gott om tid att lämna av väskan och ta mig till gaten för flyget till Kilimanjaro.

Oj, oj, oj vad jag inte tycker om Schiphol... Shit-hole är helt klart hur den flygplatsen skall uttalas...

Tänkte att två timmar vore väl gott om tid på flygplatsen. Jag hade ju checkat in online och skulle bara dumpa väskorna och ta mig genom security.

Aj, aj, aj så fel jag hade. För att få dumpa av väskorna så fick jag stå i kö. Så lång kö att jag inte ens såg var bagage-droppen var.

Det tog dryga halvtimmen bara för att få lämna av väskan! Argh!

Sedan var det dags för nästa kö - för att få komma fram till en automat där man fick skanna sitt boarding pass för att komma in i själva terminalen. Nej, det var inte security-kön.

...för den kom efter en trappa upp:

Den kön tog närmre 1,5 timme att ta sig igen. Och då började det brinna lite i knutarna för att hinna med planet.

ARGH!

Stress, stress, springa, springa. Var sjutton är gaten!?! Ser bara jämna nummer, inte udda. KOM IGEN SHIT-HOLE!!!!

Vänder och springer tillbaka, och där är gaten!
Med andan i halsen och svetten rinnandes kastar jag mig fram med boardingpasset och har ett par minuter på mig innan "gate closed" ropas ut. Moooh!

Flygvärdinnan frågade om jag hade haft en försenad anknytning. Jag berättade om security och bag-drop kaoset och security-personalens ovilja att låta mig ta en "fast track" trots att mitt flyg var nära avgång. Hon tyckte att jag skulle posta om det på "social media" så att KLM fick lite eld i baken att göra något åt det, jag var tydligen inte den första som hade liknande story senaste månaderna. Nåja, jag kom ju med flyget i alla fall...

Och sedan satt vi där...på plats i planet och bara väntade... Försening. Jamentackfördendå...

Ah well, bättre att sitta på planet och behöva vänta än att stå utanför planet och inte få komma med.

Kom i alla fall fram till Kilimanjaro Internation Airport så småningom. Landade på en liten plätt och fick gå från planet till ankomsthallen.

En våt-varm natt. hög luftfuktighet men ack så skönt det kändes! Framme! Här! Afrika! Woho!

Sedan var det dags för kaos igen... Den här gången kaos i form av oorganisation. Man skulle stå och köa till en lucka först för att få köpa sitt visum. Jag var nummer två i den kön till att börja med. Gissa om jag fick mitt visum som nummer två?

Hah! Nej, inte en chans. För plötsligt var det "local guides" som sprang fram och trängde sig in vid luckorna och kastade in högar med kontanter och pass och deras högar med pass skulle naturligtvis tas om hand först för de var Polare™ med visum-snubben.

Ah well. Jag hade tydligen ett "bra pass" för när han väl lyckades få det i handen så visade det sig att mitt visum bara kostade $50 istället för $100 och när jag väl hade kvittot så var det bara att gå raka vägen till immigration-disken utan att passera någon av de andra mellan-kontrollerna.

Där var det ungefär samma process som vid en första ankomst till USA - fingeravtryck, foto på ansiktet, stämpa pass. Och så var jag igenom.

Först nu såg jag att jag hade kunnat stanna och jobba i Tanzania om jag velat. Visat säger "employment with or without pay":

Hade jag sett det innan den 5:e hade jag kanske stannat de där tre månaderna ut alltså. ;-)

Först av gruppen kom jag igenom. Och där fick jag stå och vänta. Och vänta. Och vänta. Efter vad som kändes som en evighet började det trilla igenom folk som hörde till samma grupp som jag.

Så var det bara att lasta upp alla väskor på bussen, stuva in sig själv och så skumpa iväg en timme på vägar som till och med får Washington State att framtså som ett under av vägunderhåll, till ett hotell.

Hotellet var kanske inte det mest lyxiga här i världen, men vem behöver egentligen mer än en hyfsat bekväm säng, en dusch med varmt vatten och en fungerande toalett?

Det var i alla fall vad jag tyckte när jag kom tillbaka från klättringen. ;-)

Fast jag får säga att valet av placering för TVn var lite...ehm...speciellt:

Det där är "bortre" hörnet av rummet och det fanns ingen en säng eller möbel som var riktad åt det hållet. Fast det visade sig att den inte var inkopplad i alla fall så jag missade ju inget. :)

Sedan var det ju bara att dumpa sig i säng och invänta morgondagen.
Först upp var jag. Knappt så frukosten hade hunnit dukas ut, men det fanns lite kaffe att smutta på tills flingorna kom ut.

Den lilla "öppningen" mellan husväggarna är restaurang-delen. En varm morgon och det var skönt att sitta "ute" och dricka sitt morgonkaffe.

Efter att folk trillat in så sakteliga så var det dags för lite briefing av vad dagen skulle innehålla. Mest praktikaliteter inför avfärd. Lite valutaväxling, lite shopping, lite slappande, lite gear-check.

Inne i Moshi, efter att ha växlat pengar och shoppat lite extra snacks (då jag ju helt glömde att ta med mig cashewnötter! Argh! Kan ju inte vara ute och klättra i flera dagar utan det!) så traskade några av oss över gatan från shopping-centret över till ett "cafe" för att invänta resten av gruppen.

Svart-röd logga och en slogan som säger "The people's place". Det är ju inte utan att jag funderade lite på vilka det är som driver det här haket egentligen. :-D

Nåja, de hade bra kaffe och riktigt kall öl så det var rätt plats att vänta på.

Efter att alla avslutat sina ärenden bar det av till hotellet igen och vår västerländske guide, Craig, gick från rum till rum och gjode gear-check individuellt med varje person/par.

OCD-Roberth hade förberett sig:

Och när Craig väl kom och knackade på så tog det oss max 10min att gå igenom mina prylar och få en "Spot on! That's a perfect pack, man." kommentar. Jahopp, jag kan tydligen läsa en pack-lista och låta bli att slänga ner "men tänk om" eller "det kan ju vara bra att ha kanske" saker utöver det. Well...lite teknik-saker förstås, men de räknas ju till "nödvändigheter" nu för tiden skulle jag tro. ;-)

Fast i efterhand kan jag meddela att jag hade tre saker för mycket i grundpackningen:
1. Mina tjocka mountaineer-sockor. De använde jag aldrig.
2&3. Mitt ena underställ-set (tröja och långkalsonger). Jag använde bara det "tjockare" på summit day, aldrig det tunnare på lägre höjd.

Attans, jag hade kunnat skala ner det hela med ytterligare ett par hundra gram alltså. ;-)

Efter det var det bara till att slappa igen och invänta middagen. Det kan tyckas vara mycket vila här, men man får komma ihåg att de flesta flugit ända från USA direkt till Kilimanjaro så det var jet-lag behandling inbakat i schemat. Välbehävligt för många skulle jag tro.

Under middagen gicks "första dagen" igenom. Anländande till Kilimanjaro National Park, registrering, första delsträckan upp till första campingplatsen, och lite generellt kring att bestiga Kilimanjaro. Sedan var det dags för sömn för att komma upp till en tidig avfärd - ju tidigare vi kommer till gaten, desto tidigare kan vi komm ut på leden och börja vårt äventyr.

Morgonen kom snabbt. Efter frukost var det bara att dumpa ned alla väskor som skulle med upp på berget i högar framför hotellet och vänta på att bussen skulle dyka upp:

Dufflar i en hög (de lastades sedan uppe på bussen) och ryggsäckar i en (de fick följa med oss inne i bussen). Det är en hel del prylar som skall med upp på en sådan här strapats alltså... Och då är ju ingen "group gear" inräknade i det där...

Bussresan ut till "Machame gate" skulle ta ungefär en timme. Nu började det allt pirra lite i magen. Det här håller verkligen på att hända! Jag skall verkligen upp på det där berget! Oh my...vad sjutton har jag gett mig in på?!

Och så var vi plötsligt där...

En sista kiss-paus på en riktig toalett, en sista flaska vatten, en sista check att allt är med och sitter som det skall, registrera namn och passnummer i loggboken, och så på med ryggsäcken och iväg.

Här började alltså själva klättringen. Men det tar sådan tid att skriva om varje del att det får bli vid senare tillfälle. Kanske ikväll, kanske imorgon, kanske senare... Men den som väntar på något gott, väntar ju aldrig för länge. ;-)

Mer senare.

Pole, pole!

"sakta, sakta" på swahili, något som de lokala guiderna och porters konstant ropade när de passerade oss på berget. Och ja, sakta gick det men det var precis rätt tempo för den här typen av utmaning.

Var börjar jag? Det surrar fortfarande i huvudet av intryck från klättringen och jag har inte riktigt "landat" från det hela än - tidigt på morgonen den 3:e juni stod jag alltså på Afrikas högsta punkt!

Jag är den tredje "uppifrån" i högerkanten av bilden om ni inte lyckades hitta mig själva. ;-)

5895 meter över havet var våra fötter - wow! Vilken upplevelse!

Som sagt, jag sitter här på hotellet i Moshi idag och försöker smälta intrycken och förstå vad det är jag gjort och att det faktiskt var jag som gjorde det. Vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja skriva om saker heller, så det här blir en förhållandevis kort post så får det komma mer vid senare tillfälle (när jag också har bättre WiFi och kan ladda upp mer än en bild var 10:e minut...).

Först lite statistik.
Dag 1: ~25500 steg och upp från ca 1800m till ca 3000m
Dag 2: ~15300 steg och upp till ca 3800m
Dag 3: ~28700 steg och upp till 4600m för att sedan gå ner till ca 4000m
Dag 4: ~12400 steg och nästan samma höjd i slutet, dvs ca 4000m
Dag 5: ~13200 steg och upp till 4600m
Dag 6: ~38000 steg och upp till 5895m för att sedan traska hela vägen ner till ca 3000m
Dag 7: ~16500 steg och ner till "entrén" för parken igen, dvs till ca 1800m

Totalt en höjdskillnad på 4100m och nästan 150000 steg på knappa sju dagar (sista dagen var ju "bara" en 2,5 timmes hike så man kan nog säga att det var sex dagar istället ;-) ) - det är kanske inte så konstigt att mina ben är lite möra idag? :)

Nu vet ni i alla fall att jag kom hela vägen upp som jag skulle, och att jag kom hela vägen ner igen. Om någon dag får ni lite fler bilder och mer "story" kring det hela. Tills dess, här är en vy ut över kratern från toppen - ja, vi hade fantastiskt bra väder:

Och den här prylen kommer jag nog faktiskt att sätta upp på väggen, för det här var en prestation jag gärna "skryter" lite med...