Fler Baker-bilder

Gänget som var med upp på berget i helgen har nu delat med sig av bilder, så jag tänkte dela med mig av några av dem här också.

Jag sa ju att vi fick klättra lite under promenaden upp till där vi slog upp våra tält. Well, jag fångades på bild på en av ned-klättringarna:

Och jodå, vi är försiktiga och det är någon som håller i repet i övre änden och hjälper mig ned där. Men lite äventyrskänsla och sug i magen blev det helt klart.

Hurdan är utsikten från era sovrum? Den här vyn hade vi ut genom tältet jag var med och delade:

Inte så pjåkigt va? Det har sina fördelar att promenera iväg från "civilisationen"...

Vår led-guide passade på att ta ett kort på oss på väg upp på morgonen. Det här var precis innan första pausen. Jag ser allt lite fokuserad ut, men det är väl så det skall vara i början innan man kommit in i rutinen antar jag.

Lite senare var leendet dock framme på läpparna, trots vinkeln på backen upp... Nej, kameran är inte lutad för att ge illusion av mer lutning än det är. Snarare tvärt om tror jag, vinkeln döljer lite av lutningen i backen:

Fast nej, det där var inte den brantaste biten. Inte på lång väg. :)

Men det är klart, att sitta ned en stund är ju alltid skönt... Sista pausen innan toppen var vid kanten till kratern. Ja, Baker är en vulkan. Ja, den är fortfarande aktiv. Well. Inte så att den spottar lava och grejer, men den rumlar lite i grunden ibland enligt geologerna - inget man märker som besökare - och dess svavelos är närvarande i omgångar. Det var en skön paus där, och då vi visste att det var den sista innan pushen upp till toppen tog vi ett par extra minuter att njuta av att inte stå på benen en stund:

Vi ser väl inte ut att ha det så illa va? :)

Och så toppen då. Man skall ju ta en bild med "yxorna i vädret". Det hör till, så här är vår:

Jag får erkänna att jag hade en lite shitty dag idag, så där så man vill dra för gardinerna och inte låtsas om omvärlden en stund, men att gå igenom bilderna från helgen suddar bort allt dåligt och får mig att le i hela kroppen. Attans vad jag tycker om det där! Och vad jag vill ut igen! Klättra upp till nästa topp. Så snart som möjligt...

Men det får vara en liten paus en vecka eller två i alla fall, för jag har lyckats göra något med foten... Har ett blåmärke under vänster fotknöl och lite ont i foten. Jag tror jag vet vad det var som hände, men det är inget att göra åt annat än att vila och ta det försiktigt en stund. Och ja, jag har pratat med läkare om det, och nej de kunde inte göra något mer än säga "öh, ta det försiktigt en stund, det läker sig självt, inget är brutet". Så ni kan sluta tjata redan innan ni börjat. ;-)

Just ja. Vi hade modernistisk matlagning på berget också. Sous vide minsann:

Eller. Ptja. Saker i påse som man låter värmas upp i kokande vatten. Men det är ju ungefär samma sak. ;-)

Baker man is baking bread…

(Ompublicerat inlägg då bilderna var "suddiga" av någon anledning, bör se bättre ut nu utan att behöva klicka på varje bild.)

Så vill jag minnas att en låt av något sjuttio-åttiotals-band börjar. Men nej, jag har inte bakat bröd i helgen.

Vad jag däremot gjort är att vara ute i skog och mark igen, och traska upp på en bergstopp här i Washington. Tredje högsta – Mount Baker. Det är den där toppen bakom mig i bilden nedan.

Samma guide-företag som jag traskade upp på Mt Rainier med förra året. Och ja, även det här gänget guider var fantastiska att “jobba” med. Trevliga prickar, roliga, massor med utbildning mellan stegen upp för berget och mängder med historier om allt mellan himmel och jord (fast mest berg förståss) under luncher, middagar eller på kvällskvisten medan vi relaxade i lägret.

Fredag morgon mötte vi upp i en liten liten by en dryg timme från berget, introducerade oss till varandra, gjorde “gear check” (och som vanligt hade jag med för många prylar och lämnade en del i bilen istället för att bära på onödigheter upp för berget) och stuvade om oss i ett par färre bilar än vi mött upp i. Vi var bara fyra “turister” och så våra två guider. En liten grupp alltså, bara hälften av vad vi var upp på Rainier. Det var perfekt! Guidningen blev personligare och alla var “i synk” under hiken upp till där vi skulle slå upp lägret. Vi var ungefär lika vältränade (eller alla lika otränade om man frågade oss i morse ) och höll samma tempo utan att någon tyckte att det gick för långsamt eller för fort. Sedan gjorde det ju inget att vi alla verkade trivas ihop också. Småprat längs vägen upp, samtal kring middagarna, samtal i tälten. Kunde inte ha önskat mig en bättre grupp än det blev.

Vägen upp till camp-platsen var lång och ringlande. Upp, upp, upp i sakta mak. Rutten vi tog är en lite mindre känd och promenerad väg än många andra rutter upp på berget, så vi stötte bara på en annan guidegrupp på den vägen. 1000m höjdskillnad från där vi parkerade till där vi slog upp våra tält. Tog oss nästan fem timmar att ta oss upp, men då hade vi ju alla stora packningar att bära upp, och så lyckades vi ta en väg över en bergskam som bjöd på ordentlig klättring med rep och grejjer – äventyr!

Platsen vi hittade för att slå upp tälten på bjöd på fantastiska vyer.

Efter att ha slagit upp lägret, tränat lite på att gå i snö och på is (nej, det är inte “bara att gå” om ni trodde det) så var det dags för middag. Den tillagades i detta ultramoderna kök:

Men man är inte så knusslig när man befinner sig på nästan 2000m höjd, sitter på en sten med en varm dryck i handen och ser solen gå ned över Puget Sound medan den lyser upp topparna på Mt Olympus i väst. Livet är rätt gott då.

Sedan var det bara att ge sig i säng. Morgonen efter skulle det ju ut och klättras!
Sängen i fråga var en sovsäck på ett liggunderlag i ett tält på en glaciär vid en...kant till avgrunden? :) Nej, inte fullt så illa, kanske tio-femton meter ner där, men det var där nere vi hade vår vattenkälla, och det var i den där skålformade backen som vi tränade lite på eftermiddagen.

Tyvärr blev en i teamet sjuk under natten. Troligen hade hon ätit något dåligt dagen innan… Och tyvärr är det så att om man inte kan behålla mat och vätska i kroppen så är det inte riktigt läge att ta sig upp ytterligare 1200m över is och snö för att nå en bergstopp…
Så när morgonen väl kom var vi bara fyra… Tre “turister” och en guide. En guide stannade alltså i lägret med vår sjukling. Det skulle visa sig att hon blev bättre under dagen, lyckades behålla lite nudlar och te, så hon och guiden tränade alpin räddning under dagen medan vi andra klättrade.

Så själva klättringen då. Oh my… Det är brant! VÄLDIGT brant! Sista biten upp till “ryggen” innan toppen är som att klättra upp på en vägg! Fast med lite steg utstakade i snön då… Yikes! Men det är ju sådant där jag gillar så jag njöt även om fjärilarna flög runt i magen. Och nej, jag tittade _INTE_ ned!

Upp kom vi. Och vilket väder vi hade! Strålande sol på hela klättringen. Fantastiska vyer medan vi promenerade över glaciärerna. Det blåste rätt illa uppe på toppen, så pass att mina läppar domnade nog att det blev svårt att prata. Heh. Tur att man inte spenderar så mycket tid uppe på toppen… Men oj vad jag njöt!

Sedan var det ju bara att ta sig ned igen då… Det tog oss fem timmar att ta oss upp. Ned? Tre. Det är rätt bra traskat åt båda hållen. Både upp och ned tragglade vi igenom en hel timme snabbare än guiden hade räknat med dagen innan. Eller som han själv uttryckte det “Awesome work guys! You’re crushing it!”.

Väl nere i lägret igen var det grymt skönt att ta av kängorna och bara sitta ned med vatten, te och… GODIS! Oj oj oj så OK det är att äta godis när man tränat så hårt under dagen. Och den där chocolate-chip-cookien som fått smyga med i ryggsäcken upp var det flera som lade rejäla bud på när jag fiskade upp den ur gottepåsen. Men nej, jag sålde den inte.

Vi började promenaden upp på berget vid sju på morgonen, var nere igen vid lunch-tid. Resten av den dagen spenderades på ändan. Vi bara satt runt “köket” och pratade, åt, drack, pratade, njöt av utsikten, njöt av livet.

Sista natten i tältet var lite jobbig. Jag hade svårare än vanligt att sova och hur jag än låg så kändes det som att jag hade en stem som tryckte mot kroppen – tältet stod på snö, det fanns inte en sten på flera meter under det… Så när guderna kom och “knackade på” och sa att det var dags att börja packa ihop och äta frukost så var jag rätt glad.

Vädret sista dagen? Inte skoj… Så nej, inte en endaste bild på vägen ner till bilarna igen. Det var fär blött för att ta ut elektronik helt enkelt. Dimma och lätt regn. Hela vägen från lägret till bilarna. Vi får väl säga att vi “krossade det” på den biten också. Tog oss lite drygt två timmar att ta oss ned den bit som tagit oss fem att gå upp… Men det är klart, den här gången gick vi över snöfälten istället för att klättra över sten och små bergsspetsar.

Väl nere packade vi om, bytte om, sa hejdå och körde var och en till sitt. Så här sitter jag nu och skriver lite om min helg, och jag vill inte att den skall vara slut. Inte än. Vill inte tänka på jobb på ett tag till. Vill hellre sitta uppe på ett berg och se solen gå ned över North Cascades medan jag dricker en kopp te, sittandes insvept i en dunjacka med ett leende på läpparna. Ja, _det_ är vad jag vill göra…

Camp Muir

...igen.
Ja, det är en riktigt bra barometer för hur formen är och om det går bra att traska upp på bergstoppar. Så idag tog jag en ryggsäck på ryggen och traskade upp...

20-kilos ryggsäck skall kanske tilläggas...

Väderprognosen sa att det skulle vara bra väder, men när jag närmade mig Paradise så var det så tjock dimma att jag fick krypköra för att inte känna att jag skulle missa en sväng och hamna i diket.

Men eftersom jag ju var på plats så var det bara att bita ihop och traska iväg. Dimma eller inte, upp till Camp Muir skulle jag!

Och jodå. Vädret blev bättre när man passerat ungefär 7500ft (strax under 2300m). Det är ca 600 höjdmeter högre upp än där man börjar sin hike, så första timmen fick man inte mycket se... Det kändes skönt att lämna den här tjockan bakom mig får jag lov att erkänna:

Det var mycket mer snö kvar i år än förra året vid den här tiden. Det är både bra och dåligt. Bra för man kan traska snabbare vägar upp. Dåligt för det är rätt tungt att gå i utan rätt utrustning. Och jag ville inte dra på mig nya tunga kängorna och stegjärnen, det skulle ju räcka med att ha dem över "Muir snow fields" tyckte jag.

Så i kanten av Muir Snowfields tog jag en paus, åt en andra frukost och bytte skor. Här åkte också hiking-solglasögonen av, för redan nu började reflektionerna från snön att vara jobbiga för ögonen.

Sedan var det bara att dra på sig ryggsäcken igen och börja arbeta sig upp för snösluttningarna.
Ouff.
Ouff.
Ouff.

Jodå, alla nya prylar var perfekta. Skorna satt som de skulle, kändes som de skulle (och när jag kom ner igen så hade jag inga skoskav!) och var så bekväma den typen av skor nu kan vara. Stegjärnen funkade också som de skulle och satt bra på skorna, och var lätta att både sätta på och ta av. Yay for technology!

Efter många timmar nådde jag Camp Muir. Trött och rätt svettig. Det var varmt i solen... För ja, här upp sken solen alldeles underbart!

Lite trött som sagt, men ett leende bubblade upp när jag vände mig om, slog mig ned på en stenbumling, och tittade ut över molnlandskapen nedanför mig.

Efter en lunch med sådan utsikt, lite samtal med folket som just kommit ned från toppen av Mt Rainier (så avis! De fick stå uppe på toppen med vackert väder och fin utsikt!) så var det dags att resa sig och börja traska ner igen.

Att traska upp tog lite över fyra timmar.
Att traska ned tog... Två. :)

Mycket av den snabbheten berodde på att när det är så här gott om snö så kan man sätta sig på rumpan och bara åka ned för backarna så det swischar om det! Wiiiieeeeeee!

Fast man får naturligtvis se till att sikta rätt så man inte åker av över fel kant. Så det blir mycket gå också...

Ned kom jag. Och ännu tröttare blev jag. Att traska nedåt tär mer på knän och ben än att traska upp, Framförallt på knän. Gnyff!
Så nu sitter jag i soffan och försöker låtsas om att jag inte har några ben alls. Det går över. Kanske inte i morgon, men om ett par dagar.

Så. Var jag i form nog för Baker tro? Vet inte riktigt. Den snablars förkylningen som däckade mig veckan efter att jag varit i Sverige sitter kvar. Eller i alla fall delar av den. Hostan kom tillbaka vid ansträngning och näsan rann så mycket att det var lite jobbigt, och när den inte rann så täppte den till sig. Och tro mig, det finns inget jobbigare än täppt näsa när man traskar i berg - det är sjukt svårt att få in så mycket syre som man behöver då.

4 timmar upp är rätt lagom egentligen, men att vara så trött på sista biten vet i sjutton om det är bra. Nåja, det är ett par veckor kvar så än finns det tid att ordna till lite mer.

Ståkkholmsnatt

Det var härligt att vara i Sverige en sväng. Det är alltid skönt att träffa familjen en stund. Och det är skoj att träffa vänner man inte sett på länge.

Men av allt jag inte visste att jag saknat var det här det jag visste minst att jag saknat mest:

Sommarnatt i Stockholm.
Ljuset som aldrig riktigt helt försvinner. Värmen som håller sig kvar och sipprar från stenfasaderna. Lugnet som lägger sig över staden.

DET hade jag saknat.

Men jag insåg också när jag promenerade genom Stockholm en tidig sommarmorgon att även om jag saknar den där "sommar i stan"-känslan, och blir glad och lugn i hela kroppen av den, så vill jag inte ha den på heltid. Jag vill inte jobba i Stockholm, jag vill bara vara där på semester.

För jag inser varje gång jag kommer tillbaka till Sverige att jag inte riktigt saknar Sverige så där som utlandssvenskar på TV/radio/tidningar verkar göra. Jag vurmar inte för "svenskt kaffe" (kaffet i Seattle är generellt bättre), jag klarar mig utan "sill och nypotatis" (även om det är gott), jag tycker inte alls att svenskar i stort på något sätt är bättre än någon annan nationalitet i stort.

Sverige är helt enkelt inte mitt hem längre. Jag har slagit ned bopålarna i ett annat land nu, en annan stad, en annan kultur, en annan natur. Även om det finns dagar då Seattle känns skit, när "allt och alla" befinner sig för långt bort, när det känns som om all min historia har blivit suddiga, sköra, solblekta kort som ingen längre har en relation till - så är det ändå så att när jag landar i USA, drar mitt kort i immigrations-kontrollen, och promenerar genom tullen så kommer jag hem.

Och när jag nu sitter här en tidig morgon, med solen som jobbat sig upp över horisonten och som smeker staden i ett mjukt gult ljus, med Mt Rainier som tornar upp sig på andra sidan takåsarna, så känner jag att det här verklgen är rätt plats för mig att vara på. Det är här jag hör hemma, det är nog hit jag egentligen alltid varit på väg.

...om nu bara sommarnätterna kunde vara mer som i Ståkkholm då'rå. ;-)

Stackars mig...

Om man skall resa bort en stund och har massor med råvaror som behöver ta slut i kylskåpet så får man se till att göra något åt det...

Som i mitt fall. Ägg. Massor med ägg.
Så vad gör man om man har massor med ägg men inte tycker att det är skoj att äta ägg tre mål om dagen?

Man gör creme brulee förstås!

Fast det blir en hel del creme brulee också... Så stackars jag får äta creme brulee till efterrätt varje dag tills jag åker. Staaaaaackars mig... ;-)

Testade att göra hallon-smak på den, det blev inte 100% som jag hoppats, behöver jobba lite på receptet så det funkar bättre nästa gång.
Efter tredje karameliseringen av sosckret på toppen har jag i alla fall lyckats få till ett helt ok lakrits socker. Så det artar sig.

Tystnad

Oj, wow!

I fredags besökte jag världens tystaste plats.
Och då menar jag inte en glänta i skogen eller en bergstopp. Nej, jag besökte ett rum som är gjort för att vara så tyst som möjligt, med så lite reflektion av ljudvågr som möjligt.

Det är ett rum i vårt ljud-labb på jobbet. Det är inte en plats jag vanligen besöker, min roll på bygget har inte riktigt med sådana saker att göra, men i fredags hade jag lyckats snika till mig en visning av bland annat detta.

Det är inte många ställen i det labbet där man får ta kort, men här gick det bra att ta en selfie - för alla vet ju att "bild eller så hände det inte". :)

Anyways. Det där rummet är byggt på sådant sätt att de lyckats komma ner till en nivå där bakgrundsljuden är -20dB. Om ni funderar på hur tyst det är så är det 3dB högre ljudvolym än ljudet av atomer som krockar med varandra.

Låt det där smälta en stund. Ljudet av atomer som krockar med varandra... Det är inte riktigt något man som människa kan höra nej. :) Så med andra ord - det är så tyst det kan vara utan att vara vakuum. Absolut tystnad. Wow.

Att stå där inne och lyssna på ingenting var...otroligt avslappnande. Och intressant.

Att stå där inne och få lampan släckt var...fantastiskt! För eftersom rummet är så isolerat från ljud så innebär det också att om man släcker lampan så finns det inte en tillstymmelse till foton i rummet - dvs totalt mörker.

Kombinationen av totalt mörker och total tystnad var som att kastas in i djupmeditation på bara en minut. Wow! Hjärnan är en lustig liten pryl. När det saknas extern stimuli börjar den fylla i med saker den själv tycker borde vara där. Ögonen ser färger och mönster, öronen hör saker som egentligen inte hörs - bakgrundsljud skapas och det blir som statiskt knaster och brus som kommer och går. Vissa av ljuden är riktiga, som ljudet av sitt eget blod pumpa... Nej, jag talar inte om att höra hjärtslagen i sin puls (vilket man också hör) så där som man kan göra om det är tyst i ett vanligt rum, jag talar verkligen om ljudet av blod som pumpas i ådrorna. Fantastiskt!

Jag frågade om jag kunde få låna labbet och bara sitta där en halvtimme eller så en gång i veckan, men tyvärr inte. Äschdå. Nu måste jag alltså köpa hus/tomt så jag kan bygga mitt eget ljudisolerade rum att meditera i...

Sol och metall!

I helgen var jag minsann iväg och svirade lite. Avbrott från "äta, jobba, träna, sova"-rutinen som känns som den varit med mig alldeles för länge nu...

Fredag morgon traskade jag upp i ottan och tog min lilla "carry on" och styrde stegen mot flygplatsen.

Efter alldeles för många timmar på flyg och flygplatser landade jag i Charlotte, North Carolina.

Det var ju inte igår jag var i de trakterna inte. Senast jag satte foten i North Carolina var någon gång medan jag fortfarande jobbade på Ericsson, innan det blev ST-Ericsson tror jag eller möjligen samma år som de bytte namn...

Anyways. North Carolina är "södern" för den som inte hade koll på det. Och i södern finns det ett par viktiga saker:
1. Gästfrihet
2. Mat
3. Iste

I den ordningen.

Det är lite som att kliva in i någon gammal amerikansk film ibland vad gäller gästfriheten, det är till och med så att flygplatspersonal är trevliga och vill dig väl!

Mat ja. Portionerna är STORA, och man måste äta precis allt som läggs på tallriken annars lägger folk huvudet på sned och frågar om man inte mår bra...och om det är något de kan göra för att man skall må bättre.

Och ja, man dricker iste mest hela tiden. Och om man dricker öl så dricker man iste mellan ölen...well...kanske inte riktigt sant, men mycket iste är det.

Och vad gäller mat så är södern tokiga i BBQ. Och alla sydstater har sina egna varianter som naturligtvis är "World's best"... Men jag får nog säga att när det gäller North Carolina BBQ så är de på väldigt god väg att leva upp till den titeln. Yu-uumy!

Så ja, jag åt BBQ varenda måltid utom frukost medan jag var där. :-)

Men varför var jag där?

Jag var där för det här:

Metall i kvadrat!

Carolina Rebellion heter festivalen. Jag var bara där för en dag då det var två band som lockade mer än resten och ett av dem var det som fick mig att åka tvärs över kontinenten för att skaka skalle och studsa runt som en tonåring en timme. :-)

Det blev många band sedda den dagen. Festivalandet började runt 13 och slutade vid 22-tiden.

Riktigt nice festival. Vi hade tur med vädret om man säger så:

Men det var lite ont om skugga så... Well... Det svider faktiskt inte så mycket som det ser ut att göra. :-)

Jag försökte få på bild hur mycket folk det var på området, men det gick inte riktigt... Det är r sista "stora" bandets spelning, på stora scenen. Scenen är bakom den där skärmen i mitten. Det är låååååångt fram till scenen.

Och ja, det var mängder med folk bakom mig också...
I lite mer ljus så... Det här var en av de minsta scenerna:

Ja, det var lite trångt. Men jag stod långt fram och studsade runt och var glad på de för mig viktiga spelningarna. Jag njöt i fulla drag.

Och mellan spelningarna hällde jag i mig hinkvis med vatten för att inte torka ut i värmen. Och ja, jo, en och annan öl också för det var ju festival. :)

Mat på festival brukar vara lite udda. Men se även här har man saker på pinne:

Ja, jag sa ju att portionerna var stora. Jag lät fingrarna vara med i bilden för att få med storleken här. Mat för två, fast för en. Ouff!
Men gott var det.

Efter att ha njutit av musik och random samtal med personer jag troligen aldrig kommer se igen, så traskade jag tillbaka till hotellet.

Ja, jag traskade. Dvs jag gick. Nej, jag tog inte bilen. Det var ju knappt två kilometer mellan festivalområdet och hotellet. Men se där i södern är de inte så vana vid att folk vill gå:

Abrupt slut på gångbanan i ingenstans. Tack för den.
Nåja, det var knappt någon trafik så det kändes inte så farligt att gå på vägrenen. Men visst känner man sig lite "udda" när man traskar där medan "alla andra" kör bil...

Nästan tillbaka till hotellet sprang jag på en alldeles för överförfriskad ung man som försökte ligga ner på gräset utan att hålla sig i...och misslyckades med det.
Visade sig att han tappat bort sina polare på vägen och att han dessutom stukat foten så han hade haft svårt att gå även om han var nykter. Man kan ju lugnt säga att hoppa på ett ben är inte helt lätt när man är berusad.

Efter en stunds ledande och många många frågor om var på ett ungefär han troligen hörde hemma så hittade vi hans polare. De satt vid en parkeringsplats några hundra meter längre fram och en bit in från vägen och försökte ringa honom. Gissa om hans telefon fortfarande var med honom i det stadiet? Nopes.
Efter att ha bannat dem lite för att de inte höll koll på sin fulle kamrat (guuuuud vad gammal jag är! ;-D ) och fått i alla fall två av dem att med lite skamsen blick i marken lova att de inte skulle tappa bort honom igen så tog jag mig sista biten till hotellet och somnade ovaggad ganska så omdelbums. Trötta ben, nöjd skalle.